Sandsjöbacka Trail Marathon 2014

Denna vecka var det race-vecka. Tävlingspremiär för 2014. Tredje gången jag springer Sandsjöbacka Trail Marathon. Första gången, premiäråret 2011, sprang jag fel två gånger och bröt vid Sisjön när jag hade sprungit 38 km men egentligen bara skulle ha sprungit 32. 2012 var jag skadad. Förra året lyckades jag springa nästan helt rätt och kom in på en tredjeplats.

Loppet startar i Kungsbacka några mil söder om Göteborg. Man springer väster ut på en landsväg en knapp mil för att sedan följa olika vandringsleder, mestadels Sandsjöbackaleden, norrut till Mölndal där man avslutar med att springa upp till högsta punkten i Änggårdsbergen, ner i Toltorpsdalen, över Safjället och sen målgång på Krokslättsvallen. Ganska fin bana som till två tredjedelar ungefär består av så kallad traillöpning. Alltså löpning på stigar på svenska.

7:30 var det start i Kungsbacka centrum vilket innebar att man fick stiga upp strax efter klockan 5 på söndag morgon.

Jag fixar det sista innan start. 

Starten har precis gått. Jag i gult.

Nytt för i år var att de förutom 43 km-sträckan (som jag sprang) och 22 km-sträckan (med start i Lindome) även lagt till en ultrasträcka som startade i Gottskär 5:30. Det senare kändes lite väl tufft.

Jag kände inte igen några riktigt vassa namn i startlistan på 43-km-sträckan, men sånt kan man bedra sig på då den här typen av lopp gärna lockar till sig triathleter, orienterare, multisportare och liknande som jag inte har lika stor koll på som "de vanliga löparna".

Från starten var det dock ingen som ville hänga med när jag startade i vad som kändes som ganska behagligt tempo (3:50-isch per km) på den första lättlöpta milen. Jag började med att nästan springa fel redan i Kungsbacka centrum då de hade dragit om den första biten.

När man kom ut på landsvägen efter 2-3 km kunde jag knappt se någon bakåt och tempot kändes som en ganska kontrollerad ansträngning för att vara ute i lite drygt 3 timmar. Såg till att inte trycka på för hårt utan bara rulla på.

Fick feedback av Peter Oom efter 5-6 km att jag hade ca 500 meter bakåt. Efter 9,7 km, precis innan man ska in i skogen är första checkpoint där man ska stämpla sin lilla digitala pinne, kollade bakåt och såg ingen. Fortsatte in på stigen med att tänka på att hålla en kontrollerad ansträngningsgrad för att säkra att jag inte sprängde mig. Kunde inte undvika att tänka att detta verkar ju bli en walk in the park. Bara jag inte springer fel väg, vilket som sagt hänt förr, både här och på andra liknande lopp. Underlaget i skogen var relativt bra, lite snö men inte mycket is och mitt skoval, La Sportiva Crosslite, med stora gummidubbar men inga metalldubbar verkade ha varit ett bra val. Fokuserade på att hela tiden hålla koll på de små gula snitslarna.

Löpningen gick problemfritt över Sandsjöbackadrumlinen och fram till stämpling vid 17,0 km och första depån strax därefter där jag stannade en knapp minut för att fylla flaskan, dricka en mugg cola och äta några bitar av kladdkakan som är loppets specialare. Kände mig piggare här en vid samma plats i fjol. Fortfarande hörde eller såg jag ingen bakom och jag tyckte att jag höll ganska bra fart även i terrängen.

Men, men, men. Nånstans efter 19 km ser jag inga snitslar längre. Kan inte minnas att det har varit något vägskäl nyligen. Och snitsarna hade suttit ganska glest tyckte jag så jag fortsatte och hoppades att det snart skulle komma en. Kommer fram till en grusväg. Inga snitslar, inga skyltar. Skit! Plockar fram kartan ur midjeväskan, studerar den som en bortkommen turist, fattar ingenting. Springer tillbaka inte utan ett visst stresspåslag, kommer ett par hundra meter tillbaka innan jag möter en annan löpare på väg mot mig. Drar av det slutsatsen att jag ändå måste varit på rätt väg från början. (Eftersom en annan också valde den vägen.) Vänder igen och springer en gång till fram till grusvägen där jag stannar och väntar in den andre killen. Vi kollar gemensamt på våra kartor. Han tror att vi ändå är rätt och att snitsarna säkert är nedrivna. Han tycker vi ska till vänster så vi springer ditåt. Vi ser en skylt "Sandsjöbackaleden" med pil till vänster, han är lite tveksam och tycker att det är åt fel håll men jag insisterar, större delen av banan går ju på Sandsjöbackaleden så det borde vara rätt. Vi fortsätter en bit sen stannar han och kollar på kartan igen. Tycker att vi ska vända. Ok, han verkar pålitlig och ser ut lite som en orienterare (hur nu dom ser ut) så vi vänder. Tillbaka till där vi kom ut från skogen där vi möter ett nytt gäng som ser vilsna ut. Ny kartkoll. Nån säger bestämt att vi istället ska till höger. Lustigt hur grupprocesser går till. Man litar på den som låter bestämdast. Hela gruppen springer nu åt höger på grusvägen, vi tar vänster in på en annan grusväg och strax ser vi ett pärlband av löpare på en stig längre fram. Har ingen riktig koll på hur mycket tid vi tappat men kanske finns det fortfarande en chans att nå täten. Jag springer förbi hela gruppen och frågar hur många det är framför men ingen verkar riktigt veta. Hälsar på Thor från klubben, säger att jag sprang lite fel. Efter ett tag ser jag en ensam löpare längre fram som verkar hålla ganska god fart, gör en ganska rejäl rusning för att hinna ikapp honom. Det visar sig att han leder. 68 km-klassen. Han har ingen aning hur många av 43-km löparna som är framför. Han håller riktigt bra fart för att redan har löpt ca 45 km och vi slår följe ett tag. Ingen idé att sticka iväg själv ändå när det visat sig hur usel jag är på att hitta rätt väg. Jag orkar inte längre bry mig om att hålla koll på snitsarna utan följer bara Oscar Olsson, som det ska visa sig att han heter. Ser väl egentligen inga snitslar men det var väl så att de inte hade snitslat hela banan, eller? Oscar verkar i alla fall säker på sin sak och hävdar att han känner igen sig från förra året (då han sprang 43 km-banan och kom i mål precis bakom mig). Efter ytterligare några kilometer efter några hästhagar vänder vi upp för en brant stig och möter helt plötsligt ett gäng på 4-5 löpare. Alla blir lika förvånade. Om man möts rakt emot varandra på en stig på en tävling som går från punkt till punkt har någon sprungit fel. Så måste det bara vara. Hopplösheten stiger igen. Är det vi eller dom som är fel? (Både vi och dom ska det visa sig i efterhand. Vi hade sprungit en stor omväg västerut och var tillbaka in på rätt väg och de hade precis tagit av fel till vänster från den rätta banan.) Oscar är mest säker på sin sak så de vänder och följer oss och på så sätt kommer vi ändå in på den rätta banan igen. I nuläget vet jag dock inte om att jag sprungit fel en gång till. Det börjar jag ana när jag tycker att jag känner igen ryggar på folk vi kommer ikapp. Har jag inte precis sprungit om den här killen efter min första felspringning? Säker blir jag först när jag kommer ikapp Thor en andra gång.

-Hej! Sprang lite fel igen. Säger jag. Fast inte så glatt som det ser ut i text.

Börjar bli trött nu. Fysiskt så klart, men mest mentalt. Bryttankar kommer. Ska jag kanske ringa Maria och be om att bli hämtad? Men jag fortsätter. Har ingen koll på hur mycket fel jag sprungit eller hur många det kan finnas framför. Frågar någon jag springer förbi som tror att det är ett tjugotal löpare framför. Vet att det ska komma en checkpoint vid 28,4 km, men det står min klocka redan på. När vi närmar oss Oxsjön övergår stigen till mer lättlöpt motionsslinga. Oscar släpper. Kommer till slut fram till checkpoint nummer 3 som skulle vara efter 28,4, men då står min klocka på 32,4. 4 km omväg alltså. Plus en del stillastående kartläsande. Bryttankar igen. Nä, jag ska ta mig i mål även om allt hopp är ute om att nå en framskjuten placering. Pressen släpper i alla fall lite när det inte längre är så mycket tävling utan bara att komma i mål. Snabbt depåstopp vid Sisjön, lite mer kladdkaka. Passerar ett par löpare till på väg ner från Sisjön men vet att det är för långt fram till de främsta och jag håller inte speciellt bra fart längre.

Resten blir transportsträcka. Fässberg, Mölndalsravinen, ramlar för att jag inte orkar lyfta på fötterna. Upp till toppen i Änggårdsbergen får jag gå medan Joakim som kommit för att supporta joggar bredvid och peppar mig. Men det är som att piska en död häst. Lyckas i alla fall passera en till löpare uppe på toppen. Det är isigt nerför och på ett ställe sätter jag mig och åker rutschkana ner några meter. Nu bara 2 km kvar upp över Safjället. Här finns det gott om snitslar och ingen risk att springa fel. Kommer till slut fram till Krokslättvallen och joggar lite håglöst runt fotbollsplanen innan jag stämplar in i målet efter 47,3 km enligt GPS:en. Tror att jag kom 4:a eller 5:a till slut.

I mål till slut.

Så jag var väl inte helnöjd med den här tävlingen. Men inte så farligt besviken ändå. Sånt som händer och det var inte tänkt som någon riktig fokustävling ändå.

Sandsjöbacka Trail Run är verkligen ett fint arrangemang på många sätt men för min smak är det lite snålt med banmarkeringarna. Men jag fick ju till en riktigt rejäl träningsrunda på grund av det.

Veckan slutade på 112 km efter pendeljogg måndag, tisdag och torsdag och dagens tävling.

Tack Maria för bilderna.

Ny vecka

Ännu en vecka, inte jättemycket att berätta. Tränat på ganska så vanligt. 116,5 km blev det. Det som varit speciellt under veckan är att jag tagit det ganska lugnt på de flesta passen. Ingen speciell orsak till det förutom att det är skönt att ta det lite lugnare ibland. Som vanligt har ca 80-90% av träningen varit transportlöpning.

Nästa helg blir det tävlingspremiär för 2014. Sandsjöbacka Trail Marathon som jag sprungit två gånger tidigare, 2011 samt 2013. 2011 bröt jag efter att ha sprungit fel två gånger. Förra året sprang jag nästan inte fel alls och kom i mål som trea. Egentligen är väl det här mer av typen upplevelselopp och jag ska försöka att inte vara så tävlingsinriktad, men det blir nog så ändå. Jag har kört några trail-pass sista veckorna för att vänja mig vid den biten, det är väl ungefär halva loppet som är ganska så teknisk terräng där det kan vara både lerigt, rotigt, snöigt och halt. Skovalet är väl inte avgjort än, förra året sprang jag med Inov-8 X-talon 190 men dom är kasserade nu. Så antingen blir det Inov-8 Oroc 280 (typ samma som X-talon 212 fast med tillägg av metalldubbar och därmed några hekto mer i vikt) eller La Sportiva Crosslite som är ungefär som X-talon fast lite tyngre (typ 280 gram de också) och utan metalldubb. Väderleksrapporten idag för nästa söndag visade några plusgrader och regn så det kan bli blött och härligt i skogen.

Annars har det väl varit ganska skönt att dra ner farten på passen sista veckan. För mig är ändå inte fart så viktigt i träningen som mängd. Jag råkade fastna i att kolla för mycket på klockan på mina transportlöp ett tag så varje pass blev ganska hårt och det är väl bra men i perioder är det ganska skönt att backa tillbaka lite. Om man tvingar ner tempot tycker jag att man får mer utrymme att fundera under löpturen, det blir mer avkopplande.

Veckans träning

Måndag: Röd dag och ledig. Till slut lyckades jag komma ut på en liten runda. Det blev 10,5 km i mellanfart (4:19/km).

Tisdag: Jobb igen vilket för mig betyder bättre rutin i träningen. Skulle lämna bilen för service på morgonen vilket innebar att pendeljoggen blev aningen kortare då bilverkstaden ligger på vägen till jobbet. Dryga 8 km från verkstan till jobbet på 4:06/km. 8 km på eftermiddagen för att hämta bilen, lite segare ben gav 4:13/km.

Onsdag: Skulle iväg på möte mitt på dagen så jag fick cykla istället för att springa. Var ganska skönt att cykla som omväxling.

Torsdag: Standardvägen både till och från jobbet, 10,5 km x 2. Tog väl i lite mer än vanligt eftersom det inte var någon löpning dagen innan. Blev 4:06/km bägge vägarna.

Fredag: Seg i benen på morgonen, 4:22/km till jobbet. Lite piggare på eftermiddagen så jag kunde trycka på lite mer, blev 3:56/km efter att ha pressat på mot slutet för att komma under magiska 4:00.

Lördag: Helgens enda chans till långpass men jag kände mig inte upplagd för det. Stack ut förutsättningslöst utan någon egentlig plan på vart jag skulle eller hur långt eller hur snabbt. Blev en sväng på hästvägarna nere vid Rådasjön, sen vidare längs gamla Boråsvägen mot Göteborg och sen vänster upp i skogen där Bohusleden korsar precis innan riksväg 40, 2-3 km ganska tekniskt och lerigt (försöker öva lite inför Sandsjöbacka, sprang mycket mer trail för några år sedan men jag har tappat en del snabbhet i terrängen, det känns som man inte riktigt kan tänka likadant när man springer på stigar som när man springer på landsväg eller bana, man måste tycka om det och acceptera att tempot får variera väldigt mycket beroende på terrängen). Jag kom ut ovanför Stensjön, sprang ner på stranden och sprang en bit i vattnet för att få bort leran på skorna. Sprang in i Gunneboskogen, upp till Herkules motionscentrum, under vägen till Södra Långvattnet, rundade sjön på sidan mot Kikåstippen, den fina sjön som vi badade i när jag var liten på ena sidan, soptippen på den andra. Ner förbi lakvattnet, tog vänster in på Bohusleden igen, korsade Pixbovägen, genom Gunneboskogen till Pixbo och cykelvägen tillbaka till Mölnlycke. 17,7 km på 4:47-snitt. En tredjedel av turen var ganska teknisk trail/stig.

Söndag: Passade på att sticka ut en sväng när dottern var hos en kompis. Tog cykeln upp till parkeringen ovanför Bertilssons stuga för jag är så trött på att springa den vägen eftersom jag gör det varje dag på min pendeljogg. Sprang ner mot Lilla Delsjön och höger in på en fin stig som jag bara sprungit någon enstaka gång tidigare. Det var minusgrader så den mesta av leran var frusen så det var inte så geggigt idag. Sol till och med. Irrade runt på stigar i området ett tag och det blev till och med lite off-trail en stund. Kom upp på Getryggen från baksidan, sprang stigen längs ryggen (en av mina favoriter i Delsjöområdet). När jag kom ut på de mer lättlöpta stigarna vid Delsjöarna fick jag skynda på för jag hade sagt att jag skulle vara hemma klockan fyra, så sista 3-4 kilometerna runt Lilla Delsjön blev det under 4:00-fart. Tillbaka vid cykeln efter 12,3 km på 5:02-snitt. Kanske enda rundan under veckan som var värd besväret. Fin tur.

Totalt blev det precis över 100 km under veckan. Nöjd att jag under helgens två pass fick tillbaka lite av lusten att springa trail, jag tror verkligen att det är bra träning, även om det inte är just det man vill bli bra på. Annars inte så mycket att säga om veckan träningsmässigt. En vecka i mängden.

Första veckan på året

Även om jag inte lägger ner så mycket tid på det så innebär alltid årsskiftet att lite mer tanketid spenderas runt sammanfattning och tillbakablick och framåtblick. Nu ska man vänja sig vid att skriva 2014 istället för 2013. Detta blir mitt sista år som senior. Känns lite konstigt att jag kommer kallas veteran nästa år när jag fyller 35. Livet passerar.

Jag försöker hålla mig realistisk och inte sätta upp några tokhöga målsättningar inför det nya året. Jag tror att jag har mycket utveckling kvar att göra men samtidigt måste man inse sina begränsningar både vad gäller vilken tid jag hinner och har lust att lägga ner på löpningen och vilken man talang man har. Senast igår hade jag tankar på att lägga ner det här med löpning helt då det bara kändes som en press. Kände även en lite konstig känsla i foten och var nästan glad att jag kunde ha det som ursäkt att skippa långpasset. Jag tog i alla fall en testrunda runt kvarteret och det kändes bra i foten så jag gav mig ut på långpass utan att låta några fler tankar komma i vägen.

Det blev ett geggigt terränglångpass där jag jag följde finalloppsbanan från Bertillsons stuga tills den korsar Vildmarksleden, tog höger in på denna bort mot Kåsjön och sen sprang jag ett varv på en 7,5 km-slinga som utgår från Kåsjön, även den var till 80% geggig och teknisk "trail". Sen tog jag Vildmarksleden samma väg tillbaka. När jag kom tillbaka till parkeringen ovanför Bertilssons stuga var den överfull av bilar. Många nyårslöften som är ute och promenerar och joggar antar jag. På sista asfaltskilometerna hem ökade jag farten ner till typ marathonfart i 3-4 km. Det hela slutade på drygt 25 km på 2 timmar och 9 minuter av vilket 70-80% var svårlöpt teknisk terräng.

Hela veckan blev ganska lugn. Totalt 83 km. Men i morgon börjar arbetet igen och då är det lite lättare att få till träningsrutinen med transportlöpning som grund.