Lite kort om sista tiden

Efter genomjoggen av Göteborgsvarvet tänkte jag att jag skulle få till en riktig mängdvecka. Så måndag och tisdag förra veckan rivstartade jag med att bägge dagarna först springa till jobbet, sen springa till klubbträningen, springa lite intervaller där för att sen springa hem. 53 km på två dagar varav en del i bra fart. Började känna mig på gång igen. På tisdagkvällen fick jag möjlighet att överta en nummerlapp till korta banan på BUM (Borås Ultra Marathon) kommande lördag. Och det kändes riktigt kul just då så jag tackade Maria Carlsson så mycket för detta och började peppa inför loppet som skulle vara 45 km på Knalleleden mellan Hindås och Borås. (Det fanns en lång bana också som var 87 km, mellan Skatås och Borås.)

Det fick alltså bli en snabbladdning, men sånt kan ibland bli det bästa. Jag joggade lugnt till och från jobbet även onsdag för att sen helvila från löpningen torsdag och fredag med bara lite lätt cykelpendling istället.

Det som inte riktigt passade in i min uppladdning (om man nu ska komma med ursäkter redan innan man har berättat hur det gick) var att slutet av veckan var extremt hetsig och uppbokad, så att jag fick dra ner på viktiga saker som sömn och ätande. T ex en jobbdag på torsdagen som varade från 08:00 till 23:00. Det funkar medan man gör det men sliter på kropp och psyke på nåt sätt ändå. På fredagen skulle jag gå på lång teaterföreställning, vilket var bestämt sedan tidigare och det var också en bra föreställning (En handelsresandes död) men det gjorde att det blev en del stress även den dagen och jag hann inte äta någon riktig middag. Massa ursäkter alltså.

På lördagen var starten kl 13:00 vilket åtminstone det var positivt, med så sen start alltså. Det var också lätt att ta sig dit med bara en halvtimmas bussfärd hemifrån.

Själva loppet då?

Jo jag hängde på Svante Lundgren (från min egen klubb) och Erik Wickström från SOK Knallen i täten de första kilometerna i ca 4:00-fart. Det kändes hyfsat avslappnat. Men sen började något som jag nog bäst kan beskriva som hjärnspöken. Kanske kombinerat med en suboptimal uppladdningsvecka och en extrem brist på långpass sista månaderna. Jag kände mig omotiverad och nästan deprimerad, flåsade och kände mig yr i huvudet. Började fundera över mitt liv och varför jag gjorde detta frivilligt en vacker lördag i maj.

Jag släppte Svante och Erik och släppte även förbi ytterligare två löpare som jag inte vet vilka de var. Jag hoppades att jag åtminstone skulle kunna njuta av resan om jag släppte alla tävlingsambitioner. Men inte ens det gick. Det är som att det stämmer, det där med att man aldrig kan få sig själv att må som man vill må. Man kan inte bli lycklig genom att försöka bli lycklig, har någon filosof sagt som jag har glömt namnet på (Thomas Nagel kanske?) Jag kände mig bara värre, totalt less och omotiverad. Började gå en bit. Sen mötte jag Malin Wallander från klubben som stod och hejade på vid ca 10 km. Berättade om min lugubra situation. Hon hade ju bil där och så, så det var ju en möjlighet. Men det tog ändå emot att bryta. Jag behöver ju ändå träna långpass och hon sa att hon skulle stå vid fler ställen längs med banan om jag ville bryta. Så jag joggade på, gick i uppförsbackarna, snavade och satte mig och suckade på en grästuva en stund. Sprang fel och irrade runt ett tag på ett kalhygge där de hade ritat likadana orangea markeringar på träden som leden var utmärkt med. Livsandarna var inte höga kan man säga. Kom fram till första vätskestationen vid 15 km. Satte mig på en stol där några minuter, drack några koppar cola, åt en bulle, kollade på folk som sprang förbi. Är mina tävlingsdagar, över tänkte jag.

Men jag fortsatte. Växlade jogg med att gå, försökte heja på folk som sprang om mig (men egentligen bara för att pigga upp mig själv). Träffade Malin igen där hon stod vid dryga 20 km. Jag var dyster och hon försökte peppa mig. Stod igen och kollade på folk som kutade förbi. Hon sa att hon skulle stå igen vid 30 km och hon tyckte att dit kan jag väl i alla fall ta mig. Ok då. Lunkade på.

Men här nånstans vände det. Kanske är det det där med att man måste ge upp helt innan man kan hitta kraften igen. Jag började springa lite fortare. Sprang om folk. Jag hade nu ingen som helst möjlighet att placera mig topp-tre och kanske var det det som gjorde det. Jag kunde bara njuta av att springa utan att bry mig om värdsliga ting som prestige och placeringar. Efter ett tag kom jag ikapp klubbkompisen Thomas Norrgård som för första gången sprang ett sånt här långt lopp. Vi slog följe och han hade bra fart. Vi fortsatte att springa om folk och det kändes som att vi faktiskt hade roligt.

Vid andra och sista vätskan vid 30 km fyllde vi på rejält med cola, chips och bullar. Sen var det ganska mycket utför på lättlöpta vägar och vi körde nog bitvis på en bra bit under 4:00-fart. Susade förbi plågade och stukade människor. Här kommer vithajarna, kändes det som. Vinkade bara till Malin och hennes bil och hade ingen tanke längre på att bryta.

Detta var väl ungefär det viktiga i den här historien. Några små detaljer på de kvarvarande 15 kilometerna var att jag plockade ett gäng placeringar till, sprang fel en gång till men tappade bara någon minut. Blev stel som helvete i benen på väg ner mot Borås men lyckades ändå hoppa över en vägbom med 1500 meter kvar till mål. Kom sånär ikapp killen som kom 4:a (tror jag, inga resultat uppe än). Kom väl in strax över 4 timmar och jag tror att det blev en femteplats. Erik Wickström vann på dryga tre och en halv timma. Svante några minuter efter på en andraplats. Här länk till segrarens bloggrapport.

Vad jag tar med mig från detta äventyret vet jag inte riktigt. Kanske handlar det om att sätta saker i perspektiv och att lära sig den svåra konsten att njuta av vägen och inte vara för hetsig om att nå vissa mål som man har inbillat sig är viktiga. Jag vet inte. På nåt sätt hoppas jag ju att man blir klokare men jag vet faktiskt inte riktigt.

På söndagen var jag rätt så mörbultad men kom i alla fall ut på ett swim-run äventyr i skärgården tillsammans med Ralph. Första gången för mig och en alltigenom positiv upplevelse.

Idag (måndag) har jag precis gjort säsongens första triathlon på Mölndal Outdoors träningstävling i och runt Rådasjön. Till skillnad från i lördags kände jag mig fint avslappnad hela vägen och lyckades simma riktigt bra 750 meter (för att vara mig då), pressade bra på cykeln och sprang sedan 5 km på riktigt gott stolpiga ben. Imorgon ska jag vila.

Det blev ett Göteborgsvarv ändå

Jag anmälde mig aldrig till detta års Göteborgsvarv. Var väl en blandning av orsaker. Men mest tycker jag inte om att behöva anmäla sig till lopp nästan ett år i förväg för att få en plats. Plus att jag tycker det är löjligt att man inte får byta namn på startbevisen vilket bidrar till hetsen om startplatserna och vilket gör att 15-20 000 löpare aldrig kommer till start eftersom de just anmält sig 10 månader tidigare. Något som organisationen räknar kallt med. I mina ögon är det också mer ett motionsevent än ett lopp när det är tre timmar mellan första och sista start.

Men allt detta åt sidan så tycker jag ändå att varvet är en rolig grej, det var min första riktiga tävling för nio år sedan. Så när jag fick möjlighet att springa på det sätt som man enligt organisationen inte får så tyckte jag att det var kul.

Jag startade i grupp tre, åtta minuter efter att eliten gett sig iväg. Och faktiskt kände jag lite tävlingsnerv trots att jag bara hade som plan att jogga runt och pace:a en kompis till sub 1:30. Planen var att springa ikapp kompisen som startade i grupp två, fem minuter tidigare och sen genom arga tillrop få honom att plocka fram det lilla extra på loppets andra halva.

Så jag sicksackade vilt mellan ett hav av löpare genom Slottskogen och framme vid Säldammsbacken  så flåsade jag rejält. Passerade 5 km på väg upp på Älsvborgsbron på dryga 18 minuter. Kändes skönt att inte behöva tävla på riktigt idag. Men samtidigt lite fegt då alla omkring mig sprang "på riktigt". Passerade 10 km strax över 36 minuter och började se mig om efter min adept. Men det var fortfarande tjockt med folk så det var inte lätt. Saktade in lite och kollade bakåt. Hade ganska skönt flyt i steget på Norra älvstranden så jag ville egentligen inte sakta in än. Upp för Göta älvbron flåsade folk rejält, fokuserade blickar rakt fram eller ner i backen. Jag stannade till vid brokrönet och pratade med några klubbkompisar som stod som åskådare. Spanade efter kompisen och försökte räkna på tiden om han var före eller efter mig. Ner för bron var det skönt att löpa så jag släppte på bra ett tag för att sen stanna till igen vid vätskestationen efter 15 km. Funderade vad jag höll på med. Start, stopp, start, stopp. Kände mig som en idiot. Började jogga igen och försökte njuta av stämningen och folklivet men fann det svårt. Massa folk som sprang och lika många som stod vid sidan och tittade på. Jag som gjorde både och. Tänkte att nästa år får jag springa på riktigt.

Efter ytterligare några start/stopp kom jag i mål några minuter under 1 timma och 30 minuter. Träffade kompisen efter ett tag i målfållan. Jag hade tydligen sprungit förbi honom någon gång utan att märka det. Han hade haft en tung andra halva och missade sitt mål med några minuter.

Som vanligt mycket snack om tider efter loppet. Många som redan börjar planera för hur de ska förbättra sig till nästa år. Andra som svär att detta var sista gången. Hör mig själv säga att nästa år blir det under 70 minuter. Lätt att säga efter några öl och med 365 dagar innan det är upp till bevis. Men äran lockar. Och kan östafrikanerna springa under 60 minuter ska väl jag kunna springa under 70.

Tankarna efter loppet går till killen som dog. Löpning är inte allt.

Kort rapport

Det blir inget Sthlm Marathon för mig. Saknar mängdträningen för att klara marathondistansen på ett bra sätt.

Tränat dåligt sista månaden men nu verkar (peppar, peppar) hälsenefästet ha slutat bråka så förhoppningsvis ska jag kunna träna lite mer nu. Tränat 50-80 km/v sista veckorna.

Sprang i torsdags i alla fall klubbmästerskap på 10 000 m. Väldigt låga förväntningar, hoppades ta mig under 34 minuter i alla fall. Men inget att förlora eftersom det inte fanns någon möjlighet att sätta PB. Jonas och Olle siktade sub 33 och jag gick med dom för att se hur länge det möjligen kunde hålla. Var uppe och drog en del i början också. Tröttnade rejält med 8-9 varv kvar och fick släppa men lyckades att inte tappa allt för mycket och kom in på 32:47 vilket är riktigt bra med tanke på omständigheterna.

Triathlonträningen går väl sådär. Var och simmade ett pass i Åby i förra veckan i alla fall. Hoppas på väder så att man kan simma ute snart.

Jobbat mycket.

Sprang Mölnlyckeloppet idag. Kände mig tung från första steg, fick släppa Olle efter en kilometer. Marcus Millegård vann överlägset. Jag trea på dryga 35 minuter. Var väl typ 10 km. I alla fall längre än förra året då det bara var ca 9,3. Men inte så snabb bana, ett riktigt lerigt parti och några rätt så branta backar. Bra träning i alla fall med 35 minuter mjölksyra.

Hoppas att det ska släppa och bli lite roligare att träna. Helt roligt är det väl aldrig men sista tiden har varit seg.