Sub 2:30

Nu har jag inte bloggat på ett tag. Stor del i det är min dator som är gammal och trög och inte rolig alls att jobba med. Om nån vill sponsra mig med en ny lovar jag att blogga oftare. Men nu tänkte jag ändå berätta lite vad som händer träningsmässigt för mig.

Strax efter förra inlägget var jag en vecka på fjällsemester. Det blev en vecka med nästan noll löpning. Men sedan dess har jag haft en jäkligt fokuserad period på tre veckor där jag tränat varje dag förutom en. Oftast två pass per dag. Dessa har oftast varit transportlöpning till och från jobbet där standardturen är på 8,5 km varje väg, alltså 17 km per dag. Jag har medvetet legat lite lågt med kvalitetsträning den här tiden då jag tror på att periodisera den typen av träning. Sen har jag väl i och för sig ofta dragit på bra i transportlöpningen när jag har fått feeling, men aldrig några stress-pass. Faktiskt har jag fått in så bra rutin på transportlöpningen, att jag oftare känner mig piggare på morgonturen än eftermiddagsdito, jag har ju nästan aldrig GPS på mig nuförtiden men känslan säger mig att jag ofta startat direkt hemifrån i 4:00-tempo för att sen progressivt öka så sista biten är nere under 3:20-fart.

I helgen var det tävlingspremiär (om man inte räknar trail-maran för ett par månader sedan). Min klubb anordnade den första av de anrika Vårtävlingarna på grusåttan i Skatås. Ett varv på åttan gäller det första helgen. Jag har sprungit dessa alla år förutom ett sedan 2007 och varje gång har jag lyckats persa. 29:49, 28:xx, 27:51, 26:38, 26:12. Så nu var jag så klart lite nervös inför risken att bryta denna svit av raka PB:n. Förra årets 26:12 gjordes på en toppdag. Som uppladdning fick det bli ett intervallpass tisdagen förra veckan, hängde på klubbens 9x1 km med 1 min vila. Lyckades snitta dessa på 3:17 utan draghjälp och inklusive ett toastopp mellan km 7 och 8 (utan att dra över den planerade vilan, bara att dra ner byxorna bredvid vägen och sen köra igen, kanske det jag var mest nöjd med på hela passet). Som alltid med tävlingar som inte är direkta fokustävlingar men som man ändå vill prestera bra på blir det en kompromiss angående nedtrappning av träningen innan, jag vill ju å ena sidan vara pigg på startlinjen men å andra sidan kan jag inte ligga på latsidan om jag vill prestera senare i vår. Lösningen nu blev träning som normalt men jag skippade eftermiddagspasset på fredagen och körde bara 5 km lugnt på fredag morgon.

Benen kändes riktigt ok när jag körde några stegringar innan start på lördag. Det var trångt i starten (deltagarrekord tydligen) så första 500 m var fokus bara på att inte bli fälld (det har hänt andra tidigare år). Hade ingen klocka men startade väl hyfsat kontrollerat, såg norrmannen (Björn-Erik) en bit framför och han har aldrig varit före mig i mål på nån tävling så då borde det åtminstone inte gå för fort. Hängde ihop i början med ett par unga löpare från SAIK och Ullevi. Men norrbaggen såg oförskämt pigg ut 50 meter framför, var jag dålig eller han bra? Tyckte ändå att det kändes hyfsat snabbt, kring 3:20-tempo uppskattningsvis. Absolut inte samma lätta känsla som i fjol. Men kroppen verkade fungera i alla fall men jag kände redan då att det skulle bli slitigt. Men jag tänkte på Johan Olsson och hur han måste ha slitit på femmilen, så då ska väl 7,8 km löpning inte vara mycket att orda om. Strax efter 2 km kom jag i alla fall ikapp norrmannen och tänkte att nu är han väl slut så kan jag åtminstone bli bäst i klubben. Jag hörde honom flåsa efter mig i backarna mellan 2,5 och 3,5 km men sen hördes inget mer. Istället siktade jag in mig på ungtupparna som låg 30-talet meter före mig. Vid 6 km hade jag mjölksyra upp till öronen men kom åtminstone ikapp och förbi en av de framförvarande vilket gav lite kraft. Sen är det bara sista backen kvar och sen en lättlöpt km med svagt utför ända in mot mål. Kom nästan ikapp den unge SAIK:aren men han bet ifrån och även om Marcus röt åt mig 200 meter innan mål "TA HONOM!!!" så gick det inte. Men tack ändå Marcus, det är precis den peppning jag behöver strax innan mål. Och antagligen var det också Marcus' förtjänst att jag kom in på 26:10 och inte 26:15-ish och alltså lyckades persa även i år, om än med bara 2 sekunder.

När jag precis misslyckats med att kräkas efter målgång tittar jag bakåt och ser en ursinnig norrman ånga in mot mål bara 12 sekunder bakom mig. Jag hade trott att han väggat totalt men han verkar vara i superform och jag tror att 2:45 i Boston marathon är en alldeles för låg målsättning.

Planen framåt är fortfarande inriktad på halvmaror under våren men det blir troligtvis bara 3 stycken då lite andra grejer kommit i vägen. Siktar på Vällingby marathon/halvmarathon 13 april (oklart dock om det blir nåt lopp - nån som vet?) sen Kungsbackaloppet 20 april och eventuellt Växjö halvmarathon 1 maj. Chansen att springa sub 72 min på nån av dessa ska jag väl i ärlighetens namn säga är ganska liten men inte utesluten. Lyckas jag inte med det blir det inget SM i marathon men det kanske är lika bra så kan jag satsa på att springa många kortare lopp (10-21 km) i sommar för att få upp farten och sen om träningen har funkat kanske t o m göra ett seriöst sub 2:30-försök i nån höstmara. Den som lever får se och jag har ju en säsong till på mig innan jag får veteran-handikapp. Nu dags att sova så jag orkar med morgonpasset. Fred och kärlek!