Det blev ett Göteborgsvarv ändå

Jag anmälde mig aldrig till detta års Göteborgsvarv. Var väl en blandning av orsaker. Men mest tycker jag inte om att behöva anmäla sig till lopp nästan ett år i förväg för att få en plats. Plus att jag tycker det är löjligt att man inte får byta namn på startbevisen vilket bidrar till hetsen om startplatserna och vilket gör att 15-20 000 löpare aldrig kommer till start eftersom de just anmält sig 10 månader tidigare. Något som organisationen räknar kallt med. I mina ögon är det också mer ett motionsevent än ett lopp när det är tre timmar mellan första och sista start.

Men allt detta åt sidan så tycker jag ändå att varvet är en rolig grej, det var min första riktiga tävling för nio år sedan. Så när jag fick möjlighet att springa på det sätt som man enligt organisationen inte får så tyckte jag att det var kul.

Jag startade i grupp tre, åtta minuter efter att eliten gett sig iväg. Och faktiskt kände jag lite tävlingsnerv trots att jag bara hade som plan att jogga runt och pace:a en kompis till sub 1:30. Planen var att springa ikapp kompisen som startade i grupp två, fem minuter tidigare och sen genom arga tillrop få honom att plocka fram det lilla extra på loppets andra halva.

Så jag sicksackade vilt mellan ett hav av löpare genom Slottskogen och framme vid Säldammsbacken  så flåsade jag rejält. Passerade 5 km på väg upp på Älsvborgsbron på dryga 18 minuter. Kändes skönt att inte behöva tävla på riktigt idag. Men samtidigt lite fegt då alla omkring mig sprang "på riktigt". Passerade 10 km strax över 36 minuter och började se mig om efter min adept. Men det var fortfarande tjockt med folk så det var inte lätt. Saktade in lite och kollade bakåt. Hade ganska skönt flyt i steget på Norra älvstranden så jag ville egentligen inte sakta in än. Upp för Göta älvbron flåsade folk rejält, fokuserade blickar rakt fram eller ner i backen. Jag stannade till vid brokrönet och pratade med några klubbkompisar som stod som åskådare. Spanade efter kompisen och försökte räkna på tiden om han var före eller efter mig. Ner för bron var det skönt att löpa så jag släppte på bra ett tag för att sen stanna till igen vid vätskestationen efter 15 km. Funderade vad jag höll på med. Start, stopp, start, stopp. Kände mig som en idiot. Började jogga igen och försökte njuta av stämningen och folklivet men fann det svårt. Massa folk som sprang och lika många som stod vid sidan och tittade på. Jag som gjorde både och. Tänkte att nästa år får jag springa på riktigt.

Efter ytterligare några start/stopp kom jag i mål några minuter under 1 timma och 30 minuter. Träffade kompisen efter ett tag i målfållan. Jag hade tydligen sprungit förbi honom någon gång utan att märka det. Han hade haft en tung andra halva och missade sitt mål med några minuter.

Som vanligt mycket snack om tider efter loppet. Många som redan börjar planera för hur de ska förbättra sig till nästa år. Andra som svär att detta var sista gången. Hör mig själv säga att nästa år blir det under 70 minuter. Lätt att säga efter några öl och med 365 dagar innan det är upp till bevis. Men äran lockar. Och kan östafrikanerna springa under 60 minuter ska väl jag kunna springa under 70.

Tankarna efter loppet går till killen som dog. Löpning är inte allt.