Hej alla. Jag hade i mina drömmar tänkt att nästa gång jag skaffade en ny blogg skulle den heta Sub 2:20 men det blev inte riktigt så. Men man måste våga misslyckas. Eftersom jag börjat lite grann med triathlon tänkte jag att jag borde ha en ny blogg. Denna blogg (och min satsning på att springa snabbt på marathon) får vila lite (jag har inte gett upp). Tills vidare tänker jag att jag mest kommer blogga på denna sidan: http://mattiastri.blogspot.se
Häng med om ni vill!
tisdag 19 augusti 2014
måndag 11 augusti 2014
Fortsatt mycket träning
När man har semester är det inte så svårt att träna som en triatlet. Är inne på min andra semesterperiod sedan två veckor tillbaka och har en vecka kvar. För tredje veckan i rad fick jag till riktigt bra träningsmängd, ca 18 timmar, vilket följde på två veckor med 20 respektive 17 timmar. Sista två veckorna har jag även fått till till ganska bra mängd löpning, precis över 100 km den gångna veckan och strax under veckan före det. Jag börjar känna att kroppen svarar på denna träning.
Även under semestern handlar en stor del av min träning om att ta sig från punkt A till punkt B. Detta är dels praktiskt då man kombinerar behovet att förflytta sig med att få in träning, samtidigt ger det en tillfredställande känsla av meningsfullhet när man faktiskt utnyttjar sin fysiska förmåga till förflyttning till något i vardagen praktiskt. Så i princip varje gång det går att springa eller cykla nånstans så försöker jag göra det, vare sig det handlar om att ta sig till en vän, till träning eller att åka för att handla. Med ryggsäck på ryggen när man springer blir det dessutom lite extra bra träning. Och som bonus på det hela skitar jag inte ner vår gemensamma miljö lika mycket när jag inte släpar runt ett ton skrot som extra last så fort jag ska nånstans.
Totalt under veckan:
25 mil cykel
103 km löpning
2,5 km simning
Jag tycker alltid att det är svårt att planera inför kommande veckor. För mig blir det lätt att jag sätter upp för höga mål som jag sen av den ena eller andra anledningen inte uppfyller så därför försöker jag ta varje dag och varje vecka som den kommer. Jag har ingen särskild plan inför Tjörn Triathlon avseende nedtrappning och speciella nyckelpass. I och med att jag börjar arbeta igen nästa vecka kommer det naturligt inte finnas tid för några 20-timmarsveckor men annars kör jag nog bara på så gott kroppen och vardagen tillåter. Som så mycket annat jag är skeptisk till börjar jag även tveka avseende vikten av nedtrappning inför en viktig tävling. Tror mest att det är viktigt att ladda mentalt och vara sugen på att tävla, vilket i och för sig funkar ganska bra ihop med att minska något på träning och hinna vila lite mer.
Mitt mål inför Tjörn som jag satte upp i våras börjar faktiskt att kännas inte helt orimligt. Under 4 timmar och 30 minuter satte jag då. En simsplit under 35 minuter känns nu rimlig, en cykling under 2:30 känns riktigt tuff men rimlig om jag kollar på resultaten från förra året då ganska många cyklade så snabbt (lite för kort bana kanske), om man sen lägger till 3 minuter i T1+T2 så har jag 1:22 på mig att springa en halvmara, det borde jag klara vilken dag som helst om jag inte hade simmat och cyklat innan. Hur 90 km cykling kommer påverka mina springben är lite okänt territorium för mig, tycker dock ofta att det går förhållandevis bra att springa även efter lite tuffare och längre cyklingar så jag hoppas att det kommer fungera alldeles utmärkt. I torsdags t ex cyklade jag 85 km med några kompisar (i och för sig lugnt större delen men med några fartdelar), ett par timmar efter detta sprang jag 15 km transportlöpning i ganska bra fart (med 3 kg ryggsäck) och kände mig riktigt stark. Självförtroende-booster var det.
I och med att det är min första längre triathlontävling kommer målen inte vara huggna i sten utan i första hand ska jag sikta på att njuta av slitet och inte stirra så mycket på klockan.
Även under semestern handlar en stor del av min träning om att ta sig från punkt A till punkt B. Detta är dels praktiskt då man kombinerar behovet att förflytta sig med att få in träning, samtidigt ger det en tillfredställande känsla av meningsfullhet när man faktiskt utnyttjar sin fysiska förmåga till förflyttning till något i vardagen praktiskt. Så i princip varje gång det går att springa eller cykla nånstans så försöker jag göra det, vare sig det handlar om att ta sig till en vän, till träning eller att åka för att handla. Med ryggsäck på ryggen när man springer blir det dessutom lite extra bra träning. Och som bonus på det hela skitar jag inte ner vår gemensamma miljö lika mycket när jag inte släpar runt ett ton skrot som extra last så fort jag ska nånstans.
Totalt under veckan:
25 mil cykel
103 km löpning
2,5 km simning
Jag tycker alltid att det är svårt att planera inför kommande veckor. För mig blir det lätt att jag sätter upp för höga mål som jag sen av den ena eller andra anledningen inte uppfyller så därför försöker jag ta varje dag och varje vecka som den kommer. Jag har ingen särskild plan inför Tjörn Triathlon avseende nedtrappning och speciella nyckelpass. I och med att jag börjar arbeta igen nästa vecka kommer det naturligt inte finnas tid för några 20-timmarsveckor men annars kör jag nog bara på så gott kroppen och vardagen tillåter. Som så mycket annat jag är skeptisk till börjar jag även tveka avseende vikten av nedtrappning inför en viktig tävling. Tror mest att det är viktigt att ladda mentalt och vara sugen på att tävla, vilket i och för sig funkar ganska bra ihop med att minska något på träning och hinna vila lite mer.
Mitt mål inför Tjörn som jag satte upp i våras börjar faktiskt att kännas inte helt orimligt. Under 4 timmar och 30 minuter satte jag då. En simsplit under 35 minuter känns nu rimlig, en cykling under 2:30 känns riktigt tuff men rimlig om jag kollar på resultaten från förra året då ganska många cyklade så snabbt (lite för kort bana kanske), om man sen lägger till 3 minuter i T1+T2 så har jag 1:22 på mig att springa en halvmara, det borde jag klara vilken dag som helst om jag inte hade simmat och cyklat innan. Hur 90 km cykling kommer påverka mina springben är lite okänt territorium för mig, tycker dock ofta att det går förhållandevis bra att springa även efter lite tuffare och längre cyklingar så jag hoppas att det kommer fungera alldeles utmärkt. I torsdags t ex cyklade jag 85 km med några kompisar (i och för sig lugnt större delen men med några fartdelar), ett par timmar efter detta sprang jag 15 km transportlöpning i ganska bra fart (med 3 kg ryggsäck) och kände mig riktigt stark. Självförtroende-booster var det.
I och med att det är min första längre triathlontävling kommer målen inte vara huggna i sten utan i första hand ska jag sikta på att njuta av slitet och inte stirra så mycket på klockan.
onsdag 30 juli 2014
Råda triathlon och träningsflow
Har gått på semester igen och inledde den med att öka träningsvolymen ganska rejält. Ibland har jag tänkt att jag borde ta det lite lugnare och att det kanske inte är nyttigt att hålla på så här men just nu tänker jag tvärtom. Det är så fint väder och då passar triathlonträning utmärkt. Ren löpträning är inte optimalt när det är 30 grader och sol som det varit sista veckan. Men att cykla eller simma funkar perfekt.
Direkt efter den intensiva träningshelgen i Dalsland körde jag ett lugnt distanspass på cykel måndag morgon med en kompis som försöker sluta röka. På måndagskvällen var det dags för säsongens tredje Råda pröva-på-triathlon. Den första, i maj, gjorde jag på 1:06:xx, den andra, i juni gjorde jag på 1:04:xx. Hoppades på att kapa tiden lite ytterligare idag, inte minst på simning och cykel. Körde för första gången på min triathloncykel så det hade verkligen varit en besvikelse om cyklingen inte gått snabbare.
Det var fullsmockat med folk vid Råda Säteri när jag kom dit en knapp timma innan start. Över 200 anmälda, drygt 150 av dessa på långa banan som är 750m-18km-5km. Vis av minnet från förra gången då jag hamnade mitt i plaskinfernot vid simstarten lade jag mig ganska långt ut till höger, fick på så sätt simma några meter längre när jag sneddade in mot första bojen men kunde samtidigt köra i min egen rytm. Jag har väldigt dålig uppfattning om hur snabbt det går när jag simmar, det kändes som om simningen tog nånstans mellan 10 och 40 minuter liksom. Men den gick i alla fall med en lugn och bra känsla hela vägen. 14:26 inklusive en oproblematisk växling till cykel. Ca 1:30 snabbare än för en månad sedan.
Direkt på cykeln kände jag mig taggad och öste på från start i ca 40 knyck. Snittet dras ned en del i och med ganska många 180 och 90-graderssvängar så det slutade på 38 km/h utan att jag egentligen behövde gå utanför bekvämlighetszonen. Fumlade lite när jag skulle ta ur fötterna ur skorna i uppförsbacken innan växlingen men annars fanns det inte mycket jag kunde ha gjort bättre. 28:22 på cyklingen innebar 1:20 snabbare än sist och bara 20-30 sekunder långsammare än vad 2:an och 3:an cyklade på. Gjorde en bra växling igen och var nog inne i växlingszonen max 30 sekunder.
Löpningen kändes bra från start med minimal stumhet i benen. Passerade som vanligt ganska många här men visste inte riktigt vilka som körde korta respektive långa banan. Detta var lättaste triathlonlöpningen jag har gjort fram tills ca 1 km kvar när jag helt plötsligt fick kräkattacker, troligtvis var det en middag för tätt inpå samt min nya aeroflaska som jag övade på att dricka från under cyklingen, drack kanske lite väl mycket. Fick nästan stanna till för att hålla kräkningarna i schack, kom i mål efter en löpning på 19:23 och en totaltid på 1:02:12 vilket var ca 2:30 bättre än sist. Både simning och cykling rejält bättre, löpningen 20-talet sekunder långsammare (värmen och kräkningarna?) men i alla fall snabbaste löpsplit. Tror jag var 7:a i mål (resultatlistan har ändrats om en del).
Väldigt kul med en så brant utvecklingskurva. Kan jag bara lära mig att simma lite snabbare är jag snart inte långt ifrån de bästa, åtminstone på Råda Triathlon. Sen är det ju så klart ytterligare några snäpp upp till OS-nivå, men det är ju 2 år kvar till OS i Rio. ;)
Direkt efter den intensiva träningshelgen i Dalsland körde jag ett lugnt distanspass på cykel måndag morgon med en kompis som försöker sluta röka. På måndagskvällen var det dags för säsongens tredje Råda pröva-på-triathlon. Den första, i maj, gjorde jag på 1:06:xx, den andra, i juni gjorde jag på 1:04:xx. Hoppades på att kapa tiden lite ytterligare idag, inte minst på simning och cykel. Körde för första gången på min triathloncykel så det hade verkligen varit en besvikelse om cyklingen inte gått snabbare.
Det var fullsmockat med folk vid Råda Säteri när jag kom dit en knapp timma innan start. Över 200 anmälda, drygt 150 av dessa på långa banan som är 750m-18km-5km. Vis av minnet från förra gången då jag hamnade mitt i plaskinfernot vid simstarten lade jag mig ganska långt ut till höger, fick på så sätt simma några meter längre när jag sneddade in mot första bojen men kunde samtidigt köra i min egen rytm. Jag har väldigt dålig uppfattning om hur snabbt det går när jag simmar, det kändes som om simningen tog nånstans mellan 10 och 40 minuter liksom. Men den gick i alla fall med en lugn och bra känsla hela vägen. 14:26 inklusive en oproblematisk växling till cykel. Ca 1:30 snabbare än för en månad sedan.
Direkt på cykeln kände jag mig taggad och öste på från start i ca 40 knyck. Snittet dras ned en del i och med ganska många 180 och 90-graderssvängar så det slutade på 38 km/h utan att jag egentligen behövde gå utanför bekvämlighetszonen. Fumlade lite när jag skulle ta ur fötterna ur skorna i uppförsbacken innan växlingen men annars fanns det inte mycket jag kunde ha gjort bättre. 28:22 på cyklingen innebar 1:20 snabbare än sist och bara 20-30 sekunder långsammare än vad 2:an och 3:an cyklade på. Gjorde en bra växling igen och var nog inne i växlingszonen max 30 sekunder.
Löpningen kändes bra från start med minimal stumhet i benen. Passerade som vanligt ganska många här men visste inte riktigt vilka som körde korta respektive långa banan. Detta var lättaste triathlonlöpningen jag har gjort fram tills ca 1 km kvar när jag helt plötsligt fick kräkattacker, troligtvis var det en middag för tätt inpå samt min nya aeroflaska som jag övade på att dricka från under cyklingen, drack kanske lite väl mycket. Fick nästan stanna till för att hålla kräkningarna i schack, kom i mål efter en löpning på 19:23 och en totaltid på 1:02:12 vilket var ca 2:30 bättre än sist. Både simning och cykling rejält bättre, löpningen 20-talet sekunder långsammare (värmen och kräkningarna?) men i alla fall snabbaste löpsplit. Tror jag var 7:a i mål (resultatlistan har ändrats om en del).
Väldigt kul med en så brant utvecklingskurva. Kan jag bara lära mig att simma lite snabbare är jag snart inte långt ifrån de bästa, åtminstone på Råda Triathlon. Sen är det ju så klart ytterligare några snäpp upp till OS-nivå, men det är ju 2 år kvar till OS i Rio. ;)
söndag 27 juli 2014
Mängdvecka och Triathlonhelg
Har precis avslutat vad jag tror är min mängdmässigt största vecka någonsin. Strax över 20 timmar träning varav hälften gjordes under helgen i klubbkompisens stuga i Dalsland. Det har blivit lite utav en triathlonepidemi i min löparklubb för tillfället där även jag dragits med. I helgen körde vi ett träningsläger med triathlonfokus i en stuga i skogen i Dalsland. Det hela var riktigt lyckat med mycket träning men även trevligt umgänge. Jag hade mest som fokus att simma/cykla då det är där jag känner att jag har mest att lära inför Tjörn. Plus att jag tycker att det är det som är roligast just nu. Vad gäller simningen bodde vi perfekt med bara några steg för att komma i plurret. Även cyklingen var grymt fin på nästan helt bilfria vägar. Det blev ca 20 mil cyklat under helgen och ett par timmar i vattnet och även några kortare löprundor.
Totalt i veckan har jag cyklat drygt 30 mil, sprungit 72 km och simmat ca 2 timmar. Dessutom har jag sovit alldeles för lite. Så nu känner jag mig som en zombie med träningsvärk.
Totalt i veckan har jag cyklat drygt 30 mil, sprungit 72 km och simmat ca 2 timmar. Dessutom har jag sovit alldeles för lite. Så nu känner jag mig som en zombie med träningsvärk.
söndag 20 juli 2014
Göteborg Triathlon (Gothenburg Triathlon) 2014
Detta kändes på något vis som min riktiga triathlondebut. Visserligen har jag ställt upp i 6 stycken triathlon de senaste åren men detta kändes på något sätt mer riktigt. Kanske var det för att det var första gången som jag hade en "riktig" cykel. Min ny Felt-cykel som jag har testat på träning några gånger.
Det var olympisk distans (1500 m sim, 40 km cykel och 10 km löpning). Nu var det väl inte riktigt de distanserna, inom triathlon verkar det inte vara så viktigt att det är så exakta distanser. I och för sig förståeligt med tanke på att speciellt cykelbanans karaktär och vindförhållanden påverkar mer än den exakta längden, men lite närmre de utlovade sträckorna än ca 37,5 km cykel och 9,5 km löpning skulle jag gärna ha. (Det är väl från detta som begreppet "triathlonmil" kommer från.) Men i övrigt var detta ett fantastiskt arrangemang i Inseros, några mil söder om Göteborg.
Starten var redan kl 8:30 på söndagsmorgonen och då det är rätt så mycket prylar att ha koll på så fick jag stiga upp kl 06:00 på vilodagen. Jag hade så mycket grejer med mig i bilen så att det kändes som att jag skulle resa bort på semester några veckor.
Simningen gick utan några problem och jag höll mig ute på kanten för att få simma min egen takt. Hade hoppats att kunna simma på 28 minuter och det blev några sekunder därunder. Bytet till cykel gick även det bra även om jag fortfarande har problem att få av mig våtdräkten snabbt. Hela växlingen tog i alla fall bara 50 sekunder och de bästa växlade bara ca 10-15 sekunder snabbare. Jag kom upp ur vattnet som nr 38 totalt och växlade om 5 stycken och kom därmed ut på cyklingen, som var en vändpunktsbana längs sjön som kördes i två gången, som 33:a. Jag testade för första gången att ha skorna fastsatta i pedalerna och uppspända med gummiband vilket gick ganska bra med bara lite krångel att få i fötterna i skorna.
Jag lyckades hålla 35,7 km/h i snitt över de knappa 4 milen utan att förta mig och avancerade från 33:e plats till 24:e. Även växlingen till löpning gick bra, bara 40 sekunder, men utan att plocka några placeringar där. När jag kommer ut på löpningen på en triathlon brukar det kännas som jag är hemma, inte längre någon risk för punkteringar och jag har bara en gren kvar och det är min klart bästa. Så med ganska gott humör (men lite stela ben) satte jag fart ut på löpningen för att bränna av det sista krutet. Även detta var en vändpunktsbana som skulle springas i två varv, ca 70% grusväg och resten skogsstig) Jag kom ut på den samtidigt som blivande segraren, Erik Holmberg varvade, så jag slog följe med honom och tyckte att farten var ganska behärskad, 3:30-3:35/km uppskattningsvis. Jag tänkte att jag nog kommer springa ifrån honom om ett tag. Men på tillbakavägen på första varvet tappade jag ganska snabbt kraften och fick släppa honom. I de tidigare triathlon jag gjort har löpningen nästan känts bättre och bättre ju längre jag sprungit, i det att benen vänjer sig vid det nya rörelsemönstret och låren börjar mjukas upp efter cyklingen. Men idag blev det riktigt tungt sista halvan av löpningen. Jag lyckades väl hålla farten hyfsat i alla fall (förutom i de korta uppförsbackarna på banan där det gick riktigt trögt) och fortsatte i alla fall att plocka placeringar. Kom till slut in som 11:a totalt och 10:a i herrklassen på 2:07:55, sekunden efter damsegrarinnan Annie Thorén. Sen fick jag i och för sig reda på att hon egentligen var mer än 5 minuter före mig då damklassen startade ca 5 minuter efter herrklassen. (Hon simmade snabbast av alla, på 19 minuter någonting, oerhört imponerande.)
Så det var en rolig och smärtsam tävling utan några större missöden. Placeringsmässigt kom jag något bättre än vad jag hade hoppats. Nu är jag motiverad till att bli bättre på att simma och cykla (och springa).
Veckan har träningsmässigt varit ganska bra också, nästan 12 timmar träning (82 km löpning, 140 km cykling och ca 2,5 km simning).
Det var olympisk distans (1500 m sim, 40 km cykel och 10 km löpning). Nu var det väl inte riktigt de distanserna, inom triathlon verkar det inte vara så viktigt att det är så exakta distanser. I och för sig förståeligt med tanke på att speciellt cykelbanans karaktär och vindförhållanden påverkar mer än den exakta längden, men lite närmre de utlovade sträckorna än ca 37,5 km cykel och 9,5 km löpning skulle jag gärna ha. (Det är väl från detta som begreppet "triathlonmil" kommer från.) Men i övrigt var detta ett fantastiskt arrangemang i Inseros, några mil söder om Göteborg.
Starten var redan kl 8:30 på söndagsmorgonen och då det är rätt så mycket prylar att ha koll på så fick jag stiga upp kl 06:00 på vilodagen. Jag hade så mycket grejer med mig i bilen så att det kändes som att jag skulle resa bort på semester några veckor.
Simningen gick utan några problem och jag höll mig ute på kanten för att få simma min egen takt. Hade hoppats att kunna simma på 28 minuter och det blev några sekunder därunder. Bytet till cykel gick även det bra även om jag fortfarande har problem att få av mig våtdräkten snabbt. Hela växlingen tog i alla fall bara 50 sekunder och de bästa växlade bara ca 10-15 sekunder snabbare. Jag kom upp ur vattnet som nr 38 totalt och växlade om 5 stycken och kom därmed ut på cyklingen, som var en vändpunktsbana längs sjön som kördes i två gången, som 33:a. Jag testade för första gången att ha skorna fastsatta i pedalerna och uppspända med gummiband vilket gick ganska bra med bara lite krångel att få i fötterna i skorna.
Jag lyckades hålla 35,7 km/h i snitt över de knappa 4 milen utan att förta mig och avancerade från 33:e plats till 24:e. Även växlingen till löpning gick bra, bara 40 sekunder, men utan att plocka några placeringar där. När jag kommer ut på löpningen på en triathlon brukar det kännas som jag är hemma, inte längre någon risk för punkteringar och jag har bara en gren kvar och det är min klart bästa. Så med ganska gott humör (men lite stela ben) satte jag fart ut på löpningen för att bränna av det sista krutet. Även detta var en vändpunktsbana som skulle springas i två varv, ca 70% grusväg och resten skogsstig) Jag kom ut på den samtidigt som blivande segraren, Erik Holmberg varvade, så jag slog följe med honom och tyckte att farten var ganska behärskad, 3:30-3:35/km uppskattningsvis. Jag tänkte att jag nog kommer springa ifrån honom om ett tag. Men på tillbakavägen på första varvet tappade jag ganska snabbt kraften och fick släppa honom. I de tidigare triathlon jag gjort har löpningen nästan känts bättre och bättre ju längre jag sprungit, i det att benen vänjer sig vid det nya rörelsemönstret och låren börjar mjukas upp efter cyklingen. Men idag blev det riktigt tungt sista halvan av löpningen. Jag lyckades väl hålla farten hyfsat i alla fall (förutom i de korta uppförsbackarna på banan där det gick riktigt trögt) och fortsatte i alla fall att plocka placeringar. Kom till slut in som 11:a totalt och 10:a i herrklassen på 2:07:55, sekunden efter damsegrarinnan Annie Thorén. Sen fick jag i och för sig reda på att hon egentligen var mer än 5 minuter före mig då damklassen startade ca 5 minuter efter herrklassen. (Hon simmade snabbast av alla, på 19 minuter någonting, oerhört imponerande.)
Så det var en rolig och smärtsam tävling utan några större missöden. Placeringsmässigt kom jag något bättre än vad jag hade hoppats. Nu är jag motiverad till att bli bättre på att simma och cykla (och springa).
Veckan har träningsmässigt varit ganska bra också, nästan 12 timmar träning (82 km löpning, 140 km cykling och ca 2,5 km simning).
söndag 13 juli 2014
SM-milen 2014
33:32 lyckades jag få till. Detta är jag väldigt nöjd med då jag löptränat så pass lite sista tiden. Banan är dock väldigt snabb, helt platt och bara några skarpa svängar, så egentligen borde man kunna springa nästan lika snabbt som på bana. Förhållandena var också bra, kanske bara lite varmare än optimalt, typ 22-23 grader.
Det häftigaste var hur många bra löpare, både från Sverige och Danmark, som loppet hade samlat. När har det hänt tidigare att man kommer på 50:e plats på ett millopp i Sverige på 33:32. Jag tyckte att jag startade i hyfsat bra fart men hade ett hav av löpare framför mig. Skillnaden mellan att vara i riktigt bra form och bara i ok form var dock tydlig. När man är i riktigt bra form så kan man liksom glida fram och bara fundera på om ansträngningsnivån är lagom och om man borde lägga sig bakom den eller den löparen eller om man ska avancera framåt. Idag var det en kamp hela vägen och jag kände aldrig något flyt. Det hjälpte dock att det var så många bra, jag kunde springa med en klunga på 5-6 löpare i princip hela vägen, är man själv är det nära till att bli lite bekväm och inte pressa på.
Jag kände också att jag behövde en riktig urladdning som ett millopp ofta är, nästan full fart från början och inget småpratande med löparna bredvid, bara en grupp människor som flåsar tungt bredvid varandra i drygt en halvtimme för att sedan lägga sig ner på marken och undra vad som precis hände. Hoppas på samma fina uppslutning nästa år för det här var verkligen häftigt.
Det var också en väldigt trevlig resa där alla i sällskapet gjorde fina tider, inte minst Svante som tog hem segern i M45 med 33:49. Solvikingarna blir vassa i Vasastafetten senare i sommar.
Det häftigaste var hur många bra löpare, både från Sverige och Danmark, som loppet hade samlat. När har det hänt tidigare att man kommer på 50:e plats på ett millopp i Sverige på 33:32. Jag tyckte att jag startade i hyfsat bra fart men hade ett hav av löpare framför mig. Skillnaden mellan att vara i riktigt bra form och bara i ok form var dock tydlig. När man är i riktigt bra form så kan man liksom glida fram och bara fundera på om ansträngningsnivån är lagom och om man borde lägga sig bakom den eller den löparen eller om man ska avancera framåt. Idag var det en kamp hela vägen och jag kände aldrig något flyt. Det hjälpte dock att det var så många bra, jag kunde springa med en klunga på 5-6 löpare i princip hela vägen, är man själv är det nära till att bli lite bekväm och inte pressa på.
Jag kände också att jag behövde en riktig urladdning som ett millopp ofta är, nästan full fart från början och inget småpratande med löparna bredvid, bara en grupp människor som flåsar tungt bredvid varandra i drygt en halvtimme för att sedan lägga sig ner på marken och undra vad som precis hände. Hoppas på samma fina uppslutning nästa år för det här var verkligen häftigt.
Det var också en väldigt trevlig resa där alla i sällskapet gjorde fina tider, inte minst Svante som tog hem segern i M45 med 33:49. Solvikingarna blir vassa i Vasastafetten senare i sommar.
måndag 7 juli 2014
Snabbträning inför SM
Jag anmälde mig till SM-milen i Malmö. Det första svenska mästerskapet i landsvägslöpning. Inte för att jag har så mycket med topplaceringarna att göra, snarare handlar det om att inte komma sist i SM-klassen som startar 5 minuter före övriga. Det är 43 startande i herrklassen, jag har startnummer 25 och en ganska osäker löpform på grund av min förvirrade färd ut i triathlonlandet.
Jag har de sista åren varit en ganska stark anhängare av volym i träningen, mest på grund av att jag för min del hittat ett ganska starkt samband mellan träningsvolym och tävlingsresultat. Sista månaderna har jag dock legat på betydligt mindre träningsmängd löpning jämfört med föregående år. Vid den här tiden förra året radade jag upp 12-14-milaveckor vilket resulterade i monster-PB på 10 000 meter. Jag gick från 33:05 till 32:03 på 4 månader efter att ha legat stilla strax över 33 minuter i 3 år. Nu kommer jag inte ens ihåg när jag gjorde en vecka över 10 mil senast. Träningsmängden i tid räknat är ungefär samma, 8-10 timmar/vecka, men 2-3 timmar är utbytta mot cykel och simning vilket gör att löpmängden i sträcka räknat snittar runt 7 mil.
Jag hoppas att min kropp är i det läget att den behöver ett nytt stimuli för att vakna till liv och att jag därför i det långa loppet ska bli en bättre löpare med lite alternativträning. Men egentligen tvekar jag. En positiv sak är att jag inte känner mig lika slutkörd när jag varierar belastningen genom att slänga in något sim eller cykelpass. Men ingen har heller sagt att löpträning på elitnivå (som jag ibland låtsas att jag sysslar med) är friskvård och att man ska sikta på att må så bra som möjligt hela tiden. Hur som helst är det intressant att vara ute på oprövat territorium. Igår körde jag första mer riktiga passet på den tempocykel som jag skaffat. Jag har ingen cykeldator än och min GPS-klocka har lagt av men enligt mätning med Svettig-appen cyklade jag 46 km på ungefär 84 minuter inklusive krångel med att sätta på den och stoppa ner i fickan och även ett stopp där jag fick stanna och vända när jag körde fel. Det blir ungefär 33 km/h och det var ganska behaglig ansträngningsnivå på den lätt ondulerande landsvägen mellan Mölnlycke och Hindås. Sugen på att testa på riktigt nästa gång och pressa på lite.
Annars är väl simningen där jag utvecklas snabbast. Vilket inte är så konstigt eftersom det var den som jag var absolut sämst på. Jag har simmat ungefär 12 timmar i år och för några veckor sedan när jag simmade med Thony i Delsjön kände jag ett riktigt släpp, vi simmade runt bägge öarna i Stora Delsjön, det ska vara 2,2 km och det gjorde vi på ett behagligt sätt på 40 minuter blankt. Mitt självförtroende växte så av detta att jag när det var dags för andra omgången av Råda Pröva-På-Triathlon förra måndagen så positionerade jag mig längre fram i fältet vid simstarten och vevade på nästan på max första 100 meterna. Detta gjorde att jag helt plötsligt befann mig i ett skvättande inferno av folk som simmade kors och tvärs och över och under varandra och jag visste inte riktigt var jag skulle få luft ifrån längre. Fick bröstsimma en bit för att hämta andan innan jag på andra halvan kom in i en bra rytm när fältet hade glesat ut sig. Simbanan var inte exakt samma som förra gången så tyvärr kunde jag inte jämföra min sim-split men jag tror att det gick lite snabbare trots totalskitig teknik. Cyklingen gjorde jag 10 sekunder långsammare men är nöjd med det då det dels var medvetet att inte pressa uppför varje backe och dels då jag denna gång gjorde den helt själv. Nästa gång blir det på riktig tempocykel och kanske till och med med rakade ben, får se vad det kan ge. Det visade sig hur som helst vara ett smart drag att cykla lite mer behärskat för löpningen gick nästan en och en halv minut snabbare med lår som inte var helt kvaddade. Totalt var jag 2 minuter snabbare och 7-8 placeringar bättre, vilket är kul.
Tillbaka till ämnet: SM på 10 km. Det känns riktigt kul att få ställa sig på startlinjen med de allra bästa löparna i Sverige. Startlistan vittnar om ganska god uppslutning i elitledet. Och förhoppningen är som sagt att inte komma sist av dessa, vilket är en reell risk. Mitt hemliga vapen blir panikträning sista veckan. Jag tänker mig dubbelpass måndag, tisdag, onsdag och sen ett fartpass på torsdag och bara lite lätt jogg på fredag. Det sägs att man bara kan förstöra formen sista veckan innan en tävling men jag ska testa om det verkligen är sant. Förmodligen är det så. I så fall får jag fejka en vadbristning och halta i mål.
Jag har de sista åren varit en ganska stark anhängare av volym i träningen, mest på grund av att jag för min del hittat ett ganska starkt samband mellan träningsvolym och tävlingsresultat. Sista månaderna har jag dock legat på betydligt mindre träningsmängd löpning jämfört med föregående år. Vid den här tiden förra året radade jag upp 12-14-milaveckor vilket resulterade i monster-PB på 10 000 meter. Jag gick från 33:05 till 32:03 på 4 månader efter att ha legat stilla strax över 33 minuter i 3 år. Nu kommer jag inte ens ihåg när jag gjorde en vecka över 10 mil senast. Träningsmängden i tid räknat är ungefär samma, 8-10 timmar/vecka, men 2-3 timmar är utbytta mot cykel och simning vilket gör att löpmängden i sträcka räknat snittar runt 7 mil.
Jag hoppas att min kropp är i det läget att den behöver ett nytt stimuli för att vakna till liv och att jag därför i det långa loppet ska bli en bättre löpare med lite alternativträning. Men egentligen tvekar jag. En positiv sak är att jag inte känner mig lika slutkörd när jag varierar belastningen genom att slänga in något sim eller cykelpass. Men ingen har heller sagt att löpträning på elitnivå (som jag ibland låtsas att jag sysslar med) är friskvård och att man ska sikta på att må så bra som möjligt hela tiden. Hur som helst är det intressant att vara ute på oprövat territorium. Igår körde jag första mer riktiga passet på den tempocykel som jag skaffat. Jag har ingen cykeldator än och min GPS-klocka har lagt av men enligt mätning med Svettig-appen cyklade jag 46 km på ungefär 84 minuter inklusive krångel med att sätta på den och stoppa ner i fickan och även ett stopp där jag fick stanna och vända när jag körde fel. Det blir ungefär 33 km/h och det var ganska behaglig ansträngningsnivå på den lätt ondulerande landsvägen mellan Mölnlycke och Hindås. Sugen på att testa på riktigt nästa gång och pressa på lite.
Annars är väl simningen där jag utvecklas snabbast. Vilket inte är så konstigt eftersom det var den som jag var absolut sämst på. Jag har simmat ungefär 12 timmar i år och för några veckor sedan när jag simmade med Thony i Delsjön kände jag ett riktigt släpp, vi simmade runt bägge öarna i Stora Delsjön, det ska vara 2,2 km och det gjorde vi på ett behagligt sätt på 40 minuter blankt. Mitt självförtroende växte så av detta att jag när det var dags för andra omgången av Råda Pröva-På-Triathlon förra måndagen så positionerade jag mig längre fram i fältet vid simstarten och vevade på nästan på max första 100 meterna. Detta gjorde att jag helt plötsligt befann mig i ett skvättande inferno av folk som simmade kors och tvärs och över och under varandra och jag visste inte riktigt var jag skulle få luft ifrån längre. Fick bröstsimma en bit för att hämta andan innan jag på andra halvan kom in i en bra rytm när fältet hade glesat ut sig. Simbanan var inte exakt samma som förra gången så tyvärr kunde jag inte jämföra min sim-split men jag tror att det gick lite snabbare trots totalskitig teknik. Cyklingen gjorde jag 10 sekunder långsammare men är nöjd med det då det dels var medvetet att inte pressa uppför varje backe och dels då jag denna gång gjorde den helt själv. Nästa gång blir det på riktig tempocykel och kanske till och med med rakade ben, får se vad det kan ge. Det visade sig hur som helst vara ett smart drag att cykla lite mer behärskat för löpningen gick nästan en och en halv minut snabbare med lår som inte var helt kvaddade. Totalt var jag 2 minuter snabbare och 7-8 placeringar bättre, vilket är kul.
Tillbaka till ämnet: SM på 10 km. Det känns riktigt kul att få ställa sig på startlinjen med de allra bästa löparna i Sverige. Startlistan vittnar om ganska god uppslutning i elitledet. Och förhoppningen är som sagt att inte komma sist av dessa, vilket är en reell risk. Mitt hemliga vapen blir panikträning sista veckan. Jag tänker mig dubbelpass måndag, tisdag, onsdag och sen ett fartpass på torsdag och bara lite lätt jogg på fredag. Det sägs att man bara kan förstöra formen sista veckan innan en tävling men jag ska testa om det verkligen är sant. Förmodligen är det så. I så fall får jag fejka en vadbristning och halta i mål.
fredag 27 juni 2014
Semester 1/2
Lite löst vad som har hänt sedan sist. Jag har semester just nu, första veckan av två. Sökte frivilligt om uppdelad semester i år av olika anledningar, kanske mest för att jag tycker att det är svårt att vara ledig länge i ett svep. Har därför 3 veckor som väntar mig lite senare i sommar också. Hade väl som plan att träna ganska mycket men jag började semestern med en rejäl förkylning där det under tre dagars tid inte var att fundera på om jag skulle träna eller inte. Nu mår jag lite bättre och igår lunkade jag runt 12 km för att känna på kroppen och det kändes ganska bra. Så jag tog även en lite simtur i sjön senare på dagen, så där 20 minuter kanske, och det kändes bra, har verkligen höjt mig ett snäpp i simningen, det är inte längre en kamp för överlevnad utan jag kan njuta av att glida runt i vattnet. Är väl dock fortfarande ganska långsam om man jämför.
Efter stor vånda har jag även bestämt mig för att skaffa en triathloncykel. Sista veckorna har jag nördat ner mig rejält i detta och spenderat ganska många timmar framför datorn och läst vad folk runtom i världen tycker om olika cyklar och vad som är viktigt och hur mycket pengar man ska lägga. Många är av uppfattningen att om man inte åtminstone lägger 25 tusen kronor på en cykel kan man lika gärna fortsätta med sin gamla linjecykel. Speciellt personalen på Cykelcity tycker så. Men dom har å andra sidan inga cyklar billigare än så och därför anser jag dom lite jäviga i saken. Om man läser på om vindtunneltester så är det egentligen sittpositionen som är det allra viktigaste för att komma fram energisnålt på cykel utan hjälp av drafting. Därefter kommer vad jag förstår hjulen och faktiskt även hjälmen.
Jag ska väl inte sticka under stol med att en stor del i cykelköpet handlar om min önskan om att ha en cykel som ser ut som en triathloncykel istället för en gammal linjecykel med tempopinnar. Till saken hör också att jag utan hjälp av sms-lån faktiskt inte har +25 tkr att lägga på en cykel. Så all denna efterforskning plus min ekonomiska situation landade i att jag har beställt en Felt B16 som enligt UPS ska levereras någon gång idag. Knappt 13 tkr fick jag ge för den. Denna är väl tillsammans med Planet X Stealth ungefär det billigaste man kan komma undan med för en triathloncykel i fullcarbon. Nästa steg blir att uppgradera hjulen, men det får nog vänta till nästa sommar.
Planen för sommaren då?
Det enda fasta än så länge är Göteborg Triathlon (Olympisk distans) 20/7, Vasastafetten 23/8 samt Tjörn Triathlon (Halvironman) 30/8. Utöver detta blir det väl några lokala löptävlingar och eventuellt SM-milen i Malmö (10km) den 12/7.
Efter stor vånda har jag även bestämt mig för att skaffa en triathloncykel. Sista veckorna har jag nördat ner mig rejält i detta och spenderat ganska många timmar framför datorn och läst vad folk runtom i världen tycker om olika cyklar och vad som är viktigt och hur mycket pengar man ska lägga. Många är av uppfattningen att om man inte åtminstone lägger 25 tusen kronor på en cykel kan man lika gärna fortsätta med sin gamla linjecykel. Speciellt personalen på Cykelcity tycker så. Men dom har å andra sidan inga cyklar billigare än så och därför anser jag dom lite jäviga i saken. Om man läser på om vindtunneltester så är det egentligen sittpositionen som är det allra viktigaste för att komma fram energisnålt på cykel utan hjälp av drafting. Därefter kommer vad jag förstår hjulen och faktiskt även hjälmen.
Jag ska väl inte sticka under stol med att en stor del i cykelköpet handlar om min önskan om att ha en cykel som ser ut som en triathloncykel istället för en gammal linjecykel med tempopinnar. Till saken hör också att jag utan hjälp av sms-lån faktiskt inte har +25 tkr att lägga på en cykel. Så all denna efterforskning plus min ekonomiska situation landade i att jag har beställt en Felt B16 som enligt UPS ska levereras någon gång idag. Knappt 13 tkr fick jag ge för den. Denna är väl tillsammans med Planet X Stealth ungefär det billigaste man kan komma undan med för en triathloncykel i fullcarbon. Nästa steg blir att uppgradera hjulen, men det får nog vänta till nästa sommar.
Planen för sommaren då?
Det enda fasta än så länge är Göteborg Triathlon (Olympisk distans) 20/7, Vasastafetten 23/8 samt Tjörn Triathlon (Halvironman) 30/8. Utöver detta blir det väl några lokala löptävlingar och eventuellt SM-milen i Malmö (10km) den 12/7.
söndag 8 juni 2014
Italienresa och Nationaldagsloppet
 |
| Sestri Levante ligger delvis på en halvö. |
I Italien bodde vi i en fin liten stad 5 mil söder om Genua. Det fanns inte så stora springmöjligheter förutom strandpromenaden fram och tillbaka, om man inte tog sig upp i bergen på andra sidan järnvägen men jag hade aldrig tid till det.
 |
| Här är jag ute och springer, och där bakom simmade jag. |
 |
| Skojar till det på ett sätt som nog ingen gjort förut. |
Väl hemkommen sent på torsdagen var det dags att ladda inför Nationaldagsloppet, ett motionslopp på cykel över 104 km som jag och min bror hade anmält oss till som skulle gå nästföljande morgon. Började väl känna att jag kanske tryckt in lite för mycket saker under veckan för att klara även detta, men målsättningen var bara att genomföra det och att uppleva en cykeltävling för första gången.
Cykeltävling var en ny upplevelse. Jag och min bror Anders hade anmält oss lite försiktigt i sista fartgruppen, som skulle hålla 33 km/h i snitt. Det lät som en lagom utmaning för en nybörjare. Här poserar vi före start:
 |
| Jag |
 |
| Min bror |
15 minuter efter den första startgruppen rullade vi iväg från Kviberg och ganska snart insåg vi att det inte behövs särskilt mycket kraft för att hålla 33 km/h om man ligger med i en klunga. Vi hade tänkt cykla hela loppet ihop men med så mycket folk var det svårt att hålla reda på varandra så när backarna började efter sådär 20 km bestämde jag mig för att köra själv och trycka till lite uppför. Där var det väl tydligt att man var i fel startgrupp för när det började luta lite och det liksom var upp till varje enskild cyklist, då gick det jäkligt långsamt. Jag tryckte på i alla backar ända upp till bergspriset och första depån efter kanske 35-40 km. Nu var jag ganska ensam då jag inte hade hunnit ikapp klungorna från startgruppen innan och hade i princip hela min startgrupp bakom mig. Så jag stannade i depån och käkade en bulle och fyllde upp flaskan.
 |
| Nationaldagsloppetgänget 2014, jag längst bak i blågult. |
Vad ska man säga om cykellopp då? Jo, det var kul. Farten utför är ju inte något man kommer i närheten av inom löpning, det var häftigt. Men det som känns lite ovant för mig är att det liksom inte är så individuellt, väldigt mycket handlar om vilken klunga du cyklar med. Dessutom denna prylfetischism som inte verkar ha några gränser, gick och spanade bland tälten efter målgång och hittade ett (1!) hjul för det facila priset av 28 875 kr. Funderade ett slag på att köpa det men sansade mig. Jag får smälta hela upplevelsen lite och se om det blir några fler cykellopp. Gillar ju spontant triathlon med non-drafting bättre, har väl alltid varit mer en ensamvarg än en lagspelare.
När jag hade kommit hem från loppet kände jag mig ganska fräsch i benen så jag stack ut på en 7 km-löprunda och det kändes faktiskt ganska så lätt. På lördagen var jag väl lite tyngre i benen men kunde i alla fall genomföra ett kombinerat långpass/intervallpass (löpning nu alltså). Först 11 km själv, sen mötte jag upp Sebastian, Andreas och Anders från klubben och vi körde 4 km tröskel plus 1+2+3+4+3+2+1 minut med 1 minuts vila. Var väl inte jättespänstig men kunde i alla fall hålla jämna steg med övriga, ca 26 km totalt. Idag har jag hedrat vilodagen med att vila.
måndag 26 maj 2014
Lite kort om sista tiden
Efter genomjoggen av Göteborgsvarvet tänkte jag att jag skulle få till en riktig mängdvecka. Så måndag och tisdag förra veckan rivstartade jag med att bägge dagarna först springa till jobbet, sen springa till klubbträningen, springa lite intervaller där för att sen springa hem. 53 km på två dagar varav en del i bra fart. Började känna mig på gång igen. På tisdagkvällen fick jag möjlighet att överta en nummerlapp till korta banan på BUM (Borås Ultra Marathon) kommande lördag. Och det kändes riktigt kul just då så jag tackade Maria Carlsson så mycket för detta och började peppa inför loppet som skulle vara 45 km på Knalleleden mellan Hindås och Borås. (Det fanns en lång bana också som var 87 km, mellan Skatås och Borås.)
Det fick alltså bli en snabbladdning, men sånt kan ibland bli det bästa. Jag joggade lugnt till och från jobbet även onsdag för att sen helvila från löpningen torsdag och fredag med bara lite lätt cykelpendling istället.
Det som inte riktigt passade in i min uppladdning (om man nu ska komma med ursäkter redan innan man har berättat hur det gick) var att slutet av veckan var extremt hetsig och uppbokad, så att jag fick dra ner på viktiga saker som sömn och ätande. T ex en jobbdag på torsdagen som varade från 08:00 till 23:00. Det funkar medan man gör det men sliter på kropp och psyke på nåt sätt ändå. På fredagen skulle jag gå på lång teaterföreställning, vilket var bestämt sedan tidigare och det var också en bra föreställning (En handelsresandes död) men det gjorde att det blev en del stress även den dagen och jag hann inte äta någon riktig middag. Massa ursäkter alltså.
På lördagen var starten kl 13:00 vilket åtminstone det var positivt, med så sen start alltså. Det var också lätt att ta sig dit med bara en halvtimmas bussfärd hemifrån.
Själva loppet då?
Jo jag hängde på Svante Lundgren (från min egen klubb) och Erik Wickström från SOK Knallen i täten de första kilometerna i ca 4:00-fart. Det kändes hyfsat avslappnat. Men sen började något som jag nog bäst kan beskriva som hjärnspöken. Kanske kombinerat med en suboptimal uppladdningsvecka och en extrem brist på långpass sista månaderna. Jag kände mig omotiverad och nästan deprimerad, flåsade och kände mig yr i huvudet. Började fundera över mitt liv och varför jag gjorde detta frivilligt en vacker lördag i maj.
Jag släppte Svante och Erik och släppte även förbi ytterligare två löpare som jag inte vet vilka de var. Jag hoppades att jag åtminstone skulle kunna njuta av resan om jag släppte alla tävlingsambitioner. Men inte ens det gick. Det är som att det stämmer, det där med att man aldrig kan få sig själv att må som man vill må. Man kan inte bli lycklig genom att försöka bli lycklig, har någon filosof sagt som jag har glömt namnet på (Thomas Nagel kanske?) Jag kände mig bara värre, totalt less och omotiverad. Började gå en bit. Sen mötte jag Malin Wallander från klubben som stod och hejade på vid ca 10 km. Berättade om min lugubra situation. Hon hade ju bil där och så, så det var ju en möjlighet. Men det tog ändå emot att bryta. Jag behöver ju ändå träna långpass och hon sa att hon skulle stå vid fler ställen längs med banan om jag ville bryta. Så jag joggade på, gick i uppförsbackarna, snavade och satte mig och suckade på en grästuva en stund. Sprang fel och irrade runt ett tag på ett kalhygge där de hade ritat likadana orangea markeringar på träden som leden var utmärkt med. Livsandarna var inte höga kan man säga. Kom fram till första vätskestationen vid 15 km. Satte mig på en stol där några minuter, drack några koppar cola, åt en bulle, kollade på folk som sprang förbi. Är mina tävlingsdagar, över tänkte jag.
Men jag fortsatte. Växlade jogg med att gå, försökte heja på folk som sprang om mig (men egentligen bara för att pigga upp mig själv). Träffade Malin igen där hon stod vid dryga 20 km. Jag var dyster och hon försökte peppa mig. Stod igen och kollade på folk som kutade förbi. Hon sa att hon skulle stå igen vid 30 km och hon tyckte att dit kan jag väl i alla fall ta mig. Ok då. Lunkade på.
Men här nånstans vände det. Kanske är det det där med att man måste ge upp helt innan man kan hitta kraften igen. Jag började springa lite fortare. Sprang om folk. Jag hade nu ingen som helst möjlighet att placera mig topp-tre och kanske var det det som gjorde det. Jag kunde bara njuta av att springa utan att bry mig om värdsliga ting som prestige och placeringar. Efter ett tag kom jag ikapp klubbkompisen Thomas Norrgård som för första gången sprang ett sånt här långt lopp. Vi slog följe och han hade bra fart. Vi fortsatte att springa om folk och det kändes som att vi faktiskt hade roligt.
Vid andra och sista vätskan vid 30 km fyllde vi på rejält med cola, chips och bullar. Sen var det ganska mycket utför på lättlöpta vägar och vi körde nog bitvis på en bra bit under 4:00-fart. Susade förbi plågade och stukade människor. Här kommer vithajarna, kändes det som. Vinkade bara till Malin och hennes bil och hade ingen tanke längre på att bryta.
Detta var väl ungefär det viktiga i den här historien. Några små detaljer på de kvarvarande 15 kilometerna var att jag plockade ett gäng placeringar till, sprang fel en gång till men tappade bara någon minut. Blev stel som helvete i benen på väg ner mot Borås men lyckades ändå hoppa över en vägbom med 1500 meter kvar till mål. Kom sånär ikapp killen som kom 4:a (tror jag, inga resultat uppe än). Kom väl in strax över 4 timmar och jag tror att det blev en femteplats. Erik Wickström vann på dryga tre och en halv timma. Svante några minuter efter på en andraplats. Här länk till segrarens bloggrapport.
Vad jag tar med mig från detta äventyret vet jag inte riktigt. Kanske handlar det om att sätta saker i perspektiv och att lära sig den svåra konsten att njuta av vägen och inte vara för hetsig om att nå vissa mål som man har inbillat sig är viktiga. Jag vet inte. På nåt sätt hoppas jag ju att man blir klokare men jag vet faktiskt inte riktigt.
På söndagen var jag rätt så mörbultad men kom i alla fall ut på ett swim-run äventyr i skärgården tillsammans med Ralph. Första gången för mig och en alltigenom positiv upplevelse.
Idag (måndag) har jag precis gjort säsongens första triathlon på Mölndal Outdoors träningstävling i och runt Rådasjön. Till skillnad från i lördags kände jag mig fint avslappnad hela vägen och lyckades simma riktigt bra 750 meter (för att vara mig då), pressade bra på cykeln och sprang sedan 5 km på riktigt gott stolpiga ben. Imorgon ska jag vila.
Det fick alltså bli en snabbladdning, men sånt kan ibland bli det bästa. Jag joggade lugnt till och från jobbet även onsdag för att sen helvila från löpningen torsdag och fredag med bara lite lätt cykelpendling istället.
Det som inte riktigt passade in i min uppladdning (om man nu ska komma med ursäkter redan innan man har berättat hur det gick) var att slutet av veckan var extremt hetsig och uppbokad, så att jag fick dra ner på viktiga saker som sömn och ätande. T ex en jobbdag på torsdagen som varade från 08:00 till 23:00. Det funkar medan man gör det men sliter på kropp och psyke på nåt sätt ändå. På fredagen skulle jag gå på lång teaterföreställning, vilket var bestämt sedan tidigare och det var också en bra föreställning (En handelsresandes död) men det gjorde att det blev en del stress även den dagen och jag hann inte äta någon riktig middag. Massa ursäkter alltså.
På lördagen var starten kl 13:00 vilket åtminstone det var positivt, med så sen start alltså. Det var också lätt att ta sig dit med bara en halvtimmas bussfärd hemifrån.
Själva loppet då?
Jo jag hängde på Svante Lundgren (från min egen klubb) och Erik Wickström från SOK Knallen i täten de första kilometerna i ca 4:00-fart. Det kändes hyfsat avslappnat. Men sen började något som jag nog bäst kan beskriva som hjärnspöken. Kanske kombinerat med en suboptimal uppladdningsvecka och en extrem brist på långpass sista månaderna. Jag kände mig omotiverad och nästan deprimerad, flåsade och kände mig yr i huvudet. Började fundera över mitt liv och varför jag gjorde detta frivilligt en vacker lördag i maj.
Jag släppte Svante och Erik och släppte även förbi ytterligare två löpare som jag inte vet vilka de var. Jag hoppades att jag åtminstone skulle kunna njuta av resan om jag släppte alla tävlingsambitioner. Men inte ens det gick. Det är som att det stämmer, det där med att man aldrig kan få sig själv att må som man vill må. Man kan inte bli lycklig genom att försöka bli lycklig, har någon filosof sagt som jag har glömt namnet på (Thomas Nagel kanske?) Jag kände mig bara värre, totalt less och omotiverad. Började gå en bit. Sen mötte jag Malin Wallander från klubben som stod och hejade på vid ca 10 km. Berättade om min lugubra situation. Hon hade ju bil där och så, så det var ju en möjlighet. Men det tog ändå emot att bryta. Jag behöver ju ändå träna långpass och hon sa att hon skulle stå vid fler ställen längs med banan om jag ville bryta. Så jag joggade på, gick i uppförsbackarna, snavade och satte mig och suckade på en grästuva en stund. Sprang fel och irrade runt ett tag på ett kalhygge där de hade ritat likadana orangea markeringar på träden som leden var utmärkt med. Livsandarna var inte höga kan man säga. Kom fram till första vätskestationen vid 15 km. Satte mig på en stol där några minuter, drack några koppar cola, åt en bulle, kollade på folk som sprang förbi. Är mina tävlingsdagar, över tänkte jag.
Men jag fortsatte. Växlade jogg med att gå, försökte heja på folk som sprang om mig (men egentligen bara för att pigga upp mig själv). Träffade Malin igen där hon stod vid dryga 20 km. Jag var dyster och hon försökte peppa mig. Stod igen och kollade på folk som kutade förbi. Hon sa att hon skulle stå igen vid 30 km och hon tyckte att dit kan jag väl i alla fall ta mig. Ok då. Lunkade på.
Men här nånstans vände det. Kanske är det det där med att man måste ge upp helt innan man kan hitta kraften igen. Jag började springa lite fortare. Sprang om folk. Jag hade nu ingen som helst möjlighet att placera mig topp-tre och kanske var det det som gjorde det. Jag kunde bara njuta av att springa utan att bry mig om värdsliga ting som prestige och placeringar. Efter ett tag kom jag ikapp klubbkompisen Thomas Norrgård som för första gången sprang ett sånt här långt lopp. Vi slog följe och han hade bra fart. Vi fortsatte att springa om folk och det kändes som att vi faktiskt hade roligt.
Vid andra och sista vätskan vid 30 km fyllde vi på rejält med cola, chips och bullar. Sen var det ganska mycket utför på lättlöpta vägar och vi körde nog bitvis på en bra bit under 4:00-fart. Susade förbi plågade och stukade människor. Här kommer vithajarna, kändes det som. Vinkade bara till Malin och hennes bil och hade ingen tanke längre på att bryta.
Detta var väl ungefär det viktiga i den här historien. Några små detaljer på de kvarvarande 15 kilometerna var att jag plockade ett gäng placeringar till, sprang fel en gång till men tappade bara någon minut. Blev stel som helvete i benen på väg ner mot Borås men lyckades ändå hoppa över en vägbom med 1500 meter kvar till mål. Kom sånär ikapp killen som kom 4:a (tror jag, inga resultat uppe än). Kom väl in strax över 4 timmar och jag tror att det blev en femteplats. Erik Wickström vann på dryga tre och en halv timma. Svante några minuter efter på en andraplats. Här länk till segrarens bloggrapport.
Vad jag tar med mig från detta äventyret vet jag inte riktigt. Kanske handlar det om att sätta saker i perspektiv och att lära sig den svåra konsten att njuta av vägen och inte vara för hetsig om att nå vissa mål som man har inbillat sig är viktiga. Jag vet inte. På nåt sätt hoppas jag ju att man blir klokare men jag vet faktiskt inte riktigt.
På söndagen var jag rätt så mörbultad men kom i alla fall ut på ett swim-run äventyr i skärgården tillsammans med Ralph. Första gången för mig och en alltigenom positiv upplevelse.
Idag (måndag) har jag precis gjort säsongens första triathlon på Mölndal Outdoors träningstävling i och runt Rådasjön. Till skillnad från i lördags kände jag mig fint avslappnad hela vägen och lyckades simma riktigt bra 750 meter (för att vara mig då), pressade bra på cykeln och sprang sedan 5 km på riktigt gott stolpiga ben. Imorgon ska jag vila.
söndag 18 maj 2014
Det blev ett Göteborgsvarv ändå
Jag anmälde mig aldrig till detta års Göteborgsvarv. Var väl en blandning av orsaker. Men mest tycker jag inte om att behöva anmäla sig till lopp nästan ett år i förväg för att få en plats. Plus att jag tycker det är löjligt att man inte får byta namn på startbevisen vilket bidrar till hetsen om startplatserna och vilket gör att 15-20 000 löpare aldrig kommer till start eftersom de just anmält sig 10 månader tidigare. Något som organisationen räknar kallt med. I mina ögon är det också mer ett motionsevent än ett lopp när det är tre timmar mellan första och sista start.
Men allt detta åt sidan så tycker jag ändå att varvet är en rolig grej, det var min första riktiga tävling för nio år sedan. Så när jag fick möjlighet att springa på det sätt som man enligt organisationen inte får så tyckte jag att det var kul.
Jag startade i grupp tre, åtta minuter efter att eliten gett sig iväg. Och faktiskt kände jag lite tävlingsnerv trots att jag bara hade som plan att jogga runt och pace:a en kompis till sub 1:30. Planen var att springa ikapp kompisen som startade i grupp två, fem minuter tidigare och sen genom arga tillrop få honom att plocka fram det lilla extra på loppets andra halva.
Så jag sicksackade vilt mellan ett hav av löpare genom Slottskogen och framme vid Säldammsbacken så flåsade jag rejält. Passerade 5 km på väg upp på Älsvborgsbron på dryga 18 minuter. Kändes skönt att inte behöva tävla på riktigt idag. Men samtidigt lite fegt då alla omkring mig sprang "på riktigt". Passerade 10 km strax över 36 minuter och började se mig om efter min adept. Men det var fortfarande tjockt med folk så det var inte lätt. Saktade in lite och kollade bakåt. Hade ganska skönt flyt i steget på Norra älvstranden så jag ville egentligen inte sakta in än. Upp för Göta älvbron flåsade folk rejält, fokuserade blickar rakt fram eller ner i backen. Jag stannade till vid brokrönet och pratade med några klubbkompisar som stod som åskådare. Spanade efter kompisen och försökte räkna på tiden om han var före eller efter mig. Ner för bron var det skönt att löpa så jag släppte på bra ett tag för att sen stanna till igen vid vätskestationen efter 15 km. Funderade vad jag höll på med. Start, stopp, start, stopp. Kände mig som en idiot. Började jogga igen och försökte njuta av stämningen och folklivet men fann det svårt. Massa folk som sprang och lika många som stod vid sidan och tittade på. Jag som gjorde både och. Tänkte att nästa år får jag springa på riktigt.
Efter ytterligare några start/stopp kom jag i mål några minuter under 1 timma och 30 minuter. Träffade kompisen efter ett tag i målfållan. Jag hade tydligen sprungit förbi honom någon gång utan att märka det. Han hade haft en tung andra halva och missade sitt mål med några minuter.
Som vanligt mycket snack om tider efter loppet. Många som redan börjar planera för hur de ska förbättra sig till nästa år. Andra som svär att detta var sista gången. Hör mig själv säga att nästa år blir det under 70 minuter. Lätt att säga efter några öl och med 365 dagar innan det är upp till bevis. Men äran lockar. Och kan östafrikanerna springa under 60 minuter ska väl jag kunna springa under 70.
Tankarna efter loppet går till killen som dog. Löpning är inte allt.
Men allt detta åt sidan så tycker jag ändå att varvet är en rolig grej, det var min första riktiga tävling för nio år sedan. Så när jag fick möjlighet att springa på det sätt som man enligt organisationen inte får så tyckte jag att det var kul.
Jag startade i grupp tre, åtta minuter efter att eliten gett sig iväg. Och faktiskt kände jag lite tävlingsnerv trots att jag bara hade som plan att jogga runt och pace:a en kompis till sub 1:30. Planen var att springa ikapp kompisen som startade i grupp två, fem minuter tidigare och sen genom arga tillrop få honom att plocka fram det lilla extra på loppets andra halva.
Så jag sicksackade vilt mellan ett hav av löpare genom Slottskogen och framme vid Säldammsbacken så flåsade jag rejält. Passerade 5 km på väg upp på Älsvborgsbron på dryga 18 minuter. Kändes skönt att inte behöva tävla på riktigt idag. Men samtidigt lite fegt då alla omkring mig sprang "på riktigt". Passerade 10 km strax över 36 minuter och började se mig om efter min adept. Men det var fortfarande tjockt med folk så det var inte lätt. Saktade in lite och kollade bakåt. Hade ganska skönt flyt i steget på Norra älvstranden så jag ville egentligen inte sakta in än. Upp för Göta älvbron flåsade folk rejält, fokuserade blickar rakt fram eller ner i backen. Jag stannade till vid brokrönet och pratade med några klubbkompisar som stod som åskådare. Spanade efter kompisen och försökte räkna på tiden om han var före eller efter mig. Ner för bron var det skönt att löpa så jag släppte på bra ett tag för att sen stanna till igen vid vätskestationen efter 15 km. Funderade vad jag höll på med. Start, stopp, start, stopp. Kände mig som en idiot. Började jogga igen och försökte njuta av stämningen och folklivet men fann det svårt. Massa folk som sprang och lika många som stod vid sidan och tittade på. Jag som gjorde både och. Tänkte att nästa år får jag springa på riktigt.
Efter ytterligare några start/stopp kom jag i mål några minuter under 1 timma och 30 minuter. Träffade kompisen efter ett tag i målfållan. Jag hade tydligen sprungit förbi honom någon gång utan att märka det. Han hade haft en tung andra halva och missade sitt mål med några minuter.
Som vanligt mycket snack om tider efter loppet. Många som redan börjar planera för hur de ska förbättra sig till nästa år. Andra som svär att detta var sista gången. Hör mig själv säga att nästa år blir det under 70 minuter. Lätt att säga efter några öl och med 365 dagar innan det är upp till bevis. Men äran lockar. Och kan östafrikanerna springa under 60 minuter ska väl jag kunna springa under 70.
Tankarna efter loppet går till killen som dog. Löpning är inte allt.
söndag 11 maj 2014
Kort rapport
Det blir inget Sthlm Marathon för mig. Saknar mängdträningen för att klara marathondistansen på ett bra sätt.
Tränat dåligt sista månaden men nu verkar (peppar, peppar) hälsenefästet ha slutat bråka så förhoppningsvis ska jag kunna träna lite mer nu. Tränat 50-80 km/v sista veckorna.
Sprang i torsdags i alla fall klubbmästerskap på 10 000 m. Väldigt låga förväntningar, hoppades ta mig under 34 minuter i alla fall. Men inget att förlora eftersom det inte fanns någon möjlighet att sätta PB. Jonas och Olle siktade sub 33 och jag gick med dom för att se hur länge det möjligen kunde hålla. Var uppe och drog en del i början också. Tröttnade rejält med 8-9 varv kvar och fick släppa men lyckades att inte tappa allt för mycket och kom in på 32:47 vilket är riktigt bra med tanke på omständigheterna.
Triathlonträningen går väl sådär. Var och simmade ett pass i Åby i förra veckan i alla fall. Hoppas på väder så att man kan simma ute snart.
Jobbat mycket.
Sprang Mölnlyckeloppet idag. Kände mig tung från första steg, fick släppa Olle efter en kilometer. Marcus Millegård vann överlägset. Jag trea på dryga 35 minuter. Var väl typ 10 km. I alla fall längre än förra året då det bara var ca 9,3. Men inte så snabb bana, ett riktigt lerigt parti och några rätt så branta backar. Bra träning i alla fall med 35 minuter mjölksyra.
Hoppas att det ska släppa och bli lite roligare att träna. Helt roligt är det väl aldrig men sista tiden har varit seg.
Tränat dåligt sista månaden men nu verkar (peppar, peppar) hälsenefästet ha slutat bråka så förhoppningsvis ska jag kunna träna lite mer nu. Tränat 50-80 km/v sista veckorna.
Sprang i torsdags i alla fall klubbmästerskap på 10 000 m. Väldigt låga förväntningar, hoppades ta mig under 34 minuter i alla fall. Men inget att förlora eftersom det inte fanns någon möjlighet att sätta PB. Jonas och Olle siktade sub 33 och jag gick med dom för att se hur länge det möjligen kunde hålla. Var uppe och drog en del i början också. Tröttnade rejält med 8-9 varv kvar och fick släppa men lyckades att inte tappa allt för mycket och kom in på 32:47 vilket är riktigt bra med tanke på omständigheterna.
Triathlonträningen går väl sådär. Var och simmade ett pass i Åby i förra veckan i alla fall. Hoppas på väder så att man kan simma ute snart.
Jobbat mycket.
Sprang Mölnlyckeloppet idag. Kände mig tung från första steg, fick släppa Olle efter en kilometer. Marcus Millegård vann överlägset. Jag trea på dryga 35 minuter. Var väl typ 10 km. I alla fall längre än förra året då det bara var ca 9,3. Men inte så snabb bana, ett riktigt lerigt parti och några rätt så branta backar. Bra träning i alla fall med 35 minuter mjölksyra.
Hoppas att det ska släppa och bli lite roligare att träna. Helt roligt är det väl aldrig men sista tiden har varit seg.
söndag 27 april 2014
Lerumsloppet och veckans träning
Veckan som gått har inneburit tillbakagång i något mer normala träningsvanor jämfört med föregående ungefär tre veckorna som löpmässigt mest handlat om lite jogging pga bråkande hälsenefäste. Jag kunde springa nästan helt utan känning 13 km terräng, i och för sig väldigt lugnt, i måndags, och 2x7 km transportjogg, också det mestadels terräng och lugnt, i tisdags. Vilade från löpningen i onsdags och bara cykelpendlade lugnt för att försöks testa lite fart för första gången på länge under torsdagens klubbträning där vi hade Oskar Käck som gästtränare för snabba gruppen.
Oskar höll i ett inspirerande pass där han fokuserade mycket på löpskolning och att verkligen göra löpskolningsövningarna rätt och inte bara köra lite höga knälyft och sparka i rumpan. Vet inte om det är bra eller inte men det ger ju lite mer tyngd åt det när det kommer från en riktigt bra löpare. Vi körde sen ett kort intervallpass (2x(3+2+1 min)) där fokus skulle ligga på att sätta tekniken och hitta en bra känsla och inte springa sig sur. Det blev väl att jag tog i ganska bra ändå för att hänga på de andra.
På fredagen blev det löpvila igen och bara lite lös cykelpendling för att vila inför Lerumsloppet på lördagen där jag hade blivit inbjuden, så även om jag inte är i någon speciellt bra form tänkte jag att det kan vara bra att chocka igång kroppen lite. Och chock blev det, kände mig helt ovan vid att hålla 3:20-3:30-fart nån längre bit. Hade ganska mycket mjölksyra redan när den långa backen börjar vid 4 km. Därifrån går det uppför i ca en kilometer och jag var riktigt trött vid toppen av backen. Som tur är får man sen också några sköna utförslöpor tillbaks mot Lerum centrum. Så jag lyckades i alla fall ta mig i mål men tiden var min sämsta 10 km-tid på typ fyra år. 35:26 blev det och en femteplats. Ändå nöjd att jag sprang för nu vet jag hur dålig jag är. Träning lönar sig, tränar man inte tappar man formen. Och så klart nöjd att hälsenan inte klagade alls.
Efter loppet fick det bli straffträning. En timme på cykeln, lite planlöst runt i hemtrakterna med några kortare hårdkörningar. Idag blev det kort långpass med klubben, 21 km, mestadels trail, några fartökningar där det var platt annars väldigt lugnt.
Oskar höll i ett inspirerande pass där han fokuserade mycket på löpskolning och att verkligen göra löpskolningsövningarna rätt och inte bara köra lite höga knälyft och sparka i rumpan. Vet inte om det är bra eller inte men det ger ju lite mer tyngd åt det när det kommer från en riktigt bra löpare. Vi körde sen ett kort intervallpass (2x(3+2+1 min)) där fokus skulle ligga på att sätta tekniken och hitta en bra känsla och inte springa sig sur. Det blev väl att jag tog i ganska bra ändå för att hänga på de andra.
På fredagen blev det löpvila igen och bara lite lös cykelpendling för att vila inför Lerumsloppet på lördagen där jag hade blivit inbjuden, så även om jag inte är i någon speciellt bra form tänkte jag att det kan vara bra att chocka igång kroppen lite. Och chock blev det, kände mig helt ovan vid att hålla 3:20-3:30-fart nån längre bit. Hade ganska mycket mjölksyra redan när den långa backen börjar vid 4 km. Därifrån går det uppför i ca en kilometer och jag var riktigt trött vid toppen av backen. Som tur är får man sen också några sköna utförslöpor tillbaks mot Lerum centrum. Så jag lyckades i alla fall ta mig i mål men tiden var min sämsta 10 km-tid på typ fyra år. 35:26 blev det och en femteplats. Ändå nöjd att jag sprang för nu vet jag hur dålig jag är. Träning lönar sig, tränar man inte tappar man formen. Och så klart nöjd att hälsenan inte klagade alls.
 |
| Foto från starten, jag i orange bakom segrande Anders Grahl. (Foto stulet från Maria.) |
måndag 21 april 2014
Triathlonträning
Ok, denna veckan har jag känt mig lite som en triathlet. Har i och för sig inte simmat en meter men jag ser på simningen som "the lift" i Dirty Dancing. ;) Jag förbereder mig mentalt för att börja med simträningen kan man säga. Till exempel beställde jag en våtdräkt igår. Kommer nog inte börja simträna igen för än det går att göra i öppet vatten, vilket med tanke på påskhelgens väder kanske inte dröjer allt för länge.
Jag började veckan ganska slött, lite deppig för att hälsenefästet bråkar. Hängde med på klubbträningen i tisdags i alla fall. Klubbkompisarna körde 9x1000 meter på grus. Jag hängde med lite grann på första 3 men sen bestämde jag mig för att vara försiktig och bara jogga bredvid resten av passet. Lite stelt i hälen/fotleden men inte så farligt. Gjorde dock lite ont i slutet av passet. Därför blev det ytterligare 2 löpfria dagar, onsdag och torsdag. Bara lite cykelpendling till jobbet.
På fredagen, början av långhelgen bestämde jag mig för att det var dags att träna igen allt det som inte blivit tränat under veckan. Stack ut på en lugn joggingrunda utan plan hur lång den skulle bli. Då det var fint väder och hälsenan kändes bra blev det ca 90 minuter. Dock väldigt behärskad fart, typ runt 5:00/km skulle jag tro (ingen klocka).
På lördagen var det ännu bättre väder och nu var det planerat årets första lite mer riktiga cykelpass. Det blev ca 100 km, till stor del tillsammans med min triathlonkompis Ralph. Mestadels körde vi lugnt men vi lade in några bra fartökningar för att känna på tävlingsfart och även lite överfart. Försökte ligga ner i bågen så mycket som möjligt för att vänja mig. Skön känsla under hela passet som tog lite över 3 timmar, det kändes som att jag utan större problem hade kunnat cykla 3 timmar till. Men då var farten som sagt mestadels väldigt behärskad. För att simulera tävling lite mer stack jag ut på en 6 km jogg direkt efter cyklingen. Även det kändes skönt även om det är en lite speciell känsla att springa direkt efter en lång cykling.
Idag blev det lite lätt cykling bort till klubbstugan i Skatås för att hänga med på klubbens långpass. Det blev 2 timmar löpning i för mig väldigt lugn fart, typ 5:20/km, i och för sig stora delar ganska teknisk terräng, men ändå väldigt lugn ansträngnningsnivå. Men det passar mig väldigt bra just nu med tanke på att jag inte vågar belasta hälsenefästet fullt ut ännu. Det var dock inga problem alls idag så jag vågade mig till och med på en liten spurt på sådär 500 meter i slutet. Cyklade hem sen.
Mån: Cykel 9+9 km
Tis: Löpning 14 km inkl 1x3 km @ ca 3:30
Ons: Cykel 9+9 km
Tor: Cykel 9+9 km
Fre: Löpning ca 17 km
Lör: Cykel 100 km, Löpning 6 km
Sön: Cykel 9 km, Löpning 23 km, Cykel 9 km
Totat: 11h 30 min, ca 170 km cykel, ca 60 km löpning
Jahopp. Får se vad jag kan få till nästa vecka.
Jag började veckan ganska slött, lite deppig för att hälsenefästet bråkar. Hängde med på klubbträningen i tisdags i alla fall. Klubbkompisarna körde 9x1000 meter på grus. Jag hängde med lite grann på första 3 men sen bestämde jag mig för att vara försiktig och bara jogga bredvid resten av passet. Lite stelt i hälen/fotleden men inte så farligt. Gjorde dock lite ont i slutet av passet. Därför blev det ytterligare 2 löpfria dagar, onsdag och torsdag. Bara lite cykelpendling till jobbet.
På fredagen, början av långhelgen bestämde jag mig för att det var dags att träna igen allt det som inte blivit tränat under veckan. Stack ut på en lugn joggingrunda utan plan hur lång den skulle bli. Då det var fint väder och hälsenan kändes bra blev det ca 90 minuter. Dock väldigt behärskad fart, typ runt 5:00/km skulle jag tro (ingen klocka).
På lördagen var det ännu bättre väder och nu var det planerat årets första lite mer riktiga cykelpass. Det blev ca 100 km, till stor del tillsammans med min triathlonkompis Ralph. Mestadels körde vi lugnt men vi lade in några bra fartökningar för att känna på tävlingsfart och även lite överfart. Försökte ligga ner i bågen så mycket som möjligt för att vänja mig. Skön känsla under hela passet som tog lite över 3 timmar, det kändes som att jag utan större problem hade kunnat cykla 3 timmar till. Men då var farten som sagt mestadels väldigt behärskad. För att simulera tävling lite mer stack jag ut på en 6 km jogg direkt efter cyklingen. Även det kändes skönt även om det är en lite speciell känsla att springa direkt efter en lång cykling.
Idag blev det lite lätt cykling bort till klubbstugan i Skatås för att hänga med på klubbens långpass. Det blev 2 timmar löpning i för mig väldigt lugn fart, typ 5:20/km, i och för sig stora delar ganska teknisk terräng, men ändå väldigt lugn ansträngnningsnivå. Men det passar mig väldigt bra just nu med tanke på att jag inte vågar belasta hälsenefästet fullt ut ännu. Det var dock inga problem alls idag så jag vågade mig till och med på en liten spurt på sådär 500 meter i slutet. Cyklade hem sen.
Mån: Cykel 9+9 km
Tis: Löpning 14 km inkl 1x3 km @ ca 3:30
Ons: Cykel 9+9 km
Tor: Cykel 9+9 km
Fre: Löpning ca 17 km
Lör: Cykel 100 km, Löpning 6 km
Sön: Cykel 9 km, Löpning 23 km, Cykel 9 km
Totat: 11h 30 min, ca 170 km cykel, ca 60 km löpning
Jahopp. Får se vad jag kan få till nästa vecka.
söndag 13 april 2014
Nytt blogginlägg
Det går lite upp och ner med bloggandet. Nu har det varit lite neråt ett tag och jag har jag inte skrivit sen jag sprang vårtävlingarna för några veckor sedan. Sen dess har det väl gått lite sådär med både kroppen och motivationen. Jag har haft lite problem med senfästet i höger akillessena. Det har gått att springa med, gör lite ont i början men blir bättre efter några kilometers uppvärmning. Men jag märker att om jag springer fram och tillbaka till jobbet några dagar i sträck så blir det lite sämre. Så jag beslutade mig för att ta några dagar helt utan löpning den här veckan. Det blev torsdag, fredag och lördag. Idag testade jag lite försiktigt med en 6 kilometers jogg och det funkade väl hyfsat, kändes lite bättre än tidigare i veckan.
Motivationen har väl även den (kanske lite också pga av skadan) inte varit på topp sista veckorna. Det har liksom varit en högre tröskel för att ta sig ut och när jag samtidigt känner att jag inte fungerar till hundra procent så känns det inte så meningsfullt att tvinga sig till några kilometers jogg. Det gör liksom varken till eller från.
Så jag har lite utav en svacka kan man säga. Men samtidigt är det skönt att kunna göra andra grejer än att springa, det blir ju gärna lite tvångsmässigt, som att man kanaliserar sin vilja att ha en mening med sin existens mot denna enda sak - löpningen.
Men jag har haft de här grubblerierna förut och jag vet att jag gillar att springa bara för springet i sig och inte för att jag tror att det kommer ta mig någonstans om jag uppnår det eller det målet. Det är en härlig känsla både att uppnå mål och att sträva mot dem. Men det är inte mer än det. Det händer ibland att jag blir fartblind och glömmer bort varför jag fastnade för den här sporten från början. Det var inte för att bli bäst eller uppnå vissa tidsgränser. Kärnan i det hela är väl snarare enkelheten, fartkänslan och blodsmaken i munnen. Drogen i att allt annat för en stund försvinner.
Så jag har inga tvivel om att jag kommer komma tillbaka till träningsmanin, denna tveeggade företeelse som jag till största delen gillar men som jag även inser nackdelarna med. Och jag kommer på så sätt också komma tillbaka till en grym form och sätta nya personbästan. Men jag vet inte om det blir i år. På något sätt känns det som att jag behöver ett mellanår. Och det är ju därför som jag gör den här halvhjärtade satsningen på triathlon. En satsning som är så halvhjärtad att jag inte ens kan kalla det för en satsning. Jag har till exempel simmat typ sju gånger i år och den senaste gången var nästan en månad sedan. Men idag har jag googlat på våtdräkter. Och igår var jag ute med racern för första gången i år. 35 km där jag utan att förta mig ändå lyckades hålla mig på rätt sida 30-strecket. Kunde till och med uppskatta det även om jag tycker att cykel är en mycket mer komplicerad sport än löpning i det att det krävs så mycket mer material och dessutom att materialet spelar större roll. Googlade förresten även tempo/triathloncyklar och det är ju inte de billigaste leksakerna.
Men för att sporra mig lite har jag i alla fall satt upp ett mål. I min aningslöshet bestämde jag mig efter lite snabb huvudräkning för att klara Tjörn Triathlon (Halvironmandistans) på under 4:30. Ett mål som min triathlonkompis skrattade åt. Detta sporrade mig så klart ännu mer. Det är kul att vara ny och orädd. Halvironman är ju 1,9 km simning, 90 km cykling och 21 km löpning. Mellan dessa moment måste man byta om vilket på triathlonspråk heter transition, eller T1 och T2. Jag tänkte lägga upp det så här (inom parantes finns min skattade nuvarande förmåga på de olika grenarna om jag skulle genomföra dem separat):
1,9 km sim: 40 min (42 min)
T1: 2 min
90 km cykel: 2h 25 min (2h 50 min)
T2: 2 min
21 km löp: 1h 20 min (1h 13 min)
Detta blir 4h 29 min vilket jag inte har någon riktig koll på hur bra det är, har ju inte lika bra referensramar inom triathlon som inom löpning. Tänker mig att segrartiden på en sån här tävling ligger runt fyra timmar. I så fall är fyra och en halv timme nästan likvärdigt med en mara på två och trettio om man räknar i likvärdig tidsavvikelse från Sverigeeliten. Så jag har börjat ana att det kanske är lite tufft.
I och med att den tidsmässigt största biten är cyklingen är det väl där man ska lägga mest krut i träningen. Det är också där jag räknat med den största förbättringen från var jag tror att jag står nu. Frågan är hur mycket cykelträning det krävs för att kapa 25 minuter på nio mil. Jag vet förresten inte ens om jag i dagsläget skulle klara nio mil på 2h 50 min. Är det orealistiskt att tro att lite pendelcykling plus ett tiomilapass på helgen plus ett kortare hårt pass i veckan (totalt alltså kanske 20-25 mil/vecka varav 5 mil hårt) ska räcka till för den förbättringen? Och hur mycket ger det om man lägger en månadslön på en tempocykel?
Jag tror att jag är realistisk angående simningen. Jag kommer nog inte att träningssimma så vansinnigt mycket under sommaren men hoppas ändå att jag kan kapa ett par minuter från var jag står nu.
Löpningen är den enda gren som jag har planerat att genomföra långsammare än vad jag tror att jag kan göra om jag gjorde den helt separat idag. De få kortare triathlontävlingar som jag har genomfört visar ändå att jag inte tappar så väldigt mycket löpfart efter att jag först simmat och cyklat. Så jag ser inte 1 h 20 min som helt orealistiskt, men jag har å andra sidan aldrig sprungit en halvmara efter att jag cyklat nio mil.
Egentligen skulle nog fem timmar totalt vara ett mera realistiskt mål, men det väcker mig mer till liv att drömma vilt. Det hjälper mig att komma över tröskeln och faktiskt träna.
Motivationen har väl även den (kanske lite också pga av skadan) inte varit på topp sista veckorna. Det har liksom varit en högre tröskel för att ta sig ut och när jag samtidigt känner att jag inte fungerar till hundra procent så känns det inte så meningsfullt att tvinga sig till några kilometers jogg. Det gör liksom varken till eller från.
Så jag har lite utav en svacka kan man säga. Men samtidigt är det skönt att kunna göra andra grejer än att springa, det blir ju gärna lite tvångsmässigt, som att man kanaliserar sin vilja att ha en mening med sin existens mot denna enda sak - löpningen.
Men jag har haft de här grubblerierna förut och jag vet att jag gillar att springa bara för springet i sig och inte för att jag tror att det kommer ta mig någonstans om jag uppnår det eller det målet. Det är en härlig känsla både att uppnå mål och att sträva mot dem. Men det är inte mer än det. Det händer ibland att jag blir fartblind och glömmer bort varför jag fastnade för den här sporten från början. Det var inte för att bli bäst eller uppnå vissa tidsgränser. Kärnan i det hela är väl snarare enkelheten, fartkänslan och blodsmaken i munnen. Drogen i att allt annat för en stund försvinner.
Så jag har inga tvivel om att jag kommer komma tillbaka till träningsmanin, denna tveeggade företeelse som jag till största delen gillar men som jag även inser nackdelarna med. Och jag kommer på så sätt också komma tillbaka till en grym form och sätta nya personbästan. Men jag vet inte om det blir i år. På något sätt känns det som att jag behöver ett mellanår. Och det är ju därför som jag gör den här halvhjärtade satsningen på triathlon. En satsning som är så halvhjärtad att jag inte ens kan kalla det för en satsning. Jag har till exempel simmat typ sju gånger i år och den senaste gången var nästan en månad sedan. Men idag har jag googlat på våtdräkter. Och igår var jag ute med racern för första gången i år. 35 km där jag utan att förta mig ändå lyckades hålla mig på rätt sida 30-strecket. Kunde till och med uppskatta det även om jag tycker att cykel är en mycket mer komplicerad sport än löpning i det att det krävs så mycket mer material och dessutom att materialet spelar större roll. Googlade förresten även tempo/triathloncyklar och det är ju inte de billigaste leksakerna.
Men för att sporra mig lite har jag i alla fall satt upp ett mål. I min aningslöshet bestämde jag mig efter lite snabb huvudräkning för att klara Tjörn Triathlon (Halvironmandistans) på under 4:30. Ett mål som min triathlonkompis skrattade åt. Detta sporrade mig så klart ännu mer. Det är kul att vara ny och orädd. Halvironman är ju 1,9 km simning, 90 km cykling och 21 km löpning. Mellan dessa moment måste man byta om vilket på triathlonspråk heter transition, eller T1 och T2. Jag tänkte lägga upp det så här (inom parantes finns min skattade nuvarande förmåga på de olika grenarna om jag skulle genomföra dem separat):
1,9 km sim: 40 min (42 min)
T1: 2 min
90 km cykel: 2h 25 min (2h 50 min)
T2: 2 min
21 km löp: 1h 20 min (1h 13 min)
Detta blir 4h 29 min vilket jag inte har någon riktig koll på hur bra det är, har ju inte lika bra referensramar inom triathlon som inom löpning. Tänker mig att segrartiden på en sån här tävling ligger runt fyra timmar. I så fall är fyra och en halv timme nästan likvärdigt med en mara på två och trettio om man räknar i likvärdig tidsavvikelse från Sverigeeliten. Så jag har börjat ana att det kanske är lite tufft.
I och med att den tidsmässigt största biten är cyklingen är det väl där man ska lägga mest krut i träningen. Det är också där jag räknat med den största förbättringen från var jag tror att jag står nu. Frågan är hur mycket cykelträning det krävs för att kapa 25 minuter på nio mil. Jag vet förresten inte ens om jag i dagsläget skulle klara nio mil på 2h 50 min. Är det orealistiskt att tro att lite pendelcykling plus ett tiomilapass på helgen plus ett kortare hårt pass i veckan (totalt alltså kanske 20-25 mil/vecka varav 5 mil hårt) ska räcka till för den förbättringen? Och hur mycket ger det om man lägger en månadslön på en tempocykel?
Jag tror att jag är realistisk angående simningen. Jag kommer nog inte att träningssimma så vansinnigt mycket under sommaren men hoppas ändå att jag kan kapa ett par minuter från var jag står nu.
Löpningen är den enda gren som jag har planerat att genomföra långsammare än vad jag tror att jag kan göra om jag gjorde den helt separat idag. De få kortare triathlontävlingar som jag har genomfört visar ändå att jag inte tappar så väldigt mycket löpfart efter att jag först simmat och cyklat. Så jag ser inte 1 h 20 min som helt orealistiskt, men jag har å andra sidan aldrig sprungit en halvmara efter att jag cyklat nio mil.
Egentligen skulle nog fem timmar totalt vara ett mera realistiskt mål, men det väcker mig mer till liv att drömma vilt. Det hjälper mig att komma över tröskeln och faktiskt träna.
söndag 23 mars 2014
Vårtävling 2
Förra veckan hade jag ont under vänster fot. Detta har nu försvunnit men istället har jag den gångna veckan begränsats av smärta i höger häl. Det är akillessenans infästning på hälbenet som smärtar. Jag är inte så oroad av detta heller då smärtan har den benigna karaktären av att den minskar när jag har värmt upp. Men på morgonen är det rejält stelt och jag haltar när jag går. Precis som föregående vecka har detta lett till att transportlöpningen under veckan har varit riktigt lugn, runt 5:00-fart. Jag har ändå sprungit till och från jobbet alla dagar utom torsdag då jag tog en planerad vilodag dels med tanke på tävlingen igår lördag och dels för att ge senfästet lite längre sammanhållande vila i hopp om snabbare läkning. På fredagen kände jag mig sugen på att ändå springa lite men med tanke på tävling dagen efter ville jag inte köra 9 km x 2 som är den vanliga vägen till och från jobbet, så istället tog jag cykeln de första 3 kilometerna (som ändå är den tråkiga biten), låste cykeln vid parkeringen ovanför Bertilssons stuga och joggade i sakta mak resten. På hemvägen, tillbaka till cykeln kände jag mig grymt seg och fick, trots att jag joggade i knappt 5:00/km, stanna flera gånger bara för att återfå motivationen att springa. Jag hoppades att detta var ett gott tecken inför tävlingen dagen efter.
Tävlingen då? Jo, jag tog ju verkligen ut allt på förra helgens 8 km. Denna helg kände jag mig inte riktigt upplagd för att satsa hundra procent. Det är faktiskt jäkligt jobbigt att göra det. Siktade på att försöka hitta ett avslappnat flyt, dels för att sträckan nu var den dubbla och dels för att jag är lat och håller på med löpning endast för mitt höga nöjes skull (vilket jag ibland måste påminna mig själv om). Dessutom känns första vårtävlingen, den på 8 km som viktigare.
Det var inte riktigt lika starkt startfält denna lördag, några hade valt att likt mina klubbkompisar Olle och Jonas springa 4 varv (de startade en timma innan oss) och andra ser väl precis som jag den första vårtävlingen som den mer riktiga och sysselsatte sig med annat denna vackra vårförmiddag. Tvåan från förra helgen, Fredrik Johansson från Ullevi, skulle dock springa och även Henry Gross från Hässelby. Förutom dessa ett par stycken löpare som var ungefär jämna med mig helgen innan samt klubbkamraten Andreas Magnusson som har visat god form sista tiden. Även Toni Österholm från Hälle, som jag sprang första biten av Amsterdam marathon med i höstas dök upp vid starten.
Enligt plan att starta lugnt släppte jag de löpare jag var jämn med förra helgen och bildade klunga med Toni, Andreas och Anton Bengtsson. Jag kände mig lite seg och oinspirerad i starten men, det var nog bara bra för det gjorde att jag inte fick samma mjölksyrachock efter en kilometer som jag fick förra helgen då jag var mer laddad.
Efter halva första varvet kom vi ikapp Olle och Jonas som var ute på sitt tredje av fyra varv på 32 km-tävlingen där de låg tvåa och trea efter en överlägsen Fredrik Johansson (en annan Fredrik Johansson än den som sprang 16 km) Jag måste säga att de höll imponerande fart för att redan ha sprungit ca 20 km. Vår klunga passerade dem med bara aningen högre fart. Jag kände att ansträngningsnivån var ett litet snäpp över vad man kan kalla kontrollerad, precis som det ska vara på tävling. Jag hade ingen klocka men försökte kalibrera ansträngningen till något som förhoppningsvis skulle kunna hålla i 15,6 km. Jag drog klungan större delen av tiden men hade inget emot detta, det var inte någon farlig vind och jag trivs ofta mer som frontlöpare. Nere vid platten längs Stora Delsjön kom vi ikapp den unge Jakob Ranglin Grissler från ÖIS och jag räknade först kallt med att han sprängt sig och att vi skulle passera honom. Men kanske hade han av taktiska skäl slagit av på tempot för att bli upphunnen och få en klunga att springa med för han hängde på oss.
Vid varvning stod min bror Anders (som bad om att bli omnämnd i bloggen) tillsammans med sambo Sofia och dotter och hejade. Jag tippar på att vi varvade på ungefär 27 minuter blankt och jag var trött men det kändes ändå inte omöjligt att springa ett varv till i nästan samma fart. Jag och Andreas höll fortfarande ihop men Jakob hade faktiskt återigen lyckats få ett försprång på 40-50 meter. Uppför backarna efter ca 10-11 km började jag känna att det var riktigt längesedan jag höll sådan här fart i så här lång sträcka. Började få lite oro inför att vägga totalt men lyckades hantera de tankarna genom att korta ner framtidsperspektivet, än så länge funkar det, jag ska bara uppför backarna, så får vi se vad som finns kvar sen.
När vi väl kommit upp på platten efter backarna med sådär fyra km kvar var jag dock ganska trött och då satte Andreas in en ganska bra fartökning som jag inte orkade följa. Jag hörde ingen som jagade bakom och i och med att jag inte orkade följa blev sen resten av resan mest bara ett sätt att ta sig i mål utan att kapitulera till ren jogging.
Lyckades hålla stilen hyfsat och lyckades till och med förbättra personbästat på två varv på åttan från 2012 (sprang bara första vårtävlingen förra året) med sju sekunder ner till 54:14. Helt nöjd med detta då jag för några veckor sedan på träning inte orkade springa ens ett varv i den farten. Jag blev 6:a på den tiden och 4:a totalt i sammanräkningen av de båda tävlingarna.
Fredrik Johansson från Ullevi vann på nytt banrekord, 49:24, vilket är grymt med tanke på att det inte är långt ifrån den fart han höll föregående helg då han var tvåa på ett varv på 24:16. Nu höll han alltså 24:42 per varv. Det visar en god marathonform inför Rotterdam Marathon som jag hörde att han ska springa om tre veckor. Finns en EM-plats i tankarna hos honom måntro?
På den långa banan (32 km) vann den andra Fredrik Johansson, landslagsorienterare som tävlar för Lidingö på också han nytt banrekord, 1:52:02. Bakom honom gjorde mina klubbkamrater Olle och Jonas upp om andraplatsen efter att ha hållit ihop hela vägen. Olle gick segrande ur den striden några sekunder före Jonas på imponerande 1:55:45. (Ska tilläggas att 32 km-banan faktiskt är 32 km och inte 7,8x4 km då de springer en liten extrasväng i början till skillnad från 8 och 16 km som är något för korta.)
Förutom att jag tycker att jag fick till en helt anständig tid var det också skönt att jag inte kände av hälen nånting under loppet.
Idag har jag precis som förra helgen hängt med på klubbens långpass i 5:30-fart, ganska skön fart dagen efter en tävling. Med några fria fartökningar under passet slutade det på ett 4:50-snitt och 24,8 km för mig. Nu på kvällen haltar jag dock ganska bra. Funderar nu på att ta nästan som en vilovecka, både för att förhoppningsvis få bort det onda i hälen och för att ladda mentalt inför satsningen mot Stockholm marathon som nu faktiskt bara är 10 veckor bort.
Så här har veckan sett ut dag för dag:
Måndag: 9 + 10 km.
Tisdag: 9 + 9 km.
Onsdag: Började sent så jag tog bilen till Åby på morgonen och simmade 2 km på 44 min, sen tog jag bilen till pendelparkeringen vid Kallebäcksmotet och sprang därifrån tur och retur till jobbet, 7,5 + 7,5 km.
Torsdag: Planerad löpvila. Slöcyklade till och från jobbet, 9 + 9 km.
Fredag: Cykel + jogg till och från jobbet. 6 + 6 km löpning.
Lördag: Vårtävling 2, 16 km (egentligen 15,6). 3 km uppvärmning innan.
Söndag: Långpass med klubben, 25 km på 2 timmar. 5:30-fart med några fartökningar i runt 4:00-fart. 4:50-fart i snitt.
Totalt: 108 km löpning, 37 km cykling, 2 km simning. Total träningstid: 10 h 30 min. (90 % lågpuls, 10 % högpuls)
Tävlingen då? Jo, jag tog ju verkligen ut allt på förra helgens 8 km. Denna helg kände jag mig inte riktigt upplagd för att satsa hundra procent. Det är faktiskt jäkligt jobbigt att göra det. Siktade på att försöka hitta ett avslappnat flyt, dels för att sträckan nu var den dubbla och dels för att jag är lat och håller på med löpning endast för mitt höga nöjes skull (vilket jag ibland måste påminna mig själv om). Dessutom känns första vårtävlingen, den på 8 km som viktigare.
Det var inte riktigt lika starkt startfält denna lördag, några hade valt att likt mina klubbkompisar Olle och Jonas springa 4 varv (de startade en timma innan oss) och andra ser väl precis som jag den första vårtävlingen som den mer riktiga och sysselsatte sig med annat denna vackra vårförmiddag. Tvåan från förra helgen, Fredrik Johansson från Ullevi, skulle dock springa och även Henry Gross från Hässelby. Förutom dessa ett par stycken löpare som var ungefär jämna med mig helgen innan samt klubbkamraten Andreas Magnusson som har visat god form sista tiden. Även Toni Österholm från Hälle, som jag sprang första biten av Amsterdam marathon med i höstas dök upp vid starten.
Enligt plan att starta lugnt släppte jag de löpare jag var jämn med förra helgen och bildade klunga med Toni, Andreas och Anton Bengtsson. Jag kände mig lite seg och oinspirerad i starten men, det var nog bara bra för det gjorde att jag inte fick samma mjölksyrachock efter en kilometer som jag fick förra helgen då jag var mer laddad.
 |
| Starten. Jag ser mest lite besvärad ut. Toni Österholm i rött till vänster om mig. Foto: Sten Thunberg. |
Efter halva första varvet kom vi ikapp Olle och Jonas som var ute på sitt tredje av fyra varv på 32 km-tävlingen där de låg tvåa och trea efter en överlägsen Fredrik Johansson (en annan Fredrik Johansson än den som sprang 16 km) Jag måste säga att de höll imponerande fart för att redan ha sprungit ca 20 km. Vår klunga passerade dem med bara aningen högre fart. Jag kände att ansträngningsnivån var ett litet snäpp över vad man kan kalla kontrollerad, precis som det ska vara på tävling. Jag hade ingen klocka men försökte kalibrera ansträngningen till något som förhoppningsvis skulle kunna hålla i 15,6 km. Jag drog klungan större delen av tiden men hade inget emot detta, det var inte någon farlig vind och jag trivs ofta mer som frontlöpare. Nere vid platten längs Stora Delsjön kom vi ikapp den unge Jakob Ranglin Grissler från ÖIS och jag räknade först kallt med att han sprängt sig och att vi skulle passera honom. Men kanske hade han av taktiska skäl slagit av på tempot för att bli upphunnen och få en klunga att springa med för han hängde på oss.
Vid varvning stod min bror Anders (som bad om att bli omnämnd i bloggen) tillsammans med sambo Sofia och dotter och hejade. Jag tippar på att vi varvade på ungefär 27 minuter blankt och jag var trött men det kändes ändå inte omöjligt att springa ett varv till i nästan samma fart. Jag och Andreas höll fortfarande ihop men Jakob hade faktiskt återigen lyckats få ett försprång på 40-50 meter. Uppför backarna efter ca 10-11 km började jag känna att det var riktigt längesedan jag höll sådan här fart i så här lång sträcka. Började få lite oro inför att vägga totalt men lyckades hantera de tankarna genom att korta ner framtidsperspektivet, än så länge funkar det, jag ska bara uppför backarna, så får vi se vad som finns kvar sen.
När vi väl kommit upp på platten efter backarna med sådär fyra km kvar var jag dock ganska trött och då satte Andreas in en ganska bra fartökning som jag inte orkade följa. Jag hörde ingen som jagade bakom och i och med att jag inte orkade följa blev sen resten av resan mest bara ett sätt att ta sig i mål utan att kapitulera till ren jogging.
Lyckades hålla stilen hyfsat och lyckades till och med förbättra personbästat på två varv på åttan från 2012 (sprang bara första vårtävlingen förra året) med sju sekunder ner till 54:14. Helt nöjd med detta då jag för några veckor sedan på träning inte orkade springa ens ett varv i den farten. Jag blev 6:a på den tiden och 4:a totalt i sammanräkningen av de båda tävlingarna.
Fredrik Johansson från Ullevi vann på nytt banrekord, 49:24, vilket är grymt med tanke på att det inte är långt ifrån den fart han höll föregående helg då han var tvåa på ett varv på 24:16. Nu höll han alltså 24:42 per varv. Det visar en god marathonform inför Rotterdam Marathon som jag hörde att han ska springa om tre veckor. Finns en EM-plats i tankarna hos honom måntro?
På den långa banan (32 km) vann den andra Fredrik Johansson, landslagsorienterare som tävlar för Lidingö på också han nytt banrekord, 1:52:02. Bakom honom gjorde mina klubbkamrater Olle och Jonas upp om andraplatsen efter att ha hållit ihop hela vägen. Olle gick segrande ur den striden några sekunder före Jonas på imponerande 1:55:45. (Ska tilläggas att 32 km-banan faktiskt är 32 km och inte 7,8x4 km då de springer en liten extrasväng i början till skillnad från 8 och 16 km som är något för korta.)
Förutom att jag tycker att jag fick till en helt anständig tid var det också skönt att jag inte kände av hälen nånting under loppet.
Idag har jag precis som förra helgen hängt med på klubbens långpass i 5:30-fart, ganska skön fart dagen efter en tävling. Med några fria fartökningar under passet slutade det på ett 4:50-snitt och 24,8 km för mig. Nu på kvällen haltar jag dock ganska bra. Funderar nu på att ta nästan som en vilovecka, både för att förhoppningsvis få bort det onda i hälen och för att ladda mentalt inför satsningen mot Stockholm marathon som nu faktiskt bara är 10 veckor bort.
Så här har veckan sett ut dag för dag:
Måndag: 9 + 10 km.
Tisdag: 9 + 9 km.
Onsdag: Började sent så jag tog bilen till Åby på morgonen och simmade 2 km på 44 min, sen tog jag bilen till pendelparkeringen vid Kallebäcksmotet och sprang därifrån tur och retur till jobbet, 7,5 + 7,5 km.
Torsdag: Planerad löpvila. Slöcyklade till och från jobbet, 9 + 9 km.
Fredag: Cykel + jogg till och från jobbet. 6 + 6 km löpning.
Lördag: Vårtävling 2, 16 km (egentligen 15,6). 3 km uppvärmning innan.
Söndag: Långpass med klubben, 25 km på 2 timmar. 5:30-fart med några fartökningar i runt 4:00-fart. 4:50-fart i snitt.
Totalt: 108 km löpning, 37 km cykling, 2 km simning. Total träningstid: 10 h 30 min. (90 % lågpuls, 10 % högpuls)
söndag 16 mars 2014
Vårtävling i Skatås
Denna vecka började med ett litet orosmoment som jag nämnde i förra veckans inlägg. Jag hade lite ont i undersidan av foten. Detta gjorde att jag skippade jogg-pendlingen i måndags och cyklade istället. På kvällen var jag dock ute och joggade mycket försiktigt några minuter och det kändes som under kontroll. Tisdag och onsdag blev det joggpendling i vanlig ordning men i betydligt saktare mak, runt 5:00-fart skulle jag tippa. Det kändes lite i foten men blev inte så mycket värre. På torsdagen skippade jag morgonjoggen och tog istället bussen till jobbet för första gången på evigheter. Konsekvensen av det blev att jag kände mig som en zombie hela förmiddagen på jobbet i och med att jag inte fick min morgondos av endorfiner och dopamin. Efter jobbet gick jag i alla fall på klubbträningen för att testa foten lite efter att den nu hade fått 24 timmars vila. Det var ju uppkommande tävlingspremiär för året (om man inte räknar Sandsjöbacka-debaclet i januari) på min egen klubbs anrika vårtävlingar som jag verkligen tycker om att springa. Har dessutom en obruten serie av att sätta personliga rekord på dessa. Har sprungit dem varje år sedan 2007 förutom 2010. Sista tre åren har jag putsat personbästat från 26:38 till 26:12 till 26:10.
Nu var jag som sagt osäker på om jag skulle kunna ställa upp då foten krånglade. På träningen hade Marcus, Olle och Andreas B bestämt sig för att springa "Marcus snabba 6:a" (Marcus är för övrigt väldigt nöjd över att han har fått en runda uppkallad efter sig). Den snabba 6-km-rundan är en del av grusåttan i Skatås på vilken kommande helgs Vårtävling också skulle komma att hållas. Orsaken att den kallas just "snabba" är att det är en självförtroendeboostande runda i det att den startar på högsta punkten på grusåttan. På det sättet blir det en nettoförlust i höjd på kanske 40 m och bara ett litet motlut. Jag hängde på Olle i starten på vår lilla test men hade små förhoppningar om att hålla hans rygg hela vägen då han visat grym form sista veckorna och jag var lite mer osäker på min då jag egentligen bara kört ett kvalitetspass på hela året, när vi några veckor tidigare körde en test på hela åttan, som slutade för min del på 27:24. Men egentligen var min stora oro hur foten skulle klara av högre farter. Det visade sig dock att både foten och kroppen svarade bra och jag kunde hålla Olles rygg i 5 km innan magen började krångla lite så jag fick sakta ner. Men det blev 5 km i 3:18-fart (enligt min klocka som ofta är lite snäll). Grymt nöjd med det beskedet men ännu mer nöjd över att foten inte tyckte att det var några som helst problem att springa snabbt.
För mig passar det ofta bra att få en rejäl genomkörare två dagar innan tävling på en lite kortare distans än själva tävlingen. Jag tog vilodag på fredagen (bara lite lös cykelpendling till jobbet) och hoppades på pigga ben till på lördagen.
Vaknade med lite lagom mycket tävlingsnerver på lördagen och tog med dottern och hennes kompis till tävlingen som hejaklack under löfte om att vi skulle åka och bada äventyrsbad efteråt. Det fina vädret, bara lite byig vind men solsken och sådär 8-10 plusgrader hade lockat många till Skatås, både elit och motionär. Just elitfältet var ganska späckat med bland andra banrekordhållaren Mikael Ekvall, Ullevis Fredrik Johansson samt 800-meterslöparen Johan Rogestedt. Förutom dessa kände jag igen ett 10-20-tal löpare ungefär i mitt fartsegment.
Från start blev det en rejäl klunga bakom Mikael Ekvall som satte av själv i jakt på nytt banrekord och därmed banrekordsbonus. Vi var nog minst ett 20-tal i en grupp där jag var bland de bakre när vi passerade första platta kilometern på ca 3:10. Jag kände direkt att det var ganska tungt och fick en släng uppgivenhet över mig. Lyckades dock förmå mig att kämpa på och även om ansträngningsnivån var hög redan från början så verkade kroppen ändå vara uthållig på den höga ansträngningsnivån så jag höll farten hyfsat och började så småningom även plocka lite placeringar när det går uppför efter 2,5 km. Klubbkompisen och superveteranen Göran Sander var en bit fram och jag sprang jämnt med andra klubbkompisen Jonas vilket lyfte mitt mod då han har varit starkare än mig hela våren. Jag kunde gömma mig lite bakom en ÖIS-löpare i motvinden längs med Stora Delsjön mellan kilometer 5 och 6. Sen är det bara ett litet motlut kvar och sen nedförsbacke nästan hela vägen in till mål som jag nådde på nya PB:t 26:04 på en elfte plats. Grymt nöjd med det med tanke på att jag var lite osäker på formen i och med nästan total avsaknad av kvalitetsträning under vintern och våren. Inte ett enda intervallpass sista 3 månaderna och endast två riktiga snabbdistanspass. Jag stärks i min uppfattning att mycket kvalitetsträning inte är bra för mig.
Riktigt kul också att Vårtävlingarna mönstrar ett så bra elitfält. Mikael Ekvall slog för övrigt sitt eget banrekord och vann på 23:36 vilket ger en kilometerfart på 3:02/km på den 7777 meter långa banan vilket är riktigt bra på en grusbana med 60 höjdmeter. Nästa lördag är det dags för Vårtävling del 2 då man kan välja mellan 16 och 32 km. Hoppas på lika bra startfält då. Själv springer jag 16 km då.
Idag passade det perfekt att hänga med på klubbens långpass i det fina vårvädret. Springer jag själv blir det lätt att jag kör lite för snabbt. Det blev idag 24,5 km på två timmar där det mesta var terräng. Fika i solen utanför klubbstugan efteråt gick inte av för hackor.
Totalt på veckan har jag sprungit 90 km, simmat 30 minuter och pendelcyklat 56 km. Nöjd och glad med det även om man så klart ofta önskar att man hade tränat mer. Men man får vara nöjd med den träning man faktiskt gjort.
Nu var jag som sagt osäker på om jag skulle kunna ställa upp då foten krånglade. På träningen hade Marcus, Olle och Andreas B bestämt sig för att springa "Marcus snabba 6:a" (Marcus är för övrigt väldigt nöjd över att han har fått en runda uppkallad efter sig). Den snabba 6-km-rundan är en del av grusåttan i Skatås på vilken kommande helgs Vårtävling också skulle komma att hållas. Orsaken att den kallas just "snabba" är att det är en självförtroendeboostande runda i det att den startar på högsta punkten på grusåttan. På det sättet blir det en nettoförlust i höjd på kanske 40 m och bara ett litet motlut. Jag hängde på Olle i starten på vår lilla test men hade små förhoppningar om att hålla hans rygg hela vägen då han visat grym form sista veckorna och jag var lite mer osäker på min då jag egentligen bara kört ett kvalitetspass på hela året, när vi några veckor tidigare körde en test på hela åttan, som slutade för min del på 27:24. Men egentligen var min stora oro hur foten skulle klara av högre farter. Det visade sig dock att både foten och kroppen svarade bra och jag kunde hålla Olles rygg i 5 km innan magen började krångla lite så jag fick sakta ner. Men det blev 5 km i 3:18-fart (enligt min klocka som ofta är lite snäll). Grymt nöjd med det beskedet men ännu mer nöjd över att foten inte tyckte att det var några som helst problem att springa snabbt.
För mig passar det ofta bra att få en rejäl genomkörare två dagar innan tävling på en lite kortare distans än själva tävlingen. Jag tog vilodag på fredagen (bara lite lös cykelpendling till jobbet) och hoppades på pigga ben till på lördagen.
Vaknade med lite lagom mycket tävlingsnerver på lördagen och tog med dottern och hennes kompis till tävlingen som hejaklack under löfte om att vi skulle åka och bada äventyrsbad efteråt. Det fina vädret, bara lite byig vind men solsken och sådär 8-10 plusgrader hade lockat många till Skatås, både elit och motionär. Just elitfältet var ganska späckat med bland andra banrekordhållaren Mikael Ekvall, Ullevis Fredrik Johansson samt 800-meterslöparen Johan Rogestedt. Förutom dessa kände jag igen ett 10-20-tal löpare ungefär i mitt fartsegment.
Från start blev det en rejäl klunga bakom Mikael Ekvall som satte av själv i jakt på nytt banrekord och därmed banrekordsbonus. Vi var nog minst ett 20-tal i en grupp där jag var bland de bakre när vi passerade första platta kilometern på ca 3:10. Jag kände direkt att det var ganska tungt och fick en släng uppgivenhet över mig. Lyckades dock förmå mig att kämpa på och även om ansträngningsnivån var hög redan från början så verkade kroppen ändå vara uthållig på den höga ansträngningsnivån så jag höll farten hyfsat och började så småningom även plocka lite placeringar när det går uppför efter 2,5 km. Klubbkompisen och superveteranen Göran Sander var en bit fram och jag sprang jämnt med andra klubbkompisen Jonas vilket lyfte mitt mod då han har varit starkare än mig hela våren. Jag kunde gömma mig lite bakom en ÖIS-löpare i motvinden längs med Stora Delsjön mellan kilometer 5 och 6. Sen är det bara ett litet motlut kvar och sen nedförsbacke nästan hela vägen in till mål som jag nådde på nya PB:t 26:04 på en elfte plats. Grymt nöjd med det med tanke på att jag var lite osäker på formen i och med nästan total avsaknad av kvalitetsträning under vintern och våren. Inte ett enda intervallpass sista 3 månaderna och endast två riktiga snabbdistanspass. Jag stärks i min uppfattning att mycket kvalitetsträning inte är bra för mig.
Riktigt kul också att Vårtävlingarna mönstrar ett så bra elitfält. Mikael Ekvall slog för övrigt sitt eget banrekord och vann på 23:36 vilket ger en kilometerfart på 3:02/km på den 7777 meter långa banan vilket är riktigt bra på en grusbana med 60 höjdmeter. Nästa lördag är det dags för Vårtävling del 2 då man kan välja mellan 16 och 32 km. Hoppas på lika bra startfält då. Själv springer jag 16 km då.
Idag passade det perfekt att hänga med på klubbens långpass i det fina vårvädret. Springer jag själv blir det lätt att jag kör lite för snabbt. Det blev idag 24,5 km på två timmar där det mesta var terräng. Fika i solen utanför klubbstugan efteråt gick inte av för hackor.
Totalt på veckan har jag sprungit 90 km, simmat 30 minuter och pendelcyklat 56 km. Nöjd och glad med det även om man så klart ofta önskar att man hade tränat mer. Men man får vara nöjd med den träning man faktiskt gjort.
måndag 10 mars 2014
Vecka 10
Tränar på helt enkelt. Börjat bli lite bättre med motivationen i takt med att det blir mer vårlikt ute. Körde till och med första passet i kortbent igår. Annars har veckan varit extremt regelbunden träningsmässigt. Men det är så jag gillar det. Måndag till fredag transportlöpning fram och tillbaks till jobbet. Fick ihop 92 km på det. Farten varierar helt beroende på känslan, och det kan bli rätt så stora variationer, uppskattningsvis mellan 3:30-fart och 5:00-fart. På morgonen blir det oftast att jag börjar lugnt, typ 4:30-5:00-fart första 2 km, dels för att jag är ganska stel kroppen, men också för att det är en hel del uppför i början. Sen när jag kommit upp till parkeringen ovanför Bertilssons stuga brukar jag känna om det kommer bli en snabb tur eller en lugn. Glider det på bra på utförslöpningen ner till Lilla Delsjön så blir det ofta att jag håller i det tempot fram tills jag kommer på åttan vid T-korset nära 5 km-markeringen, där blir det ibland ytterligare en forcering om jag känner mig pigg. Nu när det är ljust på morgonen har jag ibland vikt av in på milen (motsols) för lite variation. Det blir ungefär lika långt, men aningen mer kuperat och som sagt lite variation. Några morgnar har jag tryckt på riktigt bra där, typ tröskelfart, vilket just nu väl ligger runt 3:30-3:35/km. Ibland har jag fortsatt forceringen ända fram till jobbet (Östra sjukhuset), då brukar jag låtsas att sista 200 meterna längs parkeringshuset ovanför barnkliniken är ett upplopp och jag kör verkligen all-out.
Jag har lämnat klockan hemma hela veckan så jag har ingen exakt koll på hur fort jag sprungit, om ni följer mig på jogg.se så är det bara uppskattningar. Ganska skönt utan klocka då jag lätt blir för fokuserad på tiden om jag har klockan med.
På lördagen var det ganska skönt med vilodag, var med dottern till Herrljunga och trampolintävling. På vägen hem passade jag på att använda ett nästan ett år gammalt presentkort på Team Sportia i Alingsås. Köpte en vattenflaska.
På söndagen kände jag att jag borde göra åtminstone något triathlonmässigt på veckan så jag åkte till Åby för att se hur snabbt jag kan simma 1500 meter. Har för mig att det brukade gå på ca 34-35 minuter när jag senast simmade regelbundet ett tag, för sådär 5-6 år sedan. Fast då testade jag aldrig att maxa. Jag trodde nog att jag skulle klara det under 30 minuter, vilket är 60 sekunder per 50:a och 2 minuter per hundring. Höll den farten första ca 200 men sen tappade jag några sekunder på varje hundring så efter en forcering sista 100 kom jag i mål med 31:04 på 1500 meter. Något som klubbkompisen Marcus vänligt upplyste mig om är ganska dåligt. ;) Han tycker att jag ska fokusera på löpning istället. Jag har ju nästan inga referensramar när det gäller simtider så jag var tvungen att kolla upp vad världsrekordet ligger på på 1500 fritt. 14:31. Ok, 31 minuter är ganska dåligt. Men jag ser en utvecklingspotential och även om jag inte satsar så hårt på triathlon så är det kul att utvecklas på något. Och om inget annat så tror jag att man får bra bålmuskler av det.
Då det var kanonväder igår så drog jag till Skatås direkt efter simningen och sprang runt Delsjöarna plus åttan i korta shorts på ett behagligt men ganska snabbt vis, typ 4:00-fart. Typ 16 km är väl det. Så det blev en mängdmässigt okej vecka avseende löpningen med 108 km.
Det enda tråkiga är att jag sen i fredags känt av en liten ömhet på undersidan av foten, vid huvudet av metatarsalben I. Det finns några små sesamben där som kan bli inflammerade, det har hänt mig förut en gång och då gick det över ganska snabbt. Har på grund av detta vilat från löpningen idag och cyklat till jobbet istället. Men jag joggade några minuter nu på kvällen och det känns hyfsat så jag kanske ändå vågar mig på att springa till jobbet imorgon. Får se.
Jag har lämnat klockan hemma hela veckan så jag har ingen exakt koll på hur fort jag sprungit, om ni följer mig på jogg.se så är det bara uppskattningar. Ganska skönt utan klocka då jag lätt blir för fokuserad på tiden om jag har klockan med.
På lördagen var det ganska skönt med vilodag, var med dottern till Herrljunga och trampolintävling. På vägen hem passade jag på att använda ett nästan ett år gammalt presentkort på Team Sportia i Alingsås. Köpte en vattenflaska.
På söndagen kände jag att jag borde göra åtminstone något triathlonmässigt på veckan så jag åkte till Åby för att se hur snabbt jag kan simma 1500 meter. Har för mig att det brukade gå på ca 34-35 minuter när jag senast simmade regelbundet ett tag, för sådär 5-6 år sedan. Fast då testade jag aldrig att maxa. Jag trodde nog att jag skulle klara det under 30 minuter, vilket är 60 sekunder per 50:a och 2 minuter per hundring. Höll den farten första ca 200 men sen tappade jag några sekunder på varje hundring så efter en forcering sista 100 kom jag i mål med 31:04 på 1500 meter. Något som klubbkompisen Marcus vänligt upplyste mig om är ganska dåligt. ;) Han tycker att jag ska fokusera på löpning istället. Jag har ju nästan inga referensramar när det gäller simtider så jag var tvungen att kolla upp vad världsrekordet ligger på på 1500 fritt. 14:31. Ok, 31 minuter är ganska dåligt. Men jag ser en utvecklingspotential och även om jag inte satsar så hårt på triathlon så är det kul att utvecklas på något. Och om inget annat så tror jag att man får bra bålmuskler av det.
Då det var kanonväder igår så drog jag till Skatås direkt efter simningen och sprang runt Delsjöarna plus åttan i korta shorts på ett behagligt men ganska snabbt vis, typ 4:00-fart. Typ 16 km är väl det. Så det blev en mängdmässigt okej vecka avseende löpningen med 108 km.
Det enda tråkiga är att jag sen i fredags känt av en liten ömhet på undersidan av foten, vid huvudet av metatarsalben I. Det finns några små sesamben där som kan bli inflammerade, det har hänt mig förut en gång och då gick det över ganska snabbt. Har på grund av detta vilat från löpningen idag och cyklat till jobbet istället. Men jag joggade några minuter nu på kvällen och det känns hyfsat så jag kanske ändå vågar mig på att springa till jobbet imorgon. Får se.
söndag 2 mars 2014
Veckosammanfattning v 9
Hej!
Så här har min vecka varit:
Måndag: Springer till och från jobbet, mellanfart, ingen klocka. 18 km.
Tisdag: Som ovan fast på hemvägen en liten extrasväng med lite mer trail. 19 km.
Onsdag: Precis som måndag. 18 km
Torsdag: Som ovan fast bråttom på hemvägen, kroppen svarade bra på den högre farten. 18 km.
Fredag: Cyklade till och från jobbet istället för jag behövde ta hem lite grejer som inte ryms i min löparryggsäck plus att jag tänkte simma på kvällen och jag blir så trött av att springa och jag ville vara lite pigg inför simningen. Simmade på kvällen, ca 2000 meter, tappade räkningen, körde mest 100-ingar med lite olika vila och försökte tänka på hur jag simmar och hur jag borde simma. Höll ca 1:50 per 100-ing.
Lördag: Åkte till Skatås på förmiddagen för att hänga med GFIF:s gemensamma intervallträning. Träffade Olle, Jocke och Jonas där som istället ville köra snabbdistans, ett varv snabbt på åttan och därefter direkt ett varv i typ marathonfart. Olle och Jonas är i superform, orkade bara hänga på dem i 2 km. De sprang åttan på lite under 27 minuter och fortsatte sen direkt med ett varv till på 28 minuter. Jag sprang ett varv på 27:24 vilket är ungefär vad jag brukar göra på vintern. Sen joggade jag ner. Totalt 19 km. Sen tänkte jag att när jag ändå är ute och åker bil kan jag väl lika gärna åka förbi simhallen så jag gjorde det och simmade 1100 meter ganska lugnt.
Söndag: Kollade på Vasaloppet, sen stack jag ut och sprang 5 varv på motionsslingan i Wendelsbergsparken. 5x2,2 km plus dit och hem blir 15 km vilket tog ungefär 70 minuter med en behärskad ansträngningsgrad.
Sammanfattningsvis är jag inte löpmässigt i någon toppform men jag tror att jag kan kapa nån minut på tiden på åttan fram tills Vårtävlingen om två veckor, behöver bara två träningsveckor till på ca 10 mil styck och ett par snabba pass för att komma i 26-minutersform tror jag.
Simningen går väl framåt hoppas jag. Som med allt handlar det väl mest om att nöta så kommer tekniken och flytet av sig själv. Simmat fem pass nu i år.
När det blir lite mer vår tänker jag försöka komma ut på lite lugna långpass på cykeln, åtminstone ett varje helg tänker jag.
Total träningstid: 9 h 40 min
Löpning: 107 km, 7 h 40 min
Simning: 3,1 km, 1 h 10 min
Cykel: 18 km, 50 min
Så här har min vecka varit:
Måndag: Springer till och från jobbet, mellanfart, ingen klocka. 18 km.
Tisdag: Som ovan fast på hemvägen en liten extrasväng med lite mer trail. 19 km.
Onsdag: Precis som måndag. 18 km
Torsdag: Som ovan fast bråttom på hemvägen, kroppen svarade bra på den högre farten. 18 km.
Fredag: Cyklade till och från jobbet istället för jag behövde ta hem lite grejer som inte ryms i min löparryggsäck plus att jag tänkte simma på kvällen och jag blir så trött av att springa och jag ville vara lite pigg inför simningen. Simmade på kvällen, ca 2000 meter, tappade räkningen, körde mest 100-ingar med lite olika vila och försökte tänka på hur jag simmar och hur jag borde simma. Höll ca 1:50 per 100-ing.
Lördag: Åkte till Skatås på förmiddagen för att hänga med GFIF:s gemensamma intervallträning. Träffade Olle, Jocke och Jonas där som istället ville köra snabbdistans, ett varv snabbt på åttan och därefter direkt ett varv i typ marathonfart. Olle och Jonas är i superform, orkade bara hänga på dem i 2 km. De sprang åttan på lite under 27 minuter och fortsatte sen direkt med ett varv till på 28 minuter. Jag sprang ett varv på 27:24 vilket är ungefär vad jag brukar göra på vintern. Sen joggade jag ner. Totalt 19 km. Sen tänkte jag att när jag ändå är ute och åker bil kan jag väl lika gärna åka förbi simhallen så jag gjorde det och simmade 1100 meter ganska lugnt.
Söndag: Kollade på Vasaloppet, sen stack jag ut och sprang 5 varv på motionsslingan i Wendelsbergsparken. 5x2,2 km plus dit och hem blir 15 km vilket tog ungefär 70 minuter med en behärskad ansträngningsgrad.
Sammanfattningsvis är jag inte löpmässigt i någon toppform men jag tror att jag kan kapa nån minut på tiden på åttan fram tills Vårtävlingen om två veckor, behöver bara två träningsveckor till på ca 10 mil styck och ett par snabba pass för att komma i 26-minutersform tror jag.
Simningen går väl framåt hoppas jag. Som med allt handlar det väl mest om att nöta så kommer tekniken och flytet av sig själv. Simmat fem pass nu i år.
När det blir lite mer vår tänker jag försöka komma ut på lite lugna långpass på cykeln, åtminstone ett varje helg tänker jag.
Total träningstid: 9 h 40 min
Löpning: 107 km, 7 h 40 min
Simning: 3,1 km, 1 h 10 min
Cykel: 18 km, 50 min
söndag 23 februari 2014
Senaste nytt
Haft lite skrivkramp sista tiden. Tänkte ändå lite kort uppdatera om vad jag har för mig. Sista inlägget var ju inte så positivt. Är dock inte allt för deprimerad. Sen sist har jag hunnit träna en ganska vanlig vecka, typ 100 km. Sen var jag i fjällen en vecka och där blev det endast några kilometer ren löpning men ganska mycket annan träning, testade bland annat Telemarkskidor för första gången (har alltid åkt snowboard tidigare men det är tydligen inte lika hett som på 90-talet). Telemark är riktigt kul och bra benträning, dessutom är det inte så himla svårt att fuska sig ner för backarna om man bara har lite koordinationsförmåga. Förutom det blev det flera snöskotoppturer, några av dessa med brädan på ryggen. Snöskor är för övrigt hett har jag hört.
Senast snackade jag lite om att köra lite mer blandad träning, bland annat att lära mig simma lite bättre och kanske köra någon triathlon på lite mer allvar än vad jag gjorde förra året. Triathlon vet jag inte riktigt om det är hett eller inte. Det ska väl i och för sig inte spela någon roll om man är över 30. Jag är ju egentligen löpardogmatiker och tror inte så mycket på alternativträning men eftersom jag har haft lite motivationssvackor med löpningen under vintern har jag bestämt mig att blanda upp löpningen lite. Körde därför idag mitt tredje simpass för året (tredje riktiga passet på fem år för övrigt) och det känns kul att göra något där utvecklingskurvan är brant. Det blev 3000 meter på 67 minuter idag vilket genomfördes ganska kontrollerat och med bara en kallsup och faktiskt fartökning sista 200-300 meterna.
Vad gäller löpningen kommer jag ändå ha den som huvudfokus i år och målet för första halvåret blir Stockholm marathon 31/5, har inget speciellt tidsmål där, bara att springa så snabbt jag kan och kanske slå min 16:e placering i SM från 2011. Sen vill jag nog springa SM på den nya SM-distansen 10 km landsväg som avgörs i Malmö i juli.
Vad gäller triathlon blir det examen den 30/8 på halv Ironmandistans på Tjörn där jag nu redan anmält mig. Till och med skaffat tävlingslicens så det blir tävlingsklass och A-målet är att inte göra bort mig. B-målet är att göra det under 5 timmar vilket borde vara möjligt med en simning på ca 40 min, cykling på kanske 2:45 och löpning på 1:20. Med några minuters transition har jag till och med råd med en punka. Det positiva med detta för mig är att jag cyklar bättre än jag simmar och springer bättre än jag cyklar så jag kommer plocka mycket placeringar under loppet, vilket i och för sig inte är så svårt om man typ är sist efter simningen.
Träning vecka 8:
Simning: 5,2 km
Cykling: 18 km
Löpning: 80 km
Det var allt för nu. Ska försöka uppdatera lite oftare i framtiden.
Senast snackade jag lite om att köra lite mer blandad träning, bland annat att lära mig simma lite bättre och kanske köra någon triathlon på lite mer allvar än vad jag gjorde förra året. Triathlon vet jag inte riktigt om det är hett eller inte. Det ska väl i och för sig inte spela någon roll om man är över 30. Jag är ju egentligen löpardogmatiker och tror inte så mycket på alternativträning men eftersom jag har haft lite motivationssvackor med löpningen under vintern har jag bestämt mig att blanda upp löpningen lite. Körde därför idag mitt tredje simpass för året (tredje riktiga passet på fem år för övrigt) och det känns kul att göra något där utvecklingskurvan är brant. Det blev 3000 meter på 67 minuter idag vilket genomfördes ganska kontrollerat och med bara en kallsup och faktiskt fartökning sista 200-300 meterna.
Vad gäller löpningen kommer jag ändå ha den som huvudfokus i år och målet för första halvåret blir Stockholm marathon 31/5, har inget speciellt tidsmål där, bara att springa så snabbt jag kan och kanske slå min 16:e placering i SM från 2011. Sen vill jag nog springa SM på den nya SM-distansen 10 km landsväg som avgörs i Malmö i juli.
Vad gäller triathlon blir det examen den 30/8 på halv Ironmandistans på Tjörn där jag nu redan anmält mig. Till och med skaffat tävlingslicens så det blir tävlingsklass och A-målet är att inte göra bort mig. B-målet är att göra det under 5 timmar vilket borde vara möjligt med en simning på ca 40 min, cykling på kanske 2:45 och löpning på 1:20. Med några minuters transition har jag till och med råd med en punka. Det positiva med detta för mig är att jag cyklar bättre än jag simmar och springer bättre än jag cyklar så jag kommer plocka mycket placeringar under loppet, vilket i och för sig inte är så svårt om man typ är sist efter simningen.
Träning vecka 8:
Simning: 5,2 km
Cykling: 18 km
Löpning: 80 km
Det var allt för nu. Ska försöka uppdatera lite oftare i framtiden.
söndag 2 februari 2014
Inte en meter har jag sprungit
En vecka sedan Sandsjöbacka-loppet och jag har inte sprungit en meter. Inte sjuk, inte skadad, inte särskilt sliten, lite stel ett par dagar efteråt bara. Inte haft lust helt enkelt. Får man ge sig själv en paus då?
Cyklat har jag gjort. Till och från jobbet. Då det har varit på snö har det varit ganska fint och lite tyngre.
Och idag har jag simmat. Teknikövningar med Ralph som vill ha in mig på triathlon. Det blev väl kanske 2 km i 25:an på Åbybadet. Kratta, drag, build-ups och Australienövningar. Det var ganska kul faktiskt och jag var inte riktigt så dålig som jag hade befarat med tanke på att jag inte simmat på ett halvår och innan dess inget på 4-5 år. 50 meter gick avslappnat på 55 sekunder. Inget att skryta med för simfolk men okej i min värld.
Så jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Det finns ju oftast planer i huvudet att man vill bli bättre och vissa mål på vissa lopp eller distanser. Och om man ska bli bra måste man träna. Men om man ska träna mycket utan att bli deprimerad så måste man ha lust att träna. Detta är väl tankar som alla som tränar mot något mål tampas med. Det är lätt att säga att, nu jävlar ska jag träna så eller så mycket för att kunna glänsa riktigt vid ett tillfälle längre fram. Men det är svårt att träna mycket och ännu svårare att hela tiden hålla motivationen uppe. För belöningen är inte alltid uppenbart större än uppoffringen.
Jag vet inte om jag håller på att bli en feelgood-motionär eller kanske en triathlet. Triathleter är ofta mer positiva människor än de som bara håller på med en gren, vare sig det är löpning, cykel eller simning. Och det är väl kanske inte så konstigt när de har tre grenar att välja på, allt efter väder och vad de känner för. På ett kanske lite konstigt sätt har jag ändå alltid imponerats mer av singelsportarna, de som dag ut och dag in håller sig vid sin läst. Cyklister som sitter på trainern i källaren hela vintern och kollar in i en betongvägg, tramptag efter tramptag, medvetna om att det är detta oglamorösa slit som krävs för att bli stark och uthållig. Löpare som trampar på genom slask, vind, regn och snö. Trötta och magra med blicken i horisonten.
Så vem vill jag vara? Det är lite lockande att kunna dra till simhallen om det regnar. Åka på fikaturer på cykeln fram till våren vid vackert väder.
Jag ger det lite tid. Tror ändå att jag vill springa Stockholm marathon på ett bra sätt, men det är ju ett tag kvar. Februari får bli testmånad för att ställa in kompassen mot framtiden.
Cyklat har jag gjort. Till och från jobbet. Då det har varit på snö har det varit ganska fint och lite tyngre.
Och idag har jag simmat. Teknikövningar med Ralph som vill ha in mig på triathlon. Det blev väl kanske 2 km i 25:an på Åbybadet. Kratta, drag, build-ups och Australienövningar. Det var ganska kul faktiskt och jag var inte riktigt så dålig som jag hade befarat med tanke på att jag inte simmat på ett halvår och innan dess inget på 4-5 år. 50 meter gick avslappnat på 55 sekunder. Inget att skryta med för simfolk men okej i min värld.
Så jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Det finns ju oftast planer i huvudet att man vill bli bättre och vissa mål på vissa lopp eller distanser. Och om man ska bli bra måste man träna. Men om man ska träna mycket utan att bli deprimerad så måste man ha lust att träna. Detta är väl tankar som alla som tränar mot något mål tampas med. Det är lätt att säga att, nu jävlar ska jag träna så eller så mycket för att kunna glänsa riktigt vid ett tillfälle längre fram. Men det är svårt att träna mycket och ännu svårare att hela tiden hålla motivationen uppe. För belöningen är inte alltid uppenbart större än uppoffringen.
Jag vet inte om jag håller på att bli en feelgood-motionär eller kanske en triathlet. Triathleter är ofta mer positiva människor än de som bara håller på med en gren, vare sig det är löpning, cykel eller simning. Och det är väl kanske inte så konstigt när de har tre grenar att välja på, allt efter väder och vad de känner för. På ett kanske lite konstigt sätt har jag ändå alltid imponerats mer av singelsportarna, de som dag ut och dag in håller sig vid sin läst. Cyklister som sitter på trainern i källaren hela vintern och kollar in i en betongvägg, tramptag efter tramptag, medvetna om att det är detta oglamorösa slit som krävs för att bli stark och uthållig. Löpare som trampar på genom slask, vind, regn och snö. Trötta och magra med blicken i horisonten.
Så vem vill jag vara? Det är lite lockande att kunna dra till simhallen om det regnar. Åka på fikaturer på cykeln fram till våren vid vackert väder.
Jag ger det lite tid. Tror ändå att jag vill springa Stockholm marathon på ett bra sätt, men det är ju ett tag kvar. Februari får bli testmånad för att ställa in kompassen mot framtiden.
söndag 26 januari 2014
Sandsjöbacka Trail Marathon 2014
Denna vecka var det race-vecka. Tävlingspremiär för 2014. Tredje gången jag springer Sandsjöbacka Trail Marathon. Första gången, premiäråret 2011, sprang jag fel två gånger och bröt vid Sisjön när jag hade sprungit 38 km men egentligen bara skulle ha sprungit 32. 2012 var jag skadad. Förra året lyckades jag springa nästan helt rätt och kom in på en tredjeplats.
Loppet startar i Kungsbacka några mil söder om Göteborg. Man springer väster ut på en landsväg en knapp mil för att sedan följa olika vandringsleder, mestadels Sandsjöbackaleden, norrut till Mölndal där man avslutar med att springa upp till högsta punkten i Änggårdsbergen, ner i Toltorpsdalen, över Safjället och sen målgång på Krokslättsvallen. Ganska fin bana som till två tredjedelar ungefär består av så kallad traillöpning. Alltså löpning på stigar på svenska.
7:30 var det start i Kungsbacka centrum vilket innebar att man fick stiga upp strax efter klockan 5 på söndag morgon.
Nytt för i år var att de förutom 43 km-sträckan (som jag sprang) och 22 km-sträckan (med start i Lindome) även lagt till en ultrasträcka som startade i Gottskär 5:30. Det senare kändes lite väl tufft.
Jag kände inte igen några riktigt vassa namn i startlistan på 43-km-sträckan, men sånt kan man bedra sig på då den här typen av lopp gärna lockar till sig triathleter, orienterare, multisportare och liknande som jag inte har lika stor koll på som "de vanliga löparna".
Från starten var det dock ingen som ville hänga med när jag startade i vad som kändes som ganska behagligt tempo (3:50-isch per km) på den första lättlöpta milen. Jag började med att nästan springa fel redan i Kungsbacka centrum då de hade dragit om den första biten.
När man kom ut på landsvägen efter 2-3 km kunde jag knappt se någon bakåt och tempot kändes som en ganska kontrollerad ansträngning för att vara ute i lite drygt 3 timmar. Såg till att inte trycka på för hårt utan bara rulla på.
Fick feedback av Peter Oom efter 5-6 km att jag hade ca 500 meter bakåt. Efter 9,7 km, precis innan man ska in i skogen är första checkpoint där man ska stämpla sin lilla digitala pinne, kollade bakåt och såg ingen. Fortsatte in på stigen med att tänka på att hålla en kontrollerad ansträngningsgrad för att säkra att jag inte sprängde mig. Kunde inte undvika att tänka att detta verkar ju bli en walk in the park. Bara jag inte springer fel väg, vilket som sagt hänt förr, både här och på andra liknande lopp. Underlaget i skogen var relativt bra, lite snö men inte mycket is och mitt skoval, La Sportiva Crosslite, med stora gummidubbar men inga metalldubbar verkade ha varit ett bra val. Fokuserade på att hela tiden hålla koll på de små gula snitslarna.
Löpningen gick problemfritt över Sandsjöbackadrumlinen och fram till stämpling vid 17,0 km och första depån strax därefter där jag stannade en knapp minut för att fylla flaskan, dricka en mugg cola och äta några bitar av kladdkakan som är loppets specialare. Kände mig piggare här en vid samma plats i fjol. Fortfarande hörde eller såg jag ingen bakom och jag tyckte att jag höll ganska bra fart även i terrängen.
Men, men, men. Nånstans efter 19 km ser jag inga snitslar längre. Kan inte minnas att det har varit något vägskäl nyligen. Och snitsarna hade suttit ganska glest tyckte jag så jag fortsatte och hoppades att det snart skulle komma en. Kommer fram till en grusväg. Inga snitslar, inga skyltar. Skit! Plockar fram kartan ur midjeväskan, studerar den som en bortkommen turist, fattar ingenting. Springer tillbaka inte utan ett visst stresspåslag, kommer ett par hundra meter tillbaka innan jag möter en annan löpare på väg mot mig. Drar av det slutsatsen att jag ändå måste varit på rätt väg från början. (Eftersom en annan också valde den vägen.) Vänder igen och springer en gång till fram till grusvägen där jag stannar och väntar in den andre killen. Vi kollar gemensamt på våra kartor. Han tror att vi ändå är rätt och att snitsarna säkert är nedrivna. Han tycker vi ska till vänster så vi springer ditåt. Vi ser en skylt "Sandsjöbackaleden" med pil till vänster, han är lite tveksam och tycker att det är åt fel håll men jag insisterar, större delen av banan går ju på Sandsjöbackaleden så det borde vara rätt. Vi fortsätter en bit sen stannar han och kollar på kartan igen. Tycker att vi ska vända. Ok, han verkar pålitlig och ser ut lite som en orienterare (hur nu dom ser ut) så vi vänder. Tillbaka till där vi kom ut från skogen där vi möter ett nytt gäng som ser vilsna ut. Ny kartkoll. Nån säger bestämt att vi istället ska till höger. Lustigt hur grupprocesser går till. Man litar på den som låter bestämdast. Hela gruppen springer nu åt höger på grusvägen, vi tar vänster in på en annan grusväg och strax ser vi ett pärlband av löpare på en stig längre fram. Har ingen riktig koll på hur mycket tid vi tappat men kanske finns det fortfarande en chans att nå täten. Jag springer förbi hela gruppen och frågar hur många det är framför men ingen verkar riktigt veta. Hälsar på Thor från klubben, säger att jag sprang lite fel. Efter ett tag ser jag en ensam löpare längre fram som verkar hålla ganska god fart, gör en ganska rejäl rusning för att hinna ikapp honom. Det visar sig att han leder. 68 km-klassen. Han har ingen aning hur många av 43-km löparna som är framför. Han håller riktigt bra fart för att redan har löpt ca 45 km och vi slår följe ett tag. Ingen idé att sticka iväg själv ändå när det visat sig hur usel jag är på att hitta rätt väg. Jag orkar inte längre bry mig om att hålla koll på snitsarna utan följer bara Oscar Olsson, som det ska visa sig att han heter. Ser väl egentligen inga snitslar men det var väl så att de inte hade snitslat hela banan, eller? Oscar verkar i alla fall säker på sin sak och hävdar att han känner igen sig från förra året (då han sprang 43 km-banan och kom i mål precis bakom mig). Efter ytterligare några kilometer efter några hästhagar vänder vi upp för en brant stig och möter helt plötsligt ett gäng på 4-5 löpare. Alla blir lika förvånade. Om man möts rakt emot varandra på en stig på en tävling som går från punkt till punkt har någon sprungit fel. Så måste det bara vara. Hopplösheten stiger igen. Är det vi eller dom som är fel? (Både vi och dom ska det visa sig i efterhand. Vi hade sprungit en stor omväg västerut och var tillbaka in på rätt väg och de hade precis tagit av fel till vänster från den rätta banan.) Oscar är mest säker på sin sak så de vänder och följer oss och på så sätt kommer vi ändå in på den rätta banan igen. I nuläget vet jag dock inte om att jag sprungit fel en gång till. Det börjar jag ana när jag tycker att jag känner igen ryggar på folk vi kommer ikapp. Har jag inte precis sprungit om den här killen efter min första felspringning? Säker blir jag först när jag kommer ikapp Thor en andra gång.
-Hej! Sprang lite fel igen. Säger jag. Fast inte så glatt som det ser ut i text.
Börjar bli trött nu. Fysiskt så klart, men mest mentalt. Bryttankar kommer. Ska jag kanske ringa Maria och be om att bli hämtad? Men jag fortsätter. Har ingen koll på hur mycket fel jag sprungit eller hur många det kan finnas framför. Frågar någon jag springer förbi som tror att det är ett tjugotal löpare framför. Vet att det ska komma en checkpoint vid 28,4 km, men det står min klocka redan på. När vi närmar oss Oxsjön övergår stigen till mer lättlöpt motionsslinga. Oscar släpper. Kommer till slut fram till checkpoint nummer 3 som skulle vara efter 28,4, men då står min klocka på 32,4. 4 km omväg alltså. Plus en del stillastående kartläsande. Bryttankar igen. Nä, jag ska ta mig i mål även om allt hopp är ute om att nå en framskjuten placering. Pressen släpper i alla fall lite när det inte längre är så mycket tävling utan bara att komma i mål. Snabbt depåstopp vid Sisjön, lite mer kladdkaka. Passerar ett par löpare till på väg ner från Sisjön men vet att det är för långt fram till de främsta och jag håller inte speciellt bra fart längre.
Resten blir transportsträcka. Fässberg, Mölndalsravinen, ramlar för att jag inte orkar lyfta på fötterna. Upp till toppen i Änggårdsbergen får jag gå medan Joakim som kommit för att supporta joggar bredvid och peppar mig. Men det är som att piska en död häst. Lyckas i alla fall passera en till löpare uppe på toppen. Det är isigt nerför och på ett ställe sätter jag mig och åker rutschkana ner några meter. Nu bara 2 km kvar upp över Safjället. Här finns det gott om snitslar och ingen risk att springa fel. Kommer till slut fram till Krokslättvallen och joggar lite håglöst runt fotbollsplanen innan jag stämplar in i målet efter 47,3 km enligt GPS:en. Tror att jag kom 4:a eller 5:a till slut.
Så jag var väl inte helnöjd med den här tävlingen. Men inte så farligt besviken ändå. Sånt som händer och det var inte tänkt som någon riktig fokustävling ändå.
Sandsjöbacka Trail Run är verkligen ett fint arrangemang på många sätt men för min smak är det lite snålt med banmarkeringarna. Men jag fick ju till en riktigt rejäl träningsrunda på grund av det.
Veckan slutade på 112 km efter pendeljogg måndag, tisdag och torsdag och dagens tävling.
Tack Maria för bilderna.
Loppet startar i Kungsbacka några mil söder om Göteborg. Man springer väster ut på en landsväg en knapp mil för att sedan följa olika vandringsleder, mestadels Sandsjöbackaleden, norrut till Mölndal där man avslutar med att springa upp till högsta punkten i Änggårdsbergen, ner i Toltorpsdalen, över Safjället och sen målgång på Krokslättsvallen. Ganska fin bana som till två tredjedelar ungefär består av så kallad traillöpning. Alltså löpning på stigar på svenska.
7:30 var det start i Kungsbacka centrum vilket innebar att man fick stiga upp strax efter klockan 5 på söndag morgon.
 |
| Jag fixar det sista innan start. |
 |
| Starten har precis gått. Jag i gult. |
Nytt för i år var att de förutom 43 km-sträckan (som jag sprang) och 22 km-sträckan (med start i Lindome) även lagt till en ultrasträcka som startade i Gottskär 5:30. Det senare kändes lite väl tufft.
Jag kände inte igen några riktigt vassa namn i startlistan på 43-km-sträckan, men sånt kan man bedra sig på då den här typen av lopp gärna lockar till sig triathleter, orienterare, multisportare och liknande som jag inte har lika stor koll på som "de vanliga löparna".
Från starten var det dock ingen som ville hänga med när jag startade i vad som kändes som ganska behagligt tempo (3:50-isch per km) på den första lättlöpta milen. Jag började med att nästan springa fel redan i Kungsbacka centrum då de hade dragit om den första biten.
När man kom ut på landsvägen efter 2-3 km kunde jag knappt se någon bakåt och tempot kändes som en ganska kontrollerad ansträngning för att vara ute i lite drygt 3 timmar. Såg till att inte trycka på för hårt utan bara rulla på.
Fick feedback av Peter Oom efter 5-6 km att jag hade ca 500 meter bakåt. Efter 9,7 km, precis innan man ska in i skogen är första checkpoint där man ska stämpla sin lilla digitala pinne, kollade bakåt och såg ingen. Fortsatte in på stigen med att tänka på att hålla en kontrollerad ansträngningsgrad för att säkra att jag inte sprängde mig. Kunde inte undvika att tänka att detta verkar ju bli en walk in the park. Bara jag inte springer fel väg, vilket som sagt hänt förr, både här och på andra liknande lopp. Underlaget i skogen var relativt bra, lite snö men inte mycket is och mitt skoval, La Sportiva Crosslite, med stora gummidubbar men inga metalldubbar verkade ha varit ett bra val. Fokuserade på att hela tiden hålla koll på de små gula snitslarna.
Löpningen gick problemfritt över Sandsjöbackadrumlinen och fram till stämpling vid 17,0 km och första depån strax därefter där jag stannade en knapp minut för att fylla flaskan, dricka en mugg cola och äta några bitar av kladdkakan som är loppets specialare. Kände mig piggare här en vid samma plats i fjol. Fortfarande hörde eller såg jag ingen bakom och jag tyckte att jag höll ganska bra fart även i terrängen.
Men, men, men. Nånstans efter 19 km ser jag inga snitslar längre. Kan inte minnas att det har varit något vägskäl nyligen. Och snitsarna hade suttit ganska glest tyckte jag så jag fortsatte och hoppades att det snart skulle komma en. Kommer fram till en grusväg. Inga snitslar, inga skyltar. Skit! Plockar fram kartan ur midjeväskan, studerar den som en bortkommen turist, fattar ingenting. Springer tillbaka inte utan ett visst stresspåslag, kommer ett par hundra meter tillbaka innan jag möter en annan löpare på väg mot mig. Drar av det slutsatsen att jag ändå måste varit på rätt väg från början. (Eftersom en annan också valde den vägen.) Vänder igen och springer en gång till fram till grusvägen där jag stannar och väntar in den andre killen. Vi kollar gemensamt på våra kartor. Han tror att vi ändå är rätt och att snitsarna säkert är nedrivna. Han tycker vi ska till vänster så vi springer ditåt. Vi ser en skylt "Sandsjöbackaleden" med pil till vänster, han är lite tveksam och tycker att det är åt fel håll men jag insisterar, större delen av banan går ju på Sandsjöbackaleden så det borde vara rätt. Vi fortsätter en bit sen stannar han och kollar på kartan igen. Tycker att vi ska vända. Ok, han verkar pålitlig och ser ut lite som en orienterare (hur nu dom ser ut) så vi vänder. Tillbaka till där vi kom ut från skogen där vi möter ett nytt gäng som ser vilsna ut. Ny kartkoll. Nån säger bestämt att vi istället ska till höger. Lustigt hur grupprocesser går till. Man litar på den som låter bestämdast. Hela gruppen springer nu åt höger på grusvägen, vi tar vänster in på en annan grusväg och strax ser vi ett pärlband av löpare på en stig längre fram. Har ingen riktig koll på hur mycket tid vi tappat men kanske finns det fortfarande en chans att nå täten. Jag springer förbi hela gruppen och frågar hur många det är framför men ingen verkar riktigt veta. Hälsar på Thor från klubben, säger att jag sprang lite fel. Efter ett tag ser jag en ensam löpare längre fram som verkar hålla ganska god fart, gör en ganska rejäl rusning för att hinna ikapp honom. Det visar sig att han leder. 68 km-klassen. Han har ingen aning hur många av 43-km löparna som är framför. Han håller riktigt bra fart för att redan har löpt ca 45 km och vi slår följe ett tag. Ingen idé att sticka iväg själv ändå när det visat sig hur usel jag är på att hitta rätt väg. Jag orkar inte längre bry mig om att hålla koll på snitsarna utan följer bara Oscar Olsson, som det ska visa sig att han heter. Ser väl egentligen inga snitslar men det var väl så att de inte hade snitslat hela banan, eller? Oscar verkar i alla fall säker på sin sak och hävdar att han känner igen sig från förra året (då han sprang 43 km-banan och kom i mål precis bakom mig). Efter ytterligare några kilometer efter några hästhagar vänder vi upp för en brant stig och möter helt plötsligt ett gäng på 4-5 löpare. Alla blir lika förvånade. Om man möts rakt emot varandra på en stig på en tävling som går från punkt till punkt har någon sprungit fel. Så måste det bara vara. Hopplösheten stiger igen. Är det vi eller dom som är fel? (Både vi och dom ska det visa sig i efterhand. Vi hade sprungit en stor omväg västerut och var tillbaka in på rätt väg och de hade precis tagit av fel till vänster från den rätta banan.) Oscar är mest säker på sin sak så de vänder och följer oss och på så sätt kommer vi ändå in på den rätta banan igen. I nuläget vet jag dock inte om att jag sprungit fel en gång till. Det börjar jag ana när jag tycker att jag känner igen ryggar på folk vi kommer ikapp. Har jag inte precis sprungit om den här killen efter min första felspringning? Säker blir jag först när jag kommer ikapp Thor en andra gång.
-Hej! Sprang lite fel igen. Säger jag. Fast inte så glatt som det ser ut i text.
Börjar bli trött nu. Fysiskt så klart, men mest mentalt. Bryttankar kommer. Ska jag kanske ringa Maria och be om att bli hämtad? Men jag fortsätter. Har ingen koll på hur mycket fel jag sprungit eller hur många det kan finnas framför. Frågar någon jag springer förbi som tror att det är ett tjugotal löpare framför. Vet att det ska komma en checkpoint vid 28,4 km, men det står min klocka redan på. När vi närmar oss Oxsjön övergår stigen till mer lättlöpt motionsslinga. Oscar släpper. Kommer till slut fram till checkpoint nummer 3 som skulle vara efter 28,4, men då står min klocka på 32,4. 4 km omväg alltså. Plus en del stillastående kartläsande. Bryttankar igen. Nä, jag ska ta mig i mål även om allt hopp är ute om att nå en framskjuten placering. Pressen släpper i alla fall lite när det inte längre är så mycket tävling utan bara att komma i mål. Snabbt depåstopp vid Sisjön, lite mer kladdkaka. Passerar ett par löpare till på väg ner från Sisjön men vet att det är för långt fram till de främsta och jag håller inte speciellt bra fart längre.
Resten blir transportsträcka. Fässberg, Mölndalsravinen, ramlar för att jag inte orkar lyfta på fötterna. Upp till toppen i Änggårdsbergen får jag gå medan Joakim som kommit för att supporta joggar bredvid och peppar mig. Men det är som att piska en död häst. Lyckas i alla fall passera en till löpare uppe på toppen. Det är isigt nerför och på ett ställe sätter jag mig och åker rutschkana ner några meter. Nu bara 2 km kvar upp över Safjället. Här finns det gott om snitslar och ingen risk att springa fel. Kommer till slut fram till Krokslättvallen och joggar lite håglöst runt fotbollsplanen innan jag stämplar in i målet efter 47,3 km enligt GPS:en. Tror att jag kom 4:a eller 5:a till slut.
 |
| I mål till slut. |
Sandsjöbacka Trail Run är verkligen ett fint arrangemang på många sätt men för min smak är det lite snålt med banmarkeringarna. Men jag fick ju till en riktigt rejäl träningsrunda på grund av det.
Veckan slutade på 112 km efter pendeljogg måndag, tisdag och torsdag och dagens tävling.
Tack Maria för bilderna.
söndag 19 januari 2014
Ny vecka
Ännu en vecka, inte jättemycket att berätta. Tränat på ganska så vanligt. 116,5 km blev det. Det som varit speciellt under veckan är att jag tagit det ganska lugnt på de flesta passen. Ingen speciell orsak till det förutom att det är skönt att ta det lite lugnare ibland. Som vanligt har ca 80-90% av träningen varit transportlöpning.
Nästa helg blir det tävlingspremiär för 2014. Sandsjöbacka Trail Marathon som jag sprungit två gånger tidigare, 2011 samt 2013. 2011 bröt jag efter att ha sprungit fel två gånger. Förra året sprang jag nästan inte fel alls och kom i mål som trea. Egentligen är väl det här mer av typen upplevelselopp och jag ska försöka att inte vara så tävlingsinriktad, men det blir nog så ändå. Jag har kört några trail-pass sista veckorna för att vänja mig vid den biten, det är väl ungefär halva loppet som är ganska så teknisk terräng där det kan vara både lerigt, rotigt, snöigt och halt. Skovalet är väl inte avgjort än, förra året sprang jag med Inov-8 X-talon 190 men dom är kasserade nu. Så antingen blir det Inov-8 Oroc 280 (typ samma som X-talon 212 fast med tillägg av metalldubbar och därmed några hekto mer i vikt) eller La Sportiva Crosslite som är ungefär som X-talon fast lite tyngre (typ 280 gram de också) och utan metalldubb. Väderleksrapporten idag för nästa söndag visade några plusgrader och regn så det kan bli blött och härligt i skogen.
Annars har det väl varit ganska skönt att dra ner farten på passen sista veckan. För mig är ändå inte fart så viktigt i träningen som mängd. Jag råkade fastna i att kolla för mycket på klockan på mina transportlöp ett tag så varje pass blev ganska hårt och det är väl bra men i perioder är det ganska skönt att backa tillbaka lite. Om man tvingar ner tempot tycker jag att man får mer utrymme att fundera under löpturen, det blir mer avkopplande.
Nästa helg blir det tävlingspremiär för 2014. Sandsjöbacka Trail Marathon som jag sprungit två gånger tidigare, 2011 samt 2013. 2011 bröt jag efter att ha sprungit fel två gånger. Förra året sprang jag nästan inte fel alls och kom i mål som trea. Egentligen är väl det här mer av typen upplevelselopp och jag ska försöka att inte vara så tävlingsinriktad, men det blir nog så ändå. Jag har kört några trail-pass sista veckorna för att vänja mig vid den biten, det är väl ungefär halva loppet som är ganska så teknisk terräng där det kan vara både lerigt, rotigt, snöigt och halt. Skovalet är väl inte avgjort än, förra året sprang jag med Inov-8 X-talon 190 men dom är kasserade nu. Så antingen blir det Inov-8 Oroc 280 (typ samma som X-talon 212 fast med tillägg av metalldubbar och därmed några hekto mer i vikt) eller La Sportiva Crosslite som är ungefär som X-talon fast lite tyngre (typ 280 gram de också) och utan metalldubb. Väderleksrapporten idag för nästa söndag visade några plusgrader och regn så det kan bli blött och härligt i skogen.
Annars har det väl varit ganska skönt att dra ner farten på passen sista veckan. För mig är ändå inte fart så viktigt i träningen som mängd. Jag råkade fastna i att kolla för mycket på klockan på mina transportlöp ett tag så varje pass blev ganska hårt och det är väl bra men i perioder är det ganska skönt att backa tillbaka lite. Om man tvingar ner tempot tycker jag att man får mer utrymme att fundera under löpturen, det blir mer avkopplande.
söndag 12 januari 2014
Veckans träning
Måndag: Röd dag och ledig. Till slut lyckades jag komma ut på en liten runda. Det blev 10,5 km i mellanfart (4:19/km).
Tisdag: Jobb igen vilket för mig betyder bättre rutin i träningen. Skulle lämna bilen för service på morgonen vilket innebar att pendeljoggen blev aningen kortare då bilverkstaden ligger på vägen till jobbet. Dryga 8 km från verkstan till jobbet på 4:06/km. 8 km på eftermiddagen för att hämta bilen, lite segare ben gav 4:13/km.
Onsdag: Skulle iväg på möte mitt på dagen så jag fick cykla istället för att springa. Var ganska skönt att cykla som omväxling.
Torsdag: Standardvägen både till och från jobbet, 10,5 km x 2. Tog väl i lite mer än vanligt eftersom det inte var någon löpning dagen innan. Blev 4:06/km bägge vägarna.
Fredag: Seg i benen på morgonen, 4:22/km till jobbet. Lite piggare på eftermiddagen så jag kunde trycka på lite mer, blev 3:56/km efter att ha pressat på mot slutet för att komma under magiska 4:00.
Lördag: Helgens enda chans till långpass men jag kände mig inte upplagd för det. Stack ut förutsättningslöst utan någon egentlig plan på vart jag skulle eller hur långt eller hur snabbt. Blev en sväng på hästvägarna nere vid Rådasjön, sen vidare längs gamla Boråsvägen mot Göteborg och sen vänster upp i skogen där Bohusleden korsar precis innan riksväg 40, 2-3 km ganska tekniskt och lerigt (försöker öva lite inför Sandsjöbacka, sprang mycket mer trail för några år sedan men jag har tappat en del snabbhet i terrängen, det känns som man inte riktigt kan tänka likadant när man springer på stigar som när man springer på landsväg eller bana, man måste tycka om det och acceptera att tempot får variera väldigt mycket beroende på terrängen). Jag kom ut ovanför Stensjön, sprang ner på stranden och sprang en bit i vattnet för att få bort leran på skorna. Sprang in i Gunneboskogen, upp till Herkules motionscentrum, under vägen till Södra Långvattnet, rundade sjön på sidan mot Kikåstippen, den fina sjön som vi badade i när jag var liten på ena sidan, soptippen på den andra. Ner förbi lakvattnet, tog vänster in på Bohusleden igen, korsade Pixbovägen, genom Gunneboskogen till Pixbo och cykelvägen tillbaka till Mölnlycke. 17,7 km på 4:47-snitt. En tredjedel av turen var ganska teknisk trail/stig.
Söndag: Passade på att sticka ut en sväng när dottern var hos en kompis. Tog cykeln upp till parkeringen ovanför Bertilssons stuga för jag är så trött på att springa den vägen eftersom jag gör det varje dag på min pendeljogg. Sprang ner mot Lilla Delsjön och höger in på en fin stig som jag bara sprungit någon enstaka gång tidigare. Det var minusgrader så den mesta av leran var frusen så det var inte så geggigt idag. Sol till och med. Irrade runt på stigar i området ett tag och det blev till och med lite off-trail en stund. Kom upp på Getryggen från baksidan, sprang stigen längs ryggen (en av mina favoriter i Delsjöområdet). När jag kom ut på de mer lättlöpta stigarna vid Delsjöarna fick jag skynda på för jag hade sagt att jag skulle vara hemma klockan fyra, så sista 3-4 kilometerna runt Lilla Delsjön blev det under 4:00-fart. Tillbaka vid cykeln efter 12,3 km på 5:02-snitt. Kanske enda rundan under veckan som var värd besväret. Fin tur.
Totalt blev det precis över 100 km under veckan. Nöjd att jag under helgens två pass fick tillbaka lite av lusten att springa trail, jag tror verkligen att det är bra träning, även om det inte är just det man vill bli bra på. Annars inte så mycket att säga om veckan träningsmässigt. En vecka i mängden.
Tisdag: Jobb igen vilket för mig betyder bättre rutin i träningen. Skulle lämna bilen för service på morgonen vilket innebar att pendeljoggen blev aningen kortare då bilverkstaden ligger på vägen till jobbet. Dryga 8 km från verkstan till jobbet på 4:06/km. 8 km på eftermiddagen för att hämta bilen, lite segare ben gav 4:13/km.
Onsdag: Skulle iväg på möte mitt på dagen så jag fick cykla istället för att springa. Var ganska skönt att cykla som omväxling.
Torsdag: Standardvägen både till och från jobbet, 10,5 km x 2. Tog väl i lite mer än vanligt eftersom det inte var någon löpning dagen innan. Blev 4:06/km bägge vägarna.
Fredag: Seg i benen på morgonen, 4:22/km till jobbet. Lite piggare på eftermiddagen så jag kunde trycka på lite mer, blev 3:56/km efter att ha pressat på mot slutet för att komma under magiska 4:00.
Lördag: Helgens enda chans till långpass men jag kände mig inte upplagd för det. Stack ut förutsättningslöst utan någon egentlig plan på vart jag skulle eller hur långt eller hur snabbt. Blev en sväng på hästvägarna nere vid Rådasjön, sen vidare längs gamla Boråsvägen mot Göteborg och sen vänster upp i skogen där Bohusleden korsar precis innan riksväg 40, 2-3 km ganska tekniskt och lerigt (försöker öva lite inför Sandsjöbacka, sprang mycket mer trail för några år sedan men jag har tappat en del snabbhet i terrängen, det känns som man inte riktigt kan tänka likadant när man springer på stigar som när man springer på landsväg eller bana, man måste tycka om det och acceptera att tempot får variera väldigt mycket beroende på terrängen). Jag kom ut ovanför Stensjön, sprang ner på stranden och sprang en bit i vattnet för att få bort leran på skorna. Sprang in i Gunneboskogen, upp till Herkules motionscentrum, under vägen till Södra Långvattnet, rundade sjön på sidan mot Kikåstippen, den fina sjön som vi badade i när jag var liten på ena sidan, soptippen på den andra. Ner förbi lakvattnet, tog vänster in på Bohusleden igen, korsade Pixbovägen, genom Gunneboskogen till Pixbo och cykelvägen tillbaka till Mölnlycke. 17,7 km på 4:47-snitt. En tredjedel av turen var ganska teknisk trail/stig.
Söndag: Passade på att sticka ut en sväng när dottern var hos en kompis. Tog cykeln upp till parkeringen ovanför Bertilssons stuga för jag är så trött på att springa den vägen eftersom jag gör det varje dag på min pendeljogg. Sprang ner mot Lilla Delsjön och höger in på en fin stig som jag bara sprungit någon enstaka gång tidigare. Det var minusgrader så den mesta av leran var frusen så det var inte så geggigt idag. Sol till och med. Irrade runt på stigar i området ett tag och det blev till och med lite off-trail en stund. Kom upp på Getryggen från baksidan, sprang stigen längs ryggen (en av mina favoriter i Delsjöområdet). När jag kom ut på de mer lättlöpta stigarna vid Delsjöarna fick jag skynda på för jag hade sagt att jag skulle vara hemma klockan fyra, så sista 3-4 kilometerna runt Lilla Delsjön blev det under 4:00-fart. Tillbaka vid cykeln efter 12,3 km på 5:02-snitt. Kanske enda rundan under veckan som var värd besväret. Fin tur.
Totalt blev det precis över 100 km under veckan. Nöjd att jag under helgens två pass fick tillbaka lite av lusten att springa trail, jag tror verkligen att det är bra träning, även om det inte är just det man vill bli bra på. Annars inte så mycket att säga om veckan träningsmässigt. En vecka i mängden.
måndag 6 januari 2014
Första veckan på året
Även om jag inte lägger ner så mycket tid på det så innebär alltid årsskiftet att lite mer tanketid spenderas runt sammanfattning och tillbakablick och framåtblick. Nu ska man vänja sig vid att skriva 2014 istället för 2013. Detta blir mitt sista år som senior. Känns lite konstigt att jag kommer kallas veteran nästa år när jag fyller 35. Livet passerar.
Jag försöker hålla mig realistisk och inte sätta upp några tokhöga målsättningar inför det nya året. Jag tror att jag har mycket utveckling kvar att göra men samtidigt måste man inse sina begränsningar både vad gäller vilken tid jag hinner och har lust att lägga ner på löpningen och vilken man talang man har. Senast igår hade jag tankar på att lägga ner det här med löpning helt då det bara kändes som en press. Kände även en lite konstig känsla i foten och var nästan glad att jag kunde ha det som ursäkt att skippa långpasset. Jag tog i alla fall en testrunda runt kvarteret och det kändes bra i foten så jag gav mig ut på långpass utan att låta några fler tankar komma i vägen.
Det blev ett geggigt terränglångpass där jag jag följde finalloppsbanan från Bertillsons stuga tills den korsar Vildmarksleden, tog höger in på denna bort mot Kåsjön och sen sprang jag ett varv på en 7,5 km-slinga som utgår från Kåsjön, även den var till 80% geggig och teknisk "trail". Sen tog jag Vildmarksleden samma väg tillbaka. När jag kom tillbaka till parkeringen ovanför Bertilssons stuga var den överfull av bilar. Många nyårslöften som är ute och promenerar och joggar antar jag. På sista asfaltskilometerna hem ökade jag farten ner till typ marathonfart i 3-4 km. Det hela slutade på drygt 25 km på 2 timmar och 9 minuter av vilket 70-80% var svårlöpt teknisk terräng.
Hela veckan blev ganska lugn. Totalt 83 km. Men i morgon börjar arbetet igen och då är det lite lättare att få till träningsrutinen med transportlöpning som grund.
Jag försöker hålla mig realistisk och inte sätta upp några tokhöga målsättningar inför det nya året. Jag tror att jag har mycket utveckling kvar att göra men samtidigt måste man inse sina begränsningar både vad gäller vilken tid jag hinner och har lust att lägga ner på löpningen och vilken man talang man har. Senast igår hade jag tankar på att lägga ner det här med löpning helt då det bara kändes som en press. Kände även en lite konstig känsla i foten och var nästan glad att jag kunde ha det som ursäkt att skippa långpasset. Jag tog i alla fall en testrunda runt kvarteret och det kändes bra i foten så jag gav mig ut på långpass utan att låta några fler tankar komma i vägen.
Det blev ett geggigt terränglångpass där jag jag följde finalloppsbanan från Bertillsons stuga tills den korsar Vildmarksleden, tog höger in på denna bort mot Kåsjön och sen sprang jag ett varv på en 7,5 km-slinga som utgår från Kåsjön, även den var till 80% geggig och teknisk "trail". Sen tog jag Vildmarksleden samma väg tillbaka. När jag kom tillbaka till parkeringen ovanför Bertilssons stuga var den överfull av bilar. Många nyårslöften som är ute och promenerar och joggar antar jag. På sista asfaltskilometerna hem ökade jag farten ner till typ marathonfart i 3-4 km. Det hela slutade på drygt 25 km på 2 timmar och 9 minuter av vilket 70-80% var svårlöpt teknisk terräng.
Hela veckan blev ganska lugn. Totalt 83 km. Men i morgon börjar arbetet igen och då är det lite lättare att få till träningsrutinen med transportlöpning som grund.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)