Första genrepspasset inför Frankfurt marathon klarades av idag. Jonseredsrundan med Joakim. 20 km asfalt i 3:41/km med femmorna: 18:17, 18:31, 18:18, 18:29. En del motvind sista halvan så kompenserat för det var det progressivt sprunget. Det var inga jättepigga ben så jag är riktigt nöjd med den farten. 25 km totalt med upp och nedjogg.
Jag fick en intressant kommentar på förra inlägget av "Olle R" som jag gärna vill dela med mig av:
Hur din tid på LL ska räknas om till maratid beror lite på din
löparprofil. (Har tidigare roat mig med att jämföra hur svenska
elitlöpare presterar på respektive distanser...)
Är du
mara/asfalt-specialist likt KE Ståhl, Åke Eriksson, eller Anders Szalkai
så är en kvot mellan LL- och maratid på 0,77 relevant, vilket för din
del skulle indikera en maratid på ca 2.26
Är du å andra sidan en
LL/terrängspecialist likt Magnus Bergman eller Håkan Börjesson så är
kvoten ca 0,71 vilket för din del ger en maratid på ca 2.38
Är du
lika duktig på båda distanserna såsom Mats Erixon och Pär Wallin ligger
kvoten på ca 0,74 och din beräknade maratid blir ca 2.32
Alltså nånstans mellan 2:26 och 2:38 i Frankfurt. Jag har ju tidigare sett mig som en asfaltsspecialist. 2:26 alltså - hmm... Begränsningarna kanske bara sitter i huvudet. Öppna med en halvmara på 1:13 kanske jag kan göra men frågan är om jag kan göra det en gång till sen.
Jag trodde först att jag skulle drabbas av en liten motivationssvacka efter det lyckade Lidingöloppet. Det var lite så efter Berlin marathon förra året. Jag var fortfarande i bra form efter loppet och det slet inte mer på kroppen än att jag bara några dagar efteråt kunde köra ett riktigt fint snabbdistanspass som kändes som ingenting. Men jag tappade ändå tävlingssuget lite. Det där som gör att man verkligen vill ner i brunnen för att se hur djup den är. Träningen flöt på bra hela hösten och vintern efteråt men det dröjde till våren innan jag verkligen kände för att testa gränserna igen på tävling. Jag hade lite samma känsla igår - nöjd men lite tom.
Det regnade när jag cyklade hem från jobbet idag och jag funderade på att ta en vilodag för att invänta det rätta träningssuget. Det är en svår balansgång det där. Ena extremen är att man blir en "feel-good-löpare" som bara lyssnar på kroppen hela tiden och vars främsta mål är att vara i harmoni med sig själv och universum i varje givet ögonblick. Andra extremen är den tvångsmässiga som kör enligt plan no matter what. Jag ligger nånstans emellan och i min ambivalenta natur pendlar jag också ganska mycket mellan polerna. Var är då sanningen - kan man fråga sig.
Jag hoppas att jag med tiden blivit bättre på att disponera mina krafter i träningen. För jag tror ändå att det finns smart träning. Jag tror att kroppen pallar med olika typer och intensiteter av träning vid olika tidpunkter. Att det finns en absolut rätt träning vid varje tillfälle. Och att ibland kan den rätta träningen vara att våga vila. David Nilsson fick pga en skada tre veckors ofrivillig helvila bara några veckor innan han gjorde vad han själv sade var sitt livs lopp på Lidingö den gångna helgen. Jag kan själv tänka mig att mitt fyra veckors skadeuppehåll förra våren hjälpte mig till en bättre form hösten därefter. Man hinner samla ganska mycket mental energi under ett sånt uppehåll och de första smärtfria löppassen efteråt är ren njutning i varje steg. Å andra sidan är kontinuiteten den kanske viktigaste faktorn för en löpares långsiktiga utveckling. Så det är inte lätt hur man ska göra. Och all den här tankkraften kring hur jag ska träna lägger jag ner på något som bara kostar pengar, tid och en jäkla massa kalorier.
Jag tog mig i alla fall ut på en lugn runda runt gamla åttan. Det regnade fortfarande och det var höstens första pass i långa tights. Markus W Pettersson vänder efter hundra meter om det inte känns rätt. Och han vägrar springa om det regnar. En feel-good-löpare som gör 1:10 på halvmaran. Han har nog hittat sin grej. Jag gillar regn och har jag väl kommit ut kör jag nästan alltid ungefär det pass jag har tänkt. Idag var tanken en lugn jogg och så blev det. Lidingöloppet kändes fortfarande lite i kroppen och jag väntar nog med mer intensiv träning ytterligare ett par dagar. Men mot slutet av rundan idag började 42 km asfalt kännas som en riktigt rolig utmaning och jag kände för en stund för att höja ribban riktigt rejält inför Frankfurt bara för att göra det hela ännu roligare. Kanske är det hybris men 2:35 som jag varit inställd på ett tag nu känns som alldeles för realistiskt för att kicka igång mig på allvar. Det känns som att jag har gjort kloka lopp hela säsongen och nu vill jag vara riktigt dum. Fast samtidigt är det en oslagbar känsla att vara stark på sista milen av ett marathonlopp. Undrar hur Patrick Makau tänker om dessa saker?
Det var med lite osäkerhet jag satte mig på bussen i fredags morse för att med femtiotalet klubbkompisar åka upp till Lidingöloppet. Osäkerheten berodde på två saker:
1. Jag har bara sprungit loppet en gång förut, 2009, och var då ganska säker på att gå under 2 timmar men hade underskattat banan ganska kraftigt och kom in på 2:01:54 om jag minns rätt. Detta efter en riktigt tung sista mil. Milarna gick då på ungefär 39, 40 respektive 43 minuter har jag för mig.
2. Känslan i kroppen var svårbestämd. Tyckte att jag kände nåt i halsen och en viss tunghet i kroppen. Jag vet att detta kan vara tävlingsnerver, att man känner efter för mycket men tillsammans med att större delen av min omgivning gått runt och hostat och snuvat sista veckorna var jag ändå tveksam.
Jag var också lite orolig att det rätta tävlingssuget inte infann sig trots en vecka med två vilodagar och bara kortare formtoppningspass. Det bra i det hela var dock att jag inte kände nån större press på mig själv i det hela. Säsongsmålet är som sagt Frankfurt och skulle jag exempelvis bryta skulle jag inte hänga läpp för detta nån längre tid.
Hur som helst - efter nummerlappshämtning på Lidingövallen och middag på Bosön på fredagskvällen med starspotting inkluderande bland andra Isabellah Andersson, Charlotte Kalla och David Nilsson infann sig helt plötsligt lite feeling. Hoppade dock över planerad kvällsjogg till fördel för vila.
Lätt uppvärmningsjogg de dryga 4 kilometrarna från Bosön bort till starten. Sen satt jag på en sten och tittade rakt ut i luften en halvtimma innan det var dags att lämna in överdragskläderna och ställa sig på startlinjen. Nu hade jag faktiskt en riktigt bra känsla i kroppen, nästan ingen nervositet utan bara sugen på att se vad kroppen hade att erbjuda idag. Till syvende och sist finns det faktiskt inte så mycket mer man kan göra. För mig är oftare problemet det omvända, att jag är överladdad och tänker för mycket.
Jag hade tänkt att börja lugnt, något långsammare än planerad snittfart för att komma in i det hela och sen plocka placeringar hela vägen. Nu visade detta sig vara svårgjort när man startar längst fram och man har 1B och C bakom sig som alla kämpar för att få en bra plats innan banan smalnar av till grusväg efter knappa kilometern. Det långsammaste jag lyckades prestera på den första kilometern blev 3:26. Jag ändrade mig för övrigt angående klocka, hade ju tänkt springa utan men med facit i hand var det nog smart att ha med den för att fatta att det absolut inte gick för långsamt när jag låg nånstans på uppskattningsvis 200:ade plats efter startrusningen. Jag räknade nu iskallt med att i ett senare skede av loppet ha passerat de allra flesta av de som nu låg framför mig. Detta visade sig som vanligt helt sant. De första man passerar efter sådär 2 km är typiskt ganska grova killar i bomulls-T-shirt med flåsande andning som enligt mina fördomar är fotbollsspelare i division 5 som köpt en startplats i 1B. Men all heder åt dem för deras satsning.
Tanken de första kilometerna hos mig var att jag måste ta det lugnare. Snittiden på klockan låg efter 3-4 kilometer fortfarande kvar på dryga 3:30/km. Känslan var dock att detta flöt hur lätt som helst och jag kunde i princip andas genom näsan och flyta på i detta tempo. Kan detta hålla blev istället tanken som sen skulle följa mig igenom i stort sett hela loppet. Det var liksom svårt att sakta ner, men jag vet så väl att det är svårt att känna "rätt" i början av ett lopp när man är full av adrenalin.
Tempot sjönk väl en aning så snart fältet dragits ut och jag började plocka löpare en efter en istället för att sick-sacka genom en hord. Första 5,2 km enligt GPS:en gick dock (såg jag i efterhand) i 3:37/km. Strax härefter stod klubbkompis Marcus och ropade att jag låg på 57:e plats. Farten höll i sig även andra 5:an som gick i 3:36/km. Jag hade nu kommit ikapp Hälle IF:s Fernando Dinis som jag alltid fått storstryk av på längre sträckor, detta faktum gjorde att jag kände efter en extra gång om inte farten var för hög men känslan var fortfarande hur bra som helst. I detta youtubeklipp räknar jag till att jag ligger 49:a. (Noteras här kan även att det är ett visst avstånd mellan de två ledarna och de första svenskarna.) Jag passerar efter ca 6:45 (nr 117) tillsammans med Fernando Dinis.
Nästa femma som fortsatt är ganska lättlöpt gjorde jag i 3:40-snitt och jag tror det var under denna som jag inte kunde hålla mig utan drog ifrån Dinis. Kanske lite överilat med jag kände att jag var tvungen att testa att "go with the flow", man kan ju inte vara en tråkig kalkylerande typ hela tiden. Tror även det var här som jag passerade före detta världsmästaren i 24-timmarslöpning Henrik Olsson TV-88.
15-20 km är av många ansett som Lidingöloppets tuffaste bit, inte på grund av några enskilda backar utan på grund av att det nästan aldrig är platt, upp och ner i korta men ofta branta backar hela tiden. Här fick jag också lätta varningssignaler från kroppen att jag måste hålla mig i skinnet om jag ska orka hela vägen. Jag kände att jag började flåsa ganska mycket och sänkte medvetet tempot en aning. Jag plockade dock löpare en efter en så samtidigt fick jag positiv feedback att jag gick starkare än de flesta andra. Passerade bland annat en tungt flåsande Cedric Schwartzler från Enhörna som vanligtvis är en betydligt starkare löpare än jag själv. Sånt ger kraft. Hittills hade jag heller inte blivit passerad av en enda löpare sen startrusningen lagt sig förutom en afrikansk löpare vid 5 km som jag fick höra senare trott att loppet skulle gå på söndagen och därför fått skynda sig till starten och missat denna med 2 minuter och därefter fått springa om hela grupp 1A, B och C, mestadels ute i buskarna bredvid banan. Han slutade sen femma på 1:44 vilket är en enorm bedrift. Jag lyckades i alla fall hålla 3:47/km på denna femma och jag tror att jag passerade halvmaran på strax över 1:18.
Strax innan Abborrbacken vid 25 km kom Fernando ikapp mig igen. Jag klockade av en knapp femma vid foten av backen och den gick på 3:48/km. Även 20-25 är ganska backigt så jag höll fortfarande bra tempo relaterat till kuperingen, totala snitthastigheten låg nu på 3:42/km. Det var bra att få sällskap uppför backen för att förstå att det går långsamt för alla uppför denna. Tillsammans med Fernando passerade jag även två löpare uppför backen (Möjligen Ulf Troeng från Studenterna?).
När backen plattar ut och det blir asfalt en kort bit fick jag dock känna på för första gången att detta ändå är ett ganska tufft lopp. Mjölksyra upp till öronen och skitnödig (antagligen pga mjölksyran) dröjde det ett tag på platten innan jag fick upp farten igen och kunde komma ikapp Dinis. Efter regn kommer dock solsken och jag lyckades bli av med syran ganska snabbt i de efterföljande nedförsbackarna. Självklart var jag nu trött men vi höll ändå bra fart på det relativt platta partiet fram till Karins backe med 2 km kvar. 2 km är ju ingenting och jag var långt piggare än vid samma ställe vid förra försöket. Här har jag hittat en video av Anders Szalkai. Jag kommer in i bild vid 3:58. Observera att videon är klippt så avstånden är inte så korta som det verkar.
Såg nu att jag här nästan fått en lucka till Fernando bakom men det visade sig att han ändå var starkare och strax efter backen drog han ifrån. Jag lyckades dock passera ytterligare ett par löpare härifrån till mål. Detta skedde med viss hjälp av tidigare nämnd klubbkompis Marcus Morin som sprungit genom skogen för att heja på även med ca 600 meter kvar till mål. Man kan höra honom i bakgrunden i denna video (jag passerar vid ca 3:15):
Överraskad över hur snabbt och relativt smärtfritt det hela gått kom jag in på Grönsta gärde och kom efter en spurt nästan ikapp Lars Södergård. Jag slutade som 25:a på 1:52:37 vilket var en putsning av perset från 2009 med nästan 10 minuter. Grymt nöjd med detta. I princip var detta så snabbt som jag i yttersta extremen tänkt att det kunde gå. Målet var ju under 1:55. Snittfarten enligt GPS:en blev 3:42/km. GPS:en räknade också bra i längd - 30,36 km. Detta stämmer bra överens med mätningen som gjordes med Jones-Counter för några veckor sedan (30,45 från 1C-starten som är ca 100 meter bakom 1A där jag startade.
Sammanfattningsvis känns detta lopp som ett lyft på samma sätt som Berlin kändes i fjol. Om jag kan springa 30 km terräng med nästan 400 höjdmeter i 3:42/km borde det vara realistiskt att hålla 3:40/km i 42 km platt asfalt om 5 veckor. Jag kan även notera att jag inte hade någon före mig i resultatlistan som jag så att säga borde slå. Däremot flera efter mig som jag tidigare varit jämn med eller som snarare borde slå mig.
Blev 12 km med 4 km snabbt. Bestämde att köra dessa precis så snabbt som jag kände för. Kördes på åttan från 6 km-markering till 2 km-markering vilket innebär två längre motlut och två ungefär likadana medlut. Startade lite försiktigt i 3:40-fart men ökade strax ner till under 3:30-fart. Klart under LL-fart alltså. Ganska hårt men utan någon större mjölksyraansamling. Klockan slog precis om till 3:24/km i snitt innan jag stängde av vid 3,99 km. Kändes hyfsat men inte helt perfekt och jag har en lite oroande känsla i kroppen att jag plockat upp nåt av alla virus som cirkulerar just nu. Delvis är det pre race och helt normalt men vi får se hur det utvecklar sig. Nu har jag nåt att skylla på i alla fall.
Det var lite en chansning att köra massa hårda utförsintervaller insprängda i långpasset i söndags. Alltså med tanke på Lidingöloppet bara 6 dagar framåt. Jag har tidigare pajat tävlingar pga träningsvärk som suttit i nästan en vecka efter ovana övningar. Minns speciellt en vårtävling -09 där jag hade spelat innebandy tisdagen innan och hade träningsvärk på gränsen till att jag inte kunde gå dagarna efter och även kvarvarande stelhet på loppet som var på lördagen. Men jag kände mig faktiskt ovanligt pigg i benen på måndagseftermiddagen. Hade inte direkt någon plan mer än att köra det jag skulle känna för. Pga piggheten blev det några 500 metersintervaller utan klocka med lagom vila för att pulsen skulle gå ner lagom. Jag kände mig riktigt stark och snabb. Har så klart inga tider att redovisa pga den nämnda klocklösheten. Men det kändes snabbt. Tanken var också att jag inte skulle stressas av någon klocka utan bara köra den ansträngningsgrad som kändes bra. I och med detta förhoppningsvis hitta en bra löpkänsla och löpglädje inför lördagens tremil. Fem stycken femhundringar blev det. Plus lite jogg efteråt. 7 km in total. Körde passet i nyanlända Asics Piranha som blir tävlingsskon på lördag. (Kanske lite sent att springa in tävlingsskorna fem dagar innan tävling men jag har haft modellen innan och det har aldrig varit några problem.)
Även tisdagens pass kördes i Piranha. Tre varv på den extremt kuperade 2,2 km slingan i Wendelsbergsparken i Mölnlycke blev det. Första två varven lugn jogg och sista varvet fullt ös. Klockade in sista på 7:57 vilket är ca 3:33/km vilket jag är helt nöjd med på den slingan som i princip aldrig är platt. (Betydligt värre än exempelvis femman i Skatås.) Inte riktigt lika pigga ben som i måndags dock. 9 km totalt.
Idag har det pga jobb och barnansvar inte hunnits med någon träning men det passar ganska bra in i uppladdningen med en vilodag så här några dagar innan race day. Imorgon blir det ett halvkort pass, kanske 10-12 km, med en bit, kanske 5-6 km, ganska hårt - en bra bit under tävlingsfart. Jag tycker att det ofta har funkat ganska bra med ett kortare men ganska hårt pass två dagar innan en tävling. Har gjort så bland annat innan mina två senaste 10 000-meterslopp. Sen blir det kanske lite lätt jogg fredag morgon innan bussresan upp till Lidingö alternativt fredag kväll när vi är framme på Bosön där vi ska bo under helgen.
...en veckosammanfattning. Avslutade veckan idag med långpass. 28 km terräng på ca 2h10min. Det var jag, Jocke R, Martin Y och nyss hemkomne Svalbards-Olle (som just nu tränar som en galning för att komma upp i fornstora dagars form efter ett år bland isbjörnar och bivacker och endast nödtorftig löpträning).
Med bara sex dagar kvar till Lidingöloppet körde vi ganska lugn fart med lade in fartökningar, först i alla uppförsbackar, och sen i alla nerförsbackar. Det senare kan jag verkligen rekommendera - en träningsform lite satt på undantag men nog så viktig för att kunna rulla på snabbt i utförslöporna på Lidingö. Dessutom riktigt kul då man kan nå farter som man som vanlig dödlig aldrig annars är i närheten av på platten. Nästan lite spännande ibland att ösa på nerför en slingrande och brant grusbacke. Långlöpning goes extremsport :-).
Med det passet fick jag ihop 114 km på veckan vilket är ungefär max vad jag klarar av just nu utan att bli övertränad. Inkluderande måndagens 10 000-lopp och torsdagens 10 km terräng gjorde det en riktigt bra träningsvecka.
Förväntningar/förhoppningar inför Lidingö då? Då det är mitt andra försök i det loppet och det första försöket 2009 slutade på 2:01:54 efter en grymt tung sista mil så är jag ganska ödmjuk inför uppgiften. Jag vet att folk som gjort liknande 10k-21k-42k-tider som jag gjort mellan 1:50 och 1:54 på Lidingö så en tid under 1:55 känns som ett realistiskt mål. Detta speciellt som jag sedan 2009 förbättrat mig mest på längre distanser - bland annat sänkt min marathontid med 13 minuter från 2:50 till 2:37. Å andra sidan är Lidingö speciellt - en del verkar vara Lidingölöpare medan andra helt enkelt inte är det. Jag vet inte riktigt vad jag är. Jag gillar terränglöpning men jag vet inte om jag egentligen är särskilt bra på det. Mina bästa tider har jag gjort på platta lopp.
Skönt är det då att det är Frankfurt och inte Lidingö som är huvudmålet för säsongen så jag lägger inte jättemycket prestige i det hela. Än så länge känner jag ingen direkt prestationsångest utan är mest bara sugen på att attackera banan (som för övrigt kontrollmättes med Jones-Counter i senaste programmet av Spring till 30 445 meter - så det är 445 meter extra att ta med i beräkningarna :-)).
Antagligen kör jag utan klocka och bara på känn. I och med att varje kilometer är unik i sin kupering så vet jag inte riktigt vad man ska med klocka till på ett sådant lopp.
Nu blir det en ganska lugn vecka fram till start på lördag kl 12.00 på Koltorps gärde. Bara pass med fokus på att hitta en skön känsla i kroppen. Exakt vad för pass detta blir kommer avgöras från dag till dag men relativt lite mängd och ett eller två lättare kvalitetspass tror jag det blir.
Efter nederlaget med en DNF i VM för Kenenisa Bekele kunde man kanske ana att hans storhetstid var över. Men han är tillbaka och det är alltid kul med en comeback. På sista Diamond League tävlingen satte han ikväll världsårsbästa med 26:43 i samma stad - Bryssel - som han för sex år sedan satte sitt världsrekord 26:17.
Roligt också att amerikanen Galen Rupp visade att man inte måste vara afrikan för att kunna springa snabbt. 26:48 och nytt amerikanskt rekord. Så det kanske mer handlar om träning än gener. Bästa svensk i år skulle blivit varvad två gånger.
På tal om bäste svensk så blir det intressant att se om det blir ett svenskt rekord på halvmarathon i morgon på Stockholm halvmarathon. Sedan officiella svenska rekord infördes på halvmarathon för några år sedan har nämligen ingen gått under den tid (1:04) som är satt som gräns för vad som anses värt att notera. Jag tror att det kommer bli en hård kamp mellan i första hand Adil Bouafif och Daniel Woldu. Den senare har inte sprungit en tävling sedan han tog SM-titeln på Stockholm marathon i våras, men han har tydligen tränat riktigt bra. Jag tippar Adil som etta på 1:03,37 före Woldu på 1:03,52 och Lasse Johansson som trea på 1:04,27.
Själv ska jag nog faktiskt ta en vilodag imorgon. Kanske.
Här ett klipp, inte från dagens lopp men ett annat med Bekele och en annan löpargigant.
Gick bra. 35:13 på den ganska tuffa terrängmilen som har totalt cirka 150 höjdmeter klättring. 30 sekunder snabbare än förra året. Multiplicerar man det med 4,2 blir det 2 minuter och 6 sekunder. Så mycket snabbare ska jag springa på Frankfurt marathon än på Berlin marathon i fjol. Plus lite till för Berlin var ju bara ca 3 veckor efter denna tävling förra året medan det är drygt 6 veckor kvar till Frankfurt. Så det finns ytterligare lite tid att slipa till det hela. Och däremellan ska ett Lidingölopp springas. Och 35:13 på en terrängmil känns som ett bra besked inför ett tremils terränglopp. Den som lever får se.
Detta blev för övrigt fjärde tävlingen på 10 dagar. Och 24:e tävlingen för i år. Så mycket har jag aldrig tävlat förut. Tre tävlingar till blir det åtminstone. Sen kanske några ytterligare.
Det är lite absurda tillställningar ibland. Ett 40-tal människor träffas en måndagkväll i regnet och blåsten på Åby IP. Alla vill egentligen helst vara hemma men vill samtidigt vara där. Några närmast sörjande står under paraplyer och tittar på. Man lika delar fryser/är nervös/är laddad för att sätta ett personligt rekord vid ett av de få tillfällen per år som ges att springa 10 000 meter på allvädersbana.
Jag var där också. Joggade tre varv runt banan som kändes ganska mjuk jämfört med t ex Slottskogsvallen. Kroppen kändes tung som den oftast gör inför sånt här. Lade ingen stor vikt vid det. Försökte tänka: "springa snabbt och lätt utan att bli trött", "det är kul att springa snabbt", "trötthet är bara en psykologisk konstruktion".
Lagom till start började det regna ännu mer. Ner med kepsen och upp med hakan. Jag och 33 minuter avslappnat fokus. Halvhängde på veteran-Sander första halvvarvet, släppte sen lite. Andreas Åkesson ÖIS gick om mig - bra rygg att följa då det var kraftig motvind åtminstone i bortre kurvan. Vi kom ikapp Sander igen. Första km på 3:14 - oops lite för fort, men hellre det än ploga ensam. Andra km också på 3:14 - kan det här verkligen gå i 8 km till. Fegade/var klok (gissar på det senare) och släppte en lucka. Blir tydligen ensamlöpning resten (var en bit bak till närmaste förföljare), tänkte på Adil som sololöpte till 50 s pers (29:02) på Finnkampen. Man sätter själv sina gränser.
Kilometertiderna letade sig upp mot 3:20-3:23. Inget händer. Varv på varv. Samma, samma. Charmen med 10 000 bana. Varvade nån då och då. Halva på 16:31. Varannan kilometer vid start, varannan vid 200-starten. Försökte att inte tänka på nåt annat än detta. Regnet minskade. Kastade av kepsen - mest för att känna nåt annorlunda. Nionde kilometern, långsammast hittills, 3:24, aj då - svårt med huvudräkning i detta tillstånd men ett försök till överslagsräkning sa mig att jag borde ligga nånstans runt pers-schema (33:29). Två och ett halvt varv kvar - bara släppa på allt.
Sista km på 3:13 gjorde 33:15 i mål, enligt egen klocka. Detta såg jag efter att jag med nöd och näppe lyckades hålla tillbaka en spya efter målgång. Göran Sander, som abonnerat på DM-titeln sista åren, fick i år ge sig mot den unge ÖIS:arn Åkesson på ca 32:30 respektive 32:40.
Summan av kardemumman: Helnöjd trea i DM. Inte perfekt disponerat men som jag skrev i tidigare inlägg ville jag också våga satsa lite. Gjorde så och lyckades trots tuff öppning rädda mig ett 14-sekunders pers.
Veckan har varit lite en tour of obskyra småtävlingar. Vinst i Finnsjön runt i tisdags och idag vinst i Fredsloppet som är så liten att den inte ens har officiell tidtagning - det får man sköta själv. 5 km (egentligen ca 4,8 km) på en tvåvarvsbana i Slottskogen gick på ca 16:12. 3:21/km på en lite småbackig asfaltsbana (bl a Säldammsbacken x 2) var ett riktigt bra snabbdistanspass och genrep inför måndagens DM på 10 000. Tycker också att tungheten i kroppen har släppt lite efter veckans andra vilodag i fredags.
Pepp nu inför 10 000 på måndag. Är lite sugen på att överge min safe-strategi som jag kört mycket sista året och krasch-öppna och gå för seger. Vi får se hur det blir med det.
Trevlig tävling. Dåligt väder. Inte jättehård konkurrens förutom av klubbkompisen Joakim som jagade mig runt bägge varven runt Finnsjön och i mål var fyra sekunder efter. Jag kunde inte slappna av en meter och mot slutet kom han nästan i kapp och det var nära kräkning i sista stigningen, nöjd att jag inte gav upp utan lyckades gräva fram lite extra krafter till en spurt. Dubbelt till Solvikingarna alltså. Jag vann en handgjord stubbe/pokal och 200 kr på Mölnlycke Cykel och Sport. Inte illa.
Jag tyckte att det kändes i benen att jag precis gjort en ganska tuff vecka, känslan var nästan som om de skulle ge vika ibland. Men tanken var ju att jag skulle träna ner mig. Jag tog mig i alla fall runt på 41:42 på de enligt min Garmin 11,44 kilometrarna (11,30 enligt arrangören). 174 höjdmeter enligt samma klocka. 3:38/km. Nu är bara frågan hur mycket jag ska släppa upp träningen till DM 10 000 på Åby på måndag - man kan ju inte formtoppa till alla tävlingar - eller?
Inte utan ett visst dåligt samvete bestämde jag mig för att ta en vilodag. Hade ju som mål att träna så mycket som möjligt under förra veckan och det gjorde jag väl typ. 136 km på sju dagar, 163 på senaste åtta dagarna. Resultatet är lite oklart. Jag känner mig inte jättetrött, men igår kände jag mig inte heller jättesnabb på långpasset med 10 km snabbdistans mitt i. Löpning kanske handlar om att balansera på gränsen mellan idioti och måttfullhet. Jag tror inte man blir speciellt snabb av att bara vara klok och måttfull hela tiden. Man vill veta var gränserna går - vad finns bortom horisonten?
Imorgon blir det i alla fall lite tävling. Ska till mina hemtrakter och springa Finnsjön runt. Två varv - 11 kilometer. Lagom tävling för att få in lite extra fokus och nerver på ett tisdagspass.
Idag vart det ett terränglångpass i den plötsliga 28-gradiga värmen. Jag hade tänkt köra ~30 km lugnt, började med ett varv på åttan i ~4:40/km, mötte sen upp några klubbkompisar vid klubbstugan. Det kom fram att Joakim hade tänkt köra två varv på Skatåsmilen i 3:55-fart. Så jag tänkte att jag får ju inte vara sämre. Hängde på ett varv i alla fall. 38:50 (3:53/km) på det var rejält krävande idag. (Bara pga värmen?) Fick ta ett snabbdopp i Härlanda tjärn för att orka jogga igenom ytterligare ett varv. Efter 28 km med 360 höjdmeter och ett snitt på 4:24/km nöjde jag mig och det var nog klokt för sen fick jag en rejäl långpassbaksmälla och kunde inte göra nåt annat på ett par timmar än att ligga raklång på soffan. Först framåt kvällen kunde jag få i mig lite riktig mat (pizza).
Bästa veckan volymmässigt sen i våras blev det i alla fall. 136 km fördelat på 12 pass.
Dagens kille (i hård konkurrens med Mo Farah) tycker jag Abel Kirui är. Det kanske roligaste med detta klipp är de väldigt engelska kommentatorer. "On the right hand side is the clock"
Det gick ju inte så bra i torsdags på snabbdistansen på milen. Eftersom jag inte har kunnat sova bra efter detta nederlag var jag tvungen att möta mina demoner och försöka få revansch. Efter bara 11 km i går i pågående nedträningsprojekt så kändes benen och resten av kroppen relativt pigga idag och jag såg t o m möjlighet att sätta ett nytt pers. Har för mig att detta är 35:42 från förra höstens terräng-KM och för ett par veckor sedan gjorde jag 35:49 på träning.
Värmde upp med ca kilometern jogg bort till starten och tryckte sen på klockan och satte av. Dock när jag skulle trycka av första mellantiden märkte jag att klockan inte hade gått igång. Snabb överläggning med mig själv om jag skulle starta om eller fortsätta utan tid slutade i att jag fortsatte utan att veta hur snabbt det gick. Hade ganska bra kraft hela vägen men tror nog inte att det var ett pers. Gissar på låga 36 minuter men hur lätt är det att gissa, kan lika gärna varit 37-nånting. Bra träningspass i alla fall och en halv revansch åtminstone i hur det kändes.
Inte oväntat gick dagens snabbdistans åt helvete. Fick avbryta det planerade varvet på Skatåsmilen efter 4 km för ett toastopp, men om det kändes tungt innan stoppet kändes det inte bättre efteråt. Försökte 2 km till men gav sen upp. Lika bra kändes det som. Vi får se hur det går med detta att försöka träna ner sig så mycket som möjligt. Min tanke är att om man inte ger kroppen något val så måste den anpassa sig. Men jag är inte alls säker på att det funkar så. Ser fram emot en riktigt tung morgonjogg till jobbet imorrn.
