söndag 10 juli 2011

Vecka 27

Veckan avslutades med ganska tunga 15 kilometer terräng idag på förmiddagen. Idag var även 23:e dagen i sträck med träning. I början av januari i år hade jag 28 dagar i sträck vilket jag tror är mitt rekord. Inte så att jag har något emot vilodagar men det kan vara bra att ha små delmål att uppnå för att orka träna mycket. Så då är det lite kul att jaga den typen av rekord.

105 km slutade veckan på. Helt ok vecka med både långpass och kvalitetspass men mest bara ren distans i mellanfart. Valde bort att tävla i helgen. Planen var egentligen att springa Varbergsloppet, 10 km men jag hade inte riktigt någon tävlingslust. Detta tillsammans med att min säsong i år sträcker sig från mars till slutet av oktober gör att jag tänker att det kan vara bra att ha ett litet avbrott mitt i där jag endast fokuserar på träning. I och för sig kanske tävling är bästa träningen men om man tävlar hela tiden så upplever jag det som att tävlandet går lite för mycket på rutin istället för att vara ett tillfälle då man får ut en längre tids uppsamlad laddning.

Under veckan har jag funderat en del på det här med att satsa så mycket som jag tycker att jag gör på en "hobby" vid sidan av heltidsarbete, familj och då och då lite sociala aktiviteter. I ren löptid tar min träning i snitt 8-9 timmar i veckan. Det är egentligen inte mer än att man lätt kan ta det från typ "TV-kontot". Men de siffrorna ljuger lite grann. Till detta ska läggas den tid det tar att planera träningen, den tid jag ägnar åt att ha dåligt samvete för att jag inte hunnit träna så mycket som jag hade velat samt den tid det tar att ha dåligt samvete för annat man försakar. Alla som satsar på motionärselitnivå är nog mer eller mindre bekanta med dessa tankar.

Löpningen tar och löpningen ger. Frågan är vad som väger över, om man slutar på plus eller minus. Jag är inte så frälst att jag tror att den alltid ger mer än vad den tar. Inte helt sällan funderar jag över hur fortsättningen ska bli med min lilla löparsatsning. Om jag till exempel ska ta typ ett sabbatsår från den och se vad jag känner sen. Jag erkänner lätt att det finns en tvångsmässighet i min träning som i och för sig nog mycket gynnar min utveckling prestationsmässigt men samtidigt kanske inte alltid är helt sund.

Ett led i att hantera tvångsmässigheten har varit att jag vid några tillfällen sista veckorna faktiskt varit ute och sprungit utan vare sig GPS- eller vanlig klocka. Och ibland till och med på rundor som jag inte vetat hur långa dom varit. Det var riktigt skönt faktiskt. Jag har till och med lekt med tanken att helt sluta föra träningsdagbok. Vilket väl nästan är som att svära i kyrkan i löpnördkretsar.
  
Gudarna hade gett Sisyfos till straff att utan uppehåll rulla ett klippstycke upp till toppen av ett berg, varifrån stenen rullade ner igen på grund av sin egen tyngd. De ansåg med en viss rätt att det inte finns någon hemskare dom än ett onyttigt och hopplöst arbete.
(...)
Sisyfos är, som vi ser, den absurde hjälten, både i sina lidelser och i sitt lidande. Hans förakt för gudarna, hat mot döden och passion för livet var orsakerna till detta ohyggliga straff, som bestod i att hela hans jag sattes i verksamhet för att ingenting uträtta. Det är det pris, som måste betalas för denna världens lidelser. (...) Man ser framför sig hans kropp, alltid spänd i ansträngningen att lyfta den jättelika stenen och åter och åter rulla den uppför sluttningen; man ser hans sammanbitna ansikte och hans kind som pressas mot stenen, axeln som stöder det leriga blocket, foten som tar spjärn, de sträckta armarna som flyttas till ett nytt grepp, den mänskliga tillförsikten i två händer som tar törn mot världen. Vid slutet av denna långa kamp, vars mått är ett rum utan himmel och en tid utan djup, når han fram till sitt mål. Sisyfos ser på stenen, som störtar ner mot den nedre värld, varifrån den återigen skall tvingas upp mot höjderna. Han går ner till slätten.
Denna väg tillbaka, denna paus i mödan är det som intresserar mig hos Sisyfos. Ansiktet hos den som trälar bland stenarna är självt av sten. Jag ser denne man återvända mot ett lidande som han inte får se slutet på; hans steg är tunga men jämna. Detta är medvetandets stund, regelbundet återkommande som andedragen eller som Sisyfos' olycka. Varje gång han lämnar höjderna och så småningom stiger ner till gudarnas nästen visar sig Sisyfos som sitt ödes överman. Han är starkare än sin klippa.
 (...)
Sisyfos vänder tillbaka till sin klippa liksom människan vänder tillbaka till sitt liv. I detta svindlande ögonblick betraktar han den rad av handlingar utan enande band, som utgör hans öde, som är skapad av honom, förenad i hans minnes blick och snart nog förseglad genom hans död. Han är övertygad om det mänskliga upphovet till allt mänskligt, han är en blind som önskar se och som vet att natten är utan slut. Och han vandrar alltjämt. Klippan rullar alltjämt.
(...)
Sisyfos förkunnar den högre trohet, som förnekar gudarna och lyfter klipporna. Också han menar att allt är gott. Den numera herrelösa världen tycks honom varken ofruktbar eller fåfäng.
Myten om Sisyfos (Albert Camus)

Jag kommer nog inte sluta föra träningsdagbok. Jag är för mycket teoretiker för det, jag gillar siffrorna. Och jag kommer nog fortsätta springa mycket, även när det tar emot lite. Kanske är det ett sätt att förhålla sig till en meningslös värld. Att fortsätta att rulla stenen uppför berget även om man vet att ens ansträngning i slutändan är meningslös.

5 kommentarer:

  1. Camus! Fasen vad ackurat!

    /tio_mil_i_värmebölja_förra_veckan_och_fortfarande_usel_form_84

    SvaraRadera
  2. Ingenting spelar någon roll.

    SvaraRadera
  3. Det som driver oss måste ju vara glädjen som löpningen ger.. strunt i tider, sträckningar, diarré... någonting är det som får oss att gå ut igen... känslan av att få bli andfådd, känslan av att vara i form - att känna sig stark.. känslan efter ett avslutat intervallpass. Njutningen av att få lägga sig i soffan - utmattad och tillfreds. Känslan av att slå ett nytt pers. att springa in på sthlm stadion till folkets jubel.. att umgås och träna och resa med likasinnade, jämföra resultat, tävla, träna..... listan kan göras lång på orsaker till varför jag håller på och jag är säker på att din är minst lika lång som min :) I grund och botten måste vi göra detta för att vi väljer det av egen fri vilja för att det är något som ger oss glädje.. den dag vi väljer bort saker vi HELLRE gör, för att springa.. den dagen kan vi titulera oss Sisyfos.. inte förr :) Tack för ett bra pass idag!

    SvaraRadera
  4. Det Camus vill göra med boken Myten om Sisyfos är att ge en alternativ tolkning till legenden om Sisyfos. Han menar att man kan se Sisyfos som en lycklig människa för att han accepterat sitt öde och dagliga slit och höjer sig över det. Jag tror att vissa människor, mig själv inkluderad, behöver ett visst mått av rutiner som man på något sätt tvingas (av inre eller yttre tvång) att efterleva. Om jag bara skulle göra saker som jag kände för hela tiden skulle det inte bli bra. Träna i motgång och medgång liksom.

    SvaraRadera
  5. De flesta som springer relativt mycket upplever nog samma sak då och då. Fick själv en rejäl svacka efter årets stockholm marathon i samband med en höftskada och då dyker sådana tankar upp. Har fortfarande inte kommit igång ordentligt än. Just denna gång har jag motivationen men kroppen tycker inte riktigt att det är dags än. Vid andra tillfällen har det dock legat på det mer psykiska planet och nästan alltid kommer det som en följd av hård träning under längre tid. För mig har det alltså varit kopplat till viss överträning. Därav vikt med träningsdagbok. Däremot kan jag absolut sticka ut och springa utan gps eller klocka ibland. Särskilt under vinter och tidig säsong och jag har sällan gps/puls under vanliga distanspass. Däremot alltid under kvalitet.

    Varför jag/vi tränar som vi gör kan alltid diskuteras. Svårt att göra här dock.

    Funderar lite över kvalitet kontra kvantitet. Vet inte om bloggen visar hela din träning men jag upplever att du kör ganska mycket och ganska hård kvalitet. Jag har tidigare kört betydligt mer kvalitet men sedan ett par år lyssnat mer på tränare som Daniels och Lydiard(som exempel) och försöker bygga en ordentlig bas innan den hårda kvaliten. Finns mycket bra litteratur(som du kanske redan läst). Det finns ju dock olika skolor och alla måste se vad som passar bäst. Jag tror på ordentlig mängd(vilket ju självklart är relativt, mitt mål är att under höst/vinter ligga upp emot 15-16 mil/vecka) istället för kortare kvalitet(200/400 osv) då jag upplever att det senare sliter mer.

    Om du känner dig ordentligt nere tycker jag att du skall lägga bort gps/pulsklocka helt ett tag och springa på helt nya platser. Kör lite cykel motsvarande om du har möjlighet, unna dig lite mer vila och om ett tag(någon vecka till månad) kommer du säkert att känna ett nytt sug. Du kommer heller inte att ha förlorat mycket. Kroppen behöver(tyvärr, känns det som ibland) vila.

    Vore kul att köra något distanspass någon gång framöver och snacka lite träningslära/vila/motivation/löpning osv

    /joel

    SvaraRadera