Karlstad Stadslopp 2011

Första gången för mig i detta omtalade platta stadslopp. Pga plattheten var siktet inställt på gatuloppspers. En höjdskillnad på 6 meter gjorde att jag tänkte att jag kanske t o m kunde gå under mitt 10 000-pers på bana - 33:31. Formen var dock osäker. Om jag går tillbaka i böckerna har jag pga två marathonsatsningar under våren med tillhörande nedtrappning innan och vila efter faktiskt inte haft nån längre period med bra träningsmängd sen i Mars i år då jag fick ihop strax över 500 km. Mellan den avbrutna maran i Rotterdam i April och maran i Stockholm i slutet av maj hann jag bara träna tre veckor på full volym (110-130 km/v). Sen Stockholm har jag tagit det relativt lugnt och bara sprungit 60-70 km/v. Jag hoppades dock att detta var tillräckligt för att underhålla formen.

På uppvärmningsjoggen, 4 km, kändes det tungt, men det brukar det göra 9 gånger av 10, förmodligen pga nerver som spökar, så jag lade inte allt för stor vikt vid det. Vädret var nästan perfekt, bara aningen för varmt och aningen för blåsigt, så jag bestämde mig för att gå ut i en fart som skulle ge 33:30-33:40. Oroväckande var dock att trots att jag tyckte att jag höll mig från att rusa i början så började benen kännas lite stumma redan efter 500 meter. Detta gick över något och jag klockade första kilometern på 3:22. Hade väl ca 30 löpare före mig då. Missade andra kilometermarkeringen och bestämde mig samtidigt för att inte titta på klockan så mycket. Efter ca 3 km hade jag gått om ett tiotal löpare som uppenbarligen hade startat för hårt och jag hamnade i en bra klunga med bland andra första dam, Christina Bus Holth från Vidar, Norge. Jag började dock ana att det skulle bli ganska slitigt idag. Jag kom liksom aldrig in i nåt flow, kände mig vek i benen och vek i huvudet. 5 km passerades på 16:55 (3:23/km).

Efter ett tag splittrades klungan upp, de flesta droppade av, och jag och Bus Holth var nu ensamma. Hon gjorde väl vissa antydningar om att jag skulle hjälpa till att dra, speciellt när det var motvind men jag var för trött för att vara juste, när hon gick ut mot vänster gick jag ut mot vänster och lade mig precis i rygg. Flera gånger fick hon också några meters lucka men sen kom jag på nåt sätt upp i rygg igen.

Det fortsatte att vara jobbigt och inte kul nånstans, farten dämpades väl något men inte dramatiskt. Som lök på laxen började nu även magen krångla nånstans vid 7 km. Kan man stanna och skita mitt i stan och hur lång tid tar det - funderade jag på ett slag. Det var mer tidsförlusten än skammen i detta potentiella handlingssätt som brydde mig. Magen höll sig dock hyfsat under kontroll och jag kunde t o m spurta ifrån fröken Bus Holth på sista halvkilometern utan att skita på mig. Kom in som 17:e man (och 17:e totalt, slapp tjejstryk den här gången) på 34:10 enligt egen klocka. Den officiella tiden visade dock 34:17 vilket jag tycker är lite konstigt. Var det så att dom mätte tiden vid bågarna man passerade ca 10 meter efter mållinjen, det fanns ju en "matta" vid mållinjen. Nån mer som fick stor diff mellan egen och officiell tid?

PB var det hursomhelst på 10 km landsväg. Nöjd? Nja... Hade ju hoppats på lite bättre tid men jag har inget annat att skylla på än mig själv. Förhållandena var helt ok och banan var lika platt som det var utlovat, jag rusade heller inte iväg snabbare än planerat i starten. Så det blir väl helt enkelt tillbaks till labbet, ner i gruvan, mera träning. Startade detta med att redan på kvällen efter gå ut och köra lite korta backar och några 300-metersintervaller. Sen idag har det blivit 13 km distans i 4:05-fart på förmiddagen och 14 km terräng med mycket backar i 4:45-snitt på kvällen.

Veckototalen blev en liten ökning mot de sista veckorna men ännu bara 87 km. Nästa vecka blir det förhoppningsvis något mer och veckan efter det ytterligare lite mer. Till sist en bild som jag hittade där jag ligger i rygg på Christina Bus Holth som ohotat vann damklassen.