Det kändes som att veckan som gick på flera sätt markerade övergången mellan sommar och höst. Vädret har börjat kännas lite höstlikt och kanske mest av allt: semestern för min del var slut. Haft en mycket bra semester även om den kanske inte var den mest utvilande då det förutom ett par dagar mitt i varit fullproppat aktiviteter och resor. Schweiz, Öland, Way Out West, Funäsdalen och Dalarna/Mora med Vasastafetten som final på det hela. På sätt och vis rätt skönt att börja jobba igen, slippa ångesten över att semestern ändå bara tar slut. Dessutom var pengarna slut.
Träningsmässigt började veckan med att jag inte kunde hålla mig från att hänga med på ett snabbdistanspass på måndagen trots att kroppen kändes allt annat än återhämtad från urladdningen mellan Evertsberg och Oxberg som var min sträcka på Vasastafetten. Det märktes att det var ett tag sen jag sprang i tävlingsfart på normala sträckor. Lyckades i alla fall slå förra årets tid med 6 sekunder trots detta så det kändes bra. Sen har det mest varit distanslöpning veckan igenom förutom onsdagen som blev enda vilodagen. Idag fick jag trots frånvaro av lust till ett ganska bra långpass på 32 km med ganska mycket backar, runt Mölnlycke och Mölndal i 4:12-snitt. Började lugnt och tanken var att fortsätta så men jag fastnade i att titta på GPS:en och tvånget att hela tiden pressa snittfarten som till en början låg på typ 5:30. Stora delar låg jag neråt marathonfart. Vad är marathonfart förresten. Jo, 3:40/km. Det ger 2:34:40. Alltså pers med 1 1/2 minut, vågar inte sätta ribban högre än så med tanke på den träning som bedrivits. Ligger drygt 30 mil efter förra året vid samma tidpunkt - 290 mot 320 km. I och för sig har träningsmängden ökats successivt över året från 285 km i januari till 465 km i juli men jag släpper definitivt alla planer på sub 2:30 i år. Time is on my side.
Totalt 102 km i veckan. Tror att jag kan fixa sub 2:35 om jag bara håller den mängden i 3 veckor till innan tapern startar inför Berlin som idag ligger 5 veckor bort.
söndag 26 augusti 2012
måndag 20 augusti 2012
Vasastafetten 2012
Tog det som sagt lite lugnt efter äventyret i Alperna. Men då vi hade en av årets höjdpunkter runt knuten, Vasastafetten, hann inte vilan bli mer än en vecka. Förra veckan blev träningsmässigt hyfsad och nästan tillbaka på normal volym med knappa nio mil gjorda, men ett formtest på åttakilometersslingan i Skatås i slutet av den veckan som klockades på 28:08 gjorde mig lite besviken. Hade velat ha en minut bättre tid där.
Lösningen blev panikträning när en vecka återstod till Vasastafetten. Har spenderat veckan innan loppet i fjällen för detta ändamål (fast egentligen var det väl semester). Fick i alla fall till dubbelpass de flesta dagarna där och nästan varje pass hade inslag av kvalitet eller högpuls eller kräkkänsla eller vad det nu är man vill åt. Det är hursomhelst inte svårt att få upp pulsen i den terrängen. Hade jag haft pulsband på mig hade jag nog kunnat notera ett veckorekord i tid med puls över 90% av max. På tisdagen körde jag klassiska 8x1000 meter med 1 min vila tillsammans med brorsan på hyfsat platt asfalts-/grusunderlag. Körde i och för sig inte på max men blev ändå lite besviken när snittet visade 3:37/km. Marathonpace typ. Hmm. Det blev lite mer toppbestigningar och slalombackar och sen en ny test på torsdagen. Körde två tusingar på maxansträngning: 3:01 på den första som sluttade lätt utför, 3:11 på den andra som var samma väg fast åt andra hållet, alltså uppför. -Ok, det kändes bättre, då kan jag i alla fall springa snabbt om jag bara anstränger mig lite. Jag har ju faktiskt bara kört en handfull fartpass sista två månaderna så det vore ju inte helt konstigt om jag tappat fart.
Efter lite morgonjogg på fredagen styrde jag cittran söderut mot Oxberg där klubbens fyra lag skulle husera under helgen.
I Oxberg hade vi traditionsenlig genomgång och planering av vem som skulle köra till vilken växling med vem. Som traditionen bjuder så ska detta alltid ta minst tre timmar och sluta med att man inte riktigt förstår hur 40 personer ska komma till rätt ställe i rätt tid. Men det brukar lösa sig.
Vi har vunnit mixed-klassen de två föregående åren och vi hade i år på pappret det starkaste laget någonsin. Men vi hade hört rykten om ett hopsatt lag som egentligen skulle springa herrklassen men som i sista stund bytt till mixed.
Jag hade som förra året sträcka fem, Evertsberg-Oxberg, 15,1 km. Körde på morgonen tillsammans med Olle som skulle springa sträckan innan och släppte av honom i Risberg innan jag vände tillbaka till Evertsberg för ett par kilometers uppvärmning och löpprofilspanande. Eftersom detta är längsta sträckan och det även finns en pengabonus för den som springer sträckan snabbast var det gott om vassa löpare som joggade omkring på området, bland andra Mikael Ekwall (som sprang för det hopsatta laget Idrottsarrangören Böna och Be AB och var snabbast i fjol), Anders Kleist (Inåvejt/Nonäjm), Elitorienteraren Jerker Lysell (Mitt Hjärta) samt Musael Tamasgene som sprang för tidigare nämnt hopsatt mixedlag och som skulle visa sig vara snabbast på sträckan. Förlåt att jag raljerar lite med namnen på de företagssponsrade hopsatta lagen men jag tycker att det är lite tråkigt med denna trend istället för rena klubblag. Köp en reklamannons i tidningen istället. Finns för övrigt ett roligt citat från nån som såg Musael springa i de avslutande tungsprungna uppförsbackarna på sträckan: "Det såg ut som att han sprang nerför när det var uppför!"
Hur som helst: Olle hade kämpat hårt på sin sträcka och tagit in 1,5 minut på tredjeplacerade lag i mixedklassen när han kom in i princip samtidigt som Falun-Borlänge SK:s löpare. Jag var taggad till tusen och la mig direkt i rygg på Niklas Persson som växlade två sekunder före mig för nämnda klubb. Vi höll ca 3:05/km de första lättlöpta 3-4 km som går på grus och asfalt lätt utför. Grym start på den sträckan och man kan låtsas som att det är ens normala tävlingstempo även om det inte hade varit nerför. Sen in i skogen och där börjar helvetet och jag hade ett svagt minne från det från förra året. Myrar, sneda och trasiga spångar, då och då lite mer lättlöpta partier och vackra stiger, men det är svårt att njuta av det när man har nån som bokstavligen flåsar en i nacken. Och jag visste att det flåset kom från laget som förra året var 1 minut efter oss i mål. Det var viktigt att inte ge sig. Men jag började bli riktigt trött efter 7-8 km och där i ett tekniskt nerförsparti var jag tvungen att släppa några meter för att inte stå på huvudet. Men jag lyckades hålla det till 20-30 meter och när det sen blev lite mer lättlöpt en bit kom jag faktiskt ikapp och förbi och fick själv 20-30 meters ledning. Men sen kom vi till Lundbäcksbackarna och där började den riktiga prövningen för den stackars kroppen som nog redan undrade vad fan jag höll på med. Man får liksom inget gratis i såna tungsprungna stigningar. Samtidigt måste man vara lite med i huvudet och välja rätt väg så man inte trampar ner sig i de blötare partierna som ofta är svårupptäckta under gräset. Jag lyckades dock hålla ledningen nästan ända upp men där hade jag missat att det kom ytterligare en liten stigning och där hade jag inget kvar. Fick släppa förbi Falun-Borlänge och bara hoppas på att inte tappa för mycket in till växlingen i Oxberg som nu bara var ett par kilometer bort. Lyckades på nåt sätt hålla det till 8 sekunder.
Jag växlade till Elisabeth och kände mig ändå rätt nöjd. Kollade på klockan - 6 sekunder snabbare än förra året hade det gått, 55:08 (3:40/km). Nästföljande sträckor var det nog aldrig mer än 20 sekunders skillnad mellan oss och Falun-Borlänge. (Det hopsatta laget var redan nästan 15 minuter före så förstaplatsen hade vi nästan redan räknat bort). Nu var det kamp om tredjeplatsen eller möjligen andraplatsen om Mitt Hjärta liksom tidigare år skulle falla genom fältet på de sista sträckorna (de var åtta minuter före oss efter min sträcka). Mycket riktigt hände detta och efter grymma insatser av alla i laget växlade Björn-Erik över till Joakim för sista sträckans 9,5 km på en tredjeplats med 22 sekunder upp till Falun-Borlänge på andraplatsen. Sen blev det som vanligt nervös väntan vid målet i Mora för att se vem som kommer in på målrakan först. Och visst fan hade Joakim tagit in och gått förbi. Falun-Borlänge syntes inte till. En andraplats som kändes som en seger, 40 sekunder före treorna. Femma totalt, inräknat herrlagen. Men: Första rena klubblag totalt!
Lösningen blev panikträning när en vecka återstod till Vasastafetten. Har spenderat veckan innan loppet i fjällen för detta ändamål (fast egentligen var det väl semester). Fick i alla fall till dubbelpass de flesta dagarna där och nästan varje pass hade inslag av kvalitet eller högpuls eller kräkkänsla eller vad det nu är man vill åt. Det är hursomhelst inte svårt att få upp pulsen i den terrängen. Hade jag haft pulsband på mig hade jag nog kunnat notera ett veckorekord i tid med puls över 90% av max. På tisdagen körde jag klassiska 8x1000 meter med 1 min vila tillsammans med brorsan på hyfsat platt asfalts-/grusunderlag. Körde i och för sig inte på max men blev ändå lite besviken när snittet visade 3:37/km. Marathonpace typ. Hmm. Det blev lite mer toppbestigningar och slalombackar och sen en ny test på torsdagen. Körde två tusingar på maxansträngning: 3:01 på den första som sluttade lätt utför, 3:11 på den andra som var samma väg fast åt andra hållet, alltså uppför. -Ok, det kändes bättre, då kan jag i alla fall springa snabbt om jag bara anstränger mig lite. Jag har ju faktiskt bara kört en handfull fartpass sista två månaderna så det vore ju inte helt konstigt om jag tappat fart.
Efter lite morgonjogg på fredagen styrde jag cittran söderut mot Oxberg där klubbens fyra lag skulle husera under helgen.
 |
| Höll konstant 4 km/h över hastighetsgränsen. |
I Oxberg hade vi traditionsenlig genomgång och planering av vem som skulle köra till vilken växling med vem. Som traditionen bjuder så ska detta alltid ta minst tre timmar och sluta med att man inte riktigt förstår hur 40 personer ska komma till rätt ställe i rätt tid. Men det brukar lösa sig.
Vi har vunnit mixed-klassen de två föregående åren och vi hade i år på pappret det starkaste laget någonsin. Men vi hade hört rykten om ett hopsatt lag som egentligen skulle springa herrklassen men som i sista stund bytt till mixed.
Jag hade som förra året sträcka fem, Evertsberg-Oxberg, 15,1 km. Körde på morgonen tillsammans med Olle som skulle springa sträckan innan och släppte av honom i Risberg innan jag vände tillbaka till Evertsberg för ett par kilometers uppvärmning och löpprofilspanande. Eftersom detta är längsta sträckan och det även finns en pengabonus för den som springer sträckan snabbast var det gott om vassa löpare som joggade omkring på området, bland andra Mikael Ekwall (som sprang för det hopsatta laget Idrottsarrangören Böna och Be AB och var snabbast i fjol), Anders Kleist (Inåvejt/Nonäjm), Elitorienteraren Jerker Lysell (Mitt Hjärta) samt Musael Tamasgene som sprang för tidigare nämnt hopsatt mixedlag och som skulle visa sig vara snabbast på sträckan. Förlåt att jag raljerar lite med namnen på de företagssponsrade hopsatta lagen men jag tycker att det är lite tråkigt med denna trend istället för rena klubblag. Köp en reklamannons i tidningen istället. Finns för övrigt ett roligt citat från nån som såg Musael springa i de avslutande tungsprungna uppförsbackarna på sträckan: "Det såg ut som att han sprang nerför när det var uppför!"
Hur som helst: Olle hade kämpat hårt på sin sträcka och tagit in 1,5 minut på tredjeplacerade lag i mixedklassen när han kom in i princip samtidigt som Falun-Borlänge SK:s löpare. Jag var taggad till tusen och la mig direkt i rygg på Niklas Persson som växlade två sekunder före mig för nämnda klubb. Vi höll ca 3:05/km de första lättlöpta 3-4 km som går på grus och asfalt lätt utför. Grym start på den sträckan och man kan låtsas som att det är ens normala tävlingstempo även om det inte hade varit nerför. Sen in i skogen och där börjar helvetet och jag hade ett svagt minne från det från förra året. Myrar, sneda och trasiga spångar, då och då lite mer lättlöpta partier och vackra stiger, men det är svårt att njuta av det när man har nån som bokstavligen flåsar en i nacken. Och jag visste att det flåset kom från laget som förra året var 1 minut efter oss i mål. Det var viktigt att inte ge sig. Men jag började bli riktigt trött efter 7-8 km och där i ett tekniskt nerförsparti var jag tvungen att släppa några meter för att inte stå på huvudet. Men jag lyckades hålla det till 20-30 meter och när det sen blev lite mer lättlöpt en bit kom jag faktiskt ikapp och förbi och fick själv 20-30 meters ledning. Men sen kom vi till Lundbäcksbackarna och där började den riktiga prövningen för den stackars kroppen som nog redan undrade vad fan jag höll på med. Man får liksom inget gratis i såna tungsprungna stigningar. Samtidigt måste man vara lite med i huvudet och välja rätt väg så man inte trampar ner sig i de blötare partierna som ofta är svårupptäckta under gräset. Jag lyckades dock hålla ledningen nästan ända upp men där hade jag missat att det kom ytterligare en liten stigning och där hade jag inget kvar. Fick släppa förbi Falun-Borlänge och bara hoppas på att inte tappa för mycket in till växlingen i Oxberg som nu bara var ett par kilometer bort. Lyckades på nåt sätt hålla det till 8 sekunder.
Jag växlade till Elisabeth och kände mig ändå rätt nöjd. Kollade på klockan - 6 sekunder snabbare än förra året hade det gått, 55:08 (3:40/km). Nästföljande sträckor var det nog aldrig mer än 20 sekunders skillnad mellan oss och Falun-Borlänge. (Det hopsatta laget var redan nästan 15 minuter före så förstaplatsen hade vi nästan redan räknat bort). Nu var det kamp om tredjeplatsen eller möjligen andraplatsen om Mitt Hjärta liksom tidigare år skulle falla genom fältet på de sista sträckorna (de var åtta minuter före oss efter min sträcka). Mycket riktigt hände detta och efter grymma insatser av alla i laget växlade Björn-Erik över till Joakim för sista sträckans 9,5 km på en tredjeplats med 22 sekunder upp till Falun-Borlänge på andraplatsen. Sen blev det som vanligt nervös väntan vid målet i Mora för att se vem som kommer in på målrakan först. Och visst fan hade Joakim tagit in och gått förbi. Falun-Borlänge syntes inte till. En andraplats som kändes som en seger, 40 sekunder före treorna. Femma totalt, inräknat herrlagen. Men: Första rena klubblag totalt!
 |
| 2:orna i mixedklassen. 5:36:19 Solvikingarna Lag 1: Mattias Jonson, Olle Dahlberg, Anders Öhgren, Johanna Adolfsson, Jonas Carlsson, Helena Wallin, Elisabeth Sundemann, Björn-Erik Norrman, Joakim Röstlund (Andreas Magnusson saknas på bilden). Foto: Jonas Boman |
tisdag 7 augusti 2012
Tar det lite lugnt
Förut har jag varit skeptisk till det här med att vila efter större lopp. Om det känns bra är det väl bara att köra på. Rida på vågen. Onödigt att tappa form och behöva starta om från början om kroppen känns bra. Efter Berlin Marathon 2010 vilade jag en dag sen körde jag nästan på som vanligt och hade månaderna efteråt min bästa träningsperiod någonsin. Efter Frankfurt Marathon förra hösten gjorde jag samma sak, men hade inte riktigt samma bra känsla i kroppen. Tränade på mer av vana än av vilja. Det är svårt att koppla ihop orsak och verkan när det gäller löpning och skador, jag tror att mycket av skador uppkommer mer eller mindre slumpmässigt och det är därför inte stor anledning att oroa sig för dem eller försöka förebygga dem. Men kanske berodde ändå min plantarfasciit som jag ådrog mig nån månad efter Frankfurt förra året ändå till viss del på att jag inte tog en viloperiod efter en lång och tävlingsfylld säsong.
Jag har efter detta börjat tro mer på vila efter större tävlingar. Kanske är en stor del i vikten av vilan att ge sig möjlighet att ta några steg tillbaka från det man håller på med och som konstnären som backar från tavlan kunna se det hela i ett större perspektiv.
Så just nu tar jag det ganska lugnt. Trots att kroppen kändes riktigt bra bara ett par dagar efter Swiss Alpine. Framsida lår kändes i en vecka efteråt men i övrigt kändes kroppen mjuk och spänstig. Veckan efter loppet joggade jag lite först på onsdagen, sen på torsdagen testade jag redan lite fartinslag och 3:20-fart i ett par kilometer kändes ganska skönt. Men med ytterligare någon mils löpning på lördagen nöjde jag mig med att veckans träning summerades till 30 km.
Jag kommer öka lite denna vecka men väntar ytterligare en innan jag kör på som vanligt. Försöker att inte känna mig stressad över att nästa mål, Berlin Marathon, bara ligger sju veckor bort. Försöker hitta balansen mellan att bevara glädjen i det jag gör och samtidigt vara någorlunda fokuserad.
Jag har efter detta börjat tro mer på vila efter större tävlingar. Kanske är en stor del i vikten av vilan att ge sig möjlighet att ta några steg tillbaka från det man håller på med och som konstnären som backar från tavlan kunna se det hela i ett större perspektiv.
Så just nu tar jag det ganska lugnt. Trots att kroppen kändes riktigt bra bara ett par dagar efter Swiss Alpine. Framsida lår kändes i en vecka efteråt men i övrigt kändes kroppen mjuk och spänstig. Veckan efter loppet joggade jag lite först på onsdagen, sen på torsdagen testade jag redan lite fartinslag och 3:20-fart i ett par kilometer kändes ganska skönt. Men med ytterligare någon mils löpning på lördagen nöjde jag mig med att veckans träning summerades till 30 km.
Jag kommer öka lite denna vecka men väntar ytterligare en innan jag kör på som vanligt. Försöker att inte känna mig stressad över att nästa mål, Berlin Marathon, bara ligger sju veckor bort. Försöker hitta balansen mellan att bevara glädjen i det jag gör och samtidigt vara någorlunda fokuserad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)