Om jag har oflyt och kommer till helvetet så tror jag fan att helvetet är en stor jävla mosse. Det går inte att springa i en mosse. Benen sjunker ner till över knät när man minst anar det, man ramlar framåt och trycker ner bägge armarna i geggan och kommer knappt upp. Tappar rytmen, har blodsmak i munnen och trillar igen. Kollar på GPS:en - 6:30/km hittills, och två gånger till genom den 1200 meter långa mossen ska avverkas.
Det är Solvikingarnas inofficiella moss-KM och jag har i år tagit mod till mig att ställa upp. Löpning i mossar är - hur bra träning det än är - inget som spontant tilltalar mig, dom har ju liksom lagt en spång över mossen av en anledning. Men det är dubbelt - det är också lite kul att grisa ner sig och bli totalt förnedrad av klubbkompisar som jag på normalt underlag skulle vara an bra bit före.
Jonas C är kungen av mossen med en lång räcka segrar bakom sig och i min mossnaiva värld lät det som en bra plan att ligga i rygg på honom första varvet, följa hans vägval genom mossen för att sen kanske ha chans att gå om. Så mycket för planer. Hängde väl med hyfsat i 100-150 meter, efter att vi kommit igenom mossen för första gången såg jag honom inte längre. Jag ville bryta och gå hem, duscha av mig skiten och äta godis. Men det blev att jag fortsatte ut även på andra och sen även tredje varvet. Tappade ett par placeringar per varv. Kom väl till slut i mål som 6:a tror jag. Det blev en lektion i att lära sig förlora. Och förhoppningsvis bra träning. Men det är inte direkt att jag längtar tillbaka till mossen.
Jonas C lyckades vinna i år igen men fick kämpa bra för segern mot en orienterare från Vänersborg, han vann efter en spurtstrid på en halvmeterbred spång med nån tiondels sekund. Men vi ses igen i Falkenberg på lördag Jonas, då är jag revanschsugen och det finns inte en mosse så långt ögat kan nå!
onsdag 27 juli 2011
söndag 24 juli 2011
Veckosummering v 29
Jag fortsätter att ta det relativt lugnt. Det är delvis skönt men jag kan inte hjälpa att lite dåligt samvete smyger sig in. Jag hade ju planerat att köra 120 km-veckor i juli. Förra veckan slutade på 66 km, denna slutade på 70. Faktiskt nästan tre vilodagar även denna vecka. Men jag kanske behöver det? Kroppen är ju ändå inte en maskin, bara för att det känns hur bra som helst att rada upp 120 km-veckor en period så betyder inte det att det alltid ska kännas så.
Jag har fortfarande inte läkt ihop vaderna helt efter tisdagens 10 k-lopp. Ett lopp som i och för sig visade att jag inte behöver oroa mig för formen, den är minst lika bra som nånsin. Det som stressar mig lite är att jag bestämt mig för att bli bättre. Och detta till ett visst datum - 30:e oktober. Och att bli bättre har jag alltid förr länkat ihop med större träningsvolym. Den träningsvolym jag håller nu kan säkert hålla mig kvar på samma nivå ett bra tag men jag tror faktiskt inte att jag kan bli bättre på 60-70 km löpning per vecka, nästan oavsett hur stor andel av detta som är kvalitet. Jag tror nästan att det är omöjligt att springa marathon under 2:32 på den träningsmängden.
Men jag vill samtidigt inte gå runt och känna mig stressad. Men det kanske är ett nödvändigt ont i den här branschen. Man kan inte få allt liksom. Gillar tanken med att gå all-in på nåt. Annars kan det liksom nästan kvitta. Imorgon blir det löpning i alla fall. Och det är fortfarande ganska långt kvar till 30:e oktober. Ska inte bränna det bästa krutet än. Fokusera på att få till bra pass när jag väl är ute - oavsett om det är kvalitetspass eller bara återhämtningsjogg - försöka hitta en bra känsla igen. Inte bara stirra blint på träningsdagboken - det är ju inte den som ska springa i Frankfurt.
Veckosammanställning:
Måndag: 2 km jogg med dottern. ~6:30-fart.
Tisdag: Morgon: 5 km morgonjogg. Kväll: 1km uppvärmning, 10 000 m på Sätra IP: 33:29.
Onsdag: Vila (Resdag)
Torsdag: 16 km lugn distans.
Fredag: 21 km lugn distans.
Lördag: 3x6(400m) 1' gåvila, 3' setvila. Bröt efter två serier. Fart: 1:10-1:11 förutom två som gick på 1:19 resp. 1:16. Totalt 15 km med upp/ned.
Söndag: Vila.
Nästa vecka får bli som den blir, planerar ingenting förutom att jag ska persa på Falkenberg Stadslopp på lördag. Det betyder sub 34:40 - lite press måste jag ändå ha.
Jag har fortfarande inte läkt ihop vaderna helt efter tisdagens 10 k-lopp. Ett lopp som i och för sig visade att jag inte behöver oroa mig för formen, den är minst lika bra som nånsin. Det som stressar mig lite är att jag bestämt mig för att bli bättre. Och detta till ett visst datum - 30:e oktober. Och att bli bättre har jag alltid förr länkat ihop med större träningsvolym. Den träningsvolym jag håller nu kan säkert hålla mig kvar på samma nivå ett bra tag men jag tror faktiskt inte att jag kan bli bättre på 60-70 km löpning per vecka, nästan oavsett hur stor andel av detta som är kvalitet. Jag tror nästan att det är omöjligt att springa marathon under 2:32 på den träningsmängden.
Men jag vill samtidigt inte gå runt och känna mig stressad. Men det kanske är ett nödvändigt ont i den här branschen. Man kan inte få allt liksom. Gillar tanken med att gå all-in på nåt. Annars kan det liksom nästan kvitta. Imorgon blir det löpning i alla fall. Och det är fortfarande ganska långt kvar till 30:e oktober. Ska inte bränna det bästa krutet än. Fokusera på att få till bra pass när jag väl är ute - oavsett om det är kvalitetspass eller bara återhämtningsjogg - försöka hitta en bra känsla igen. Inte bara stirra blint på träningsdagboken - det är ju inte den som ska springa i Frankfurt.
Veckosammanställning:
Måndag: 2 km jogg med dottern. ~6:30-fart.
Tisdag: Morgon: 5 km morgonjogg. Kväll: 1km uppvärmning, 10 000 m på Sätra IP: 33:29.
Onsdag: Vila (Resdag)
Torsdag: 16 km lugn distans.
Fredag: 21 km lugn distans.
Lördag: 3x6(400m) 1' gåvila, 3' setvila. Bröt efter två serier. Fart: 1:10-1:11 förutom två som gick på 1:19 resp. 1:16. Totalt 15 km med upp/ned.
Söndag: Vila.
Nästa vecka får bli som den blir, planerar ingenting förutom att jag ska persa på Falkenberg Stadslopp på lördag. Det betyder sub 34:40 - lite press måste jag ändå ha.
onsdag 20 juli 2011
Sen sist
Sen senaste inlägget har jag faktiskt (med viss inrådan från anhöriga) tagit det lite lugnt. Kan inte säga att jag varit direkt övertränad men kanske lite överfokuserad för att behålla nöjet i träningen. Svår balansgång där - mellan fokus och lättja. Hur som helst blev det tre dagars helvila men på den fjärde dagen gick jag i ren frustration ut och körde ett maxlopp på åttan i Skatås. 27:30 är en helt ok tid på den för mig, knappt en minut långsammare än på vårtävlingen i år men nog det snabbaste jag sprungit den på träning. Veckan, med tre vilodagar slutade på 66 km.
I början av denna vecka har jag varit på lite semester i huvudstaden. Tursamt nog fick jag nys om ett 10 000-meterslopp på Sätra IP - Tour de Sätra. Det var knappt annonserat nånstans och var tydligen egentligen mest tänkt som ett testlopp/träningstävling. 10k-lopp på bana vimlar det ju inte av direkt så jag tog tillfället i akt och letade mig ut till Sätra IP på tisdagskvällen. (I och för sig rena turen att jag hittade då jag varken hade karta eller GPS eller har någon större geografisk kunskap om Stockholm, men det är en annan historia.)
Hade inga höga förväntningar efter att ha spenderat hela dagen med att trampa runt i Stockholm men mitt eget testlopp på åttan i söndags indikerade åtminstone att jag inte är helt ur form. Fick ypperlig draghjälp första halvan av bloggkollegan Swyzak, Lorenso Nesi samt Huruy Gebrehiwet, alla från arrangerande Studenternas IF. Denna andraklunga, som bitvis även innehöll några andra höll perfekt och jämn fart - 3:21 i snitt per km till 16:46 halvvägs. Där nånstans gick jag upp och drog och de andra släppte en efter en. Jag hade ingen riktig koll på vilken placering jag hade, jag visste att det fanns en förstaklunga om 4-5 löpare men såg att flera hade klivit av. Vet egentligen inte om jag gick om någon eller om jag bara varvade löpare, sprang i alla fall förbi några stycken utan att någon av dem gjorde några större ansträngningar till att hänga på. Det kändes ganska kontrollerat och jag höll i princip tempot hela vägen och kunde sträcka ut lite sista km. (3:21, 3:19, 3:20, 3:22, 3:22, 3:21, 3:22, 3:22, 3:22, 3:15). I mål som trea på 33:29,4. Hela resultatlistan finns här. Jag fortsätter alltså min tradition för i år med att hyvla av några sekunder åt gången på persen. Detta var 2 sekunder bättre än mitt pers på 10 000, satt i maj i år.
Väldigt trevlig tävling, tack till er som arrangerade och er som sprang. Sen är det tydligen så på tävlingar nu för tiden att deltagarantal och anmälningsavgift står i omvänd proportion till vad man får för priser. Denna tävling var gratis att ställa upp i och alla 12 som gick i mål fick priser, som trea fick man 200 kr presentkort på Runners Store. Väldigt trevligt.
I början av denna vecka har jag varit på lite semester i huvudstaden. Tursamt nog fick jag nys om ett 10 000-meterslopp på Sätra IP - Tour de Sätra. Det var knappt annonserat nånstans och var tydligen egentligen mest tänkt som ett testlopp/träningstävling. 10k-lopp på bana vimlar det ju inte av direkt så jag tog tillfället i akt och letade mig ut till Sätra IP på tisdagskvällen. (I och för sig rena turen att jag hittade då jag varken hade karta eller GPS eller har någon större geografisk kunskap om Stockholm, men det är en annan historia.)
Hade inga höga förväntningar efter att ha spenderat hela dagen med att trampa runt i Stockholm men mitt eget testlopp på åttan i söndags indikerade åtminstone att jag inte är helt ur form. Fick ypperlig draghjälp första halvan av bloggkollegan Swyzak, Lorenso Nesi samt Huruy Gebrehiwet, alla från arrangerande Studenternas IF. Denna andraklunga, som bitvis även innehöll några andra höll perfekt och jämn fart - 3:21 i snitt per km till 16:46 halvvägs. Där nånstans gick jag upp och drog och de andra släppte en efter en. Jag hade ingen riktig koll på vilken placering jag hade, jag visste att det fanns en förstaklunga om 4-5 löpare men såg att flera hade klivit av. Vet egentligen inte om jag gick om någon eller om jag bara varvade löpare, sprang i alla fall förbi några stycken utan att någon av dem gjorde några större ansträngningar till att hänga på. Det kändes ganska kontrollerat och jag höll i princip tempot hela vägen och kunde sträcka ut lite sista km. (3:21, 3:19, 3:20, 3:22, 3:22, 3:21, 3:22, 3:22, 3:22, 3:15). I mål som trea på 33:29,4. Hela resultatlistan finns här. Jag fortsätter alltså min tradition för i år med att hyvla av några sekunder åt gången på persen. Detta var 2 sekunder bättre än mitt pers på 10 000, satt i maj i år.
Väldigt trevlig tävling, tack till er som arrangerade och er som sprang. Sen är det tydligen så på tävlingar nu för tiden att deltagarantal och anmälningsavgift står i omvänd proportion till vad man får för priser. Denna tävling var gratis att ställa upp i och alla 12 som gick i mål fick priser, som trea fick man 200 kr presentkort på Runners Store. Väldigt trevligt.
onsdag 13 juli 2011
Snart semester
Två arbetsdagar kvar innan tre veckors semester. Kanske välbehövligt med tanke på föregående inlägg. Jag har dock fortsatt att slita på som Sisyfos, 26:e dagen i rad idag utan vilodag. Dubbelpass måndag, tisdag och idag. 8+8 km distans måndag, 8+17 km igår samt 8+8 km distans idag. Igår Lidingöloppsintervaller; 9x3 minuter på Skatåsmilen, 1 minuts vila. Snabbaste i 3:10-fart, långsammaste i 3:49-fart, snittet ungefär mitt i mellan. Bra pass, riktigt tungt i slutet. Som grädde på moset 4x200 meter med 1 minuts vila. 31-33 sekunder på dom.
Fick frågan från Joel om hur mycket kvalitet jag tränar. Jag upplever inte att jag kör överdrivet mycket kvalitet. Ca 2-3 pass per vecka som jag skulle benämna som kvalitetspass även om jag inte alltid har någon jättetydlig gräns och ibland på rena distanspass drar på lite extra en bit om det känns bra. Distansträningen sker i allt mellan 4:00-fart ner till 6:00-fart. Det sistnämnda var ungefär fallet idag på hemvägen från jobbet då jag kände mig rätt så sliten, vilket kanske är förklarligt.
Jag tränar ungefär likadant året om, både räknat till mängd och fördelning mellan kvantitet och kvalitet. Jag vet att många börjar med en uppbyggnadsfas med nästan bara mängdträning. Det är säkert bra och jag kan inte ge något bra svar till varför jag inte gör så. Mest beror det väl på att jag tycker att det kan bli lite tråkigt att bara mata mängd en längre tid och aldrig få springa snabbt. Möjligen gör detta att jag missar den riktiga toppformen och är i halvbra form hela tiden. Vet inte. Tycker också att det är svårt att tvinga mig till längre viloperioder. Gillar ju att springa. Möjligen är också detta dumt och kanske har jag inte utvecklats så mycket som jag hade hoppats på en snitträningsmängd om 10 mil/vecka sista ett och ett halvt året tillbaka. Kanske kunde jag disponerat träningstiden bättre med mer cyklicitet. Svårt att veta. Omöjligt att veta.
Är dock inte så nere som man kanske skulle kunna tro att döma av föregående blogginlägg. Jag tror inte jag är direkt övertränad. Mer handlar det om tvivel om vad man ska göra med sin tid och sitt liv. Löparbloggar har annars en tendens att bli ganska hurtiga. Är folk så hurtiga hela tiden? För att fortsätta det kanske pretentiösa citerandet kan man ju dra till med Sartre: "Den som säger att den inte har existentiell ångest ljuger." Sug på den!
Trevlig sommar!
Fick frågan från Joel om hur mycket kvalitet jag tränar. Jag upplever inte att jag kör överdrivet mycket kvalitet. Ca 2-3 pass per vecka som jag skulle benämna som kvalitetspass även om jag inte alltid har någon jättetydlig gräns och ibland på rena distanspass drar på lite extra en bit om det känns bra. Distansträningen sker i allt mellan 4:00-fart ner till 6:00-fart. Det sistnämnda var ungefär fallet idag på hemvägen från jobbet då jag kände mig rätt så sliten, vilket kanske är förklarligt.
Jag tränar ungefär likadant året om, både räknat till mängd och fördelning mellan kvantitet och kvalitet. Jag vet att många börjar med en uppbyggnadsfas med nästan bara mängdträning. Det är säkert bra och jag kan inte ge något bra svar till varför jag inte gör så. Mest beror det väl på att jag tycker att det kan bli lite tråkigt att bara mata mängd en längre tid och aldrig få springa snabbt. Möjligen gör detta att jag missar den riktiga toppformen och är i halvbra form hela tiden. Vet inte. Tycker också att det är svårt att tvinga mig till längre viloperioder. Gillar ju att springa. Möjligen är också detta dumt och kanske har jag inte utvecklats så mycket som jag hade hoppats på en snitträningsmängd om 10 mil/vecka sista ett och ett halvt året tillbaka. Kanske kunde jag disponerat träningstiden bättre med mer cyklicitet. Svårt att veta. Omöjligt att veta.
Är dock inte så nere som man kanske skulle kunna tro att döma av föregående blogginlägg. Jag tror inte jag är direkt övertränad. Mer handlar det om tvivel om vad man ska göra med sin tid och sitt liv. Löparbloggar har annars en tendens att bli ganska hurtiga. Är folk så hurtiga hela tiden? För att fortsätta det kanske pretentiösa citerandet kan man ju dra till med Sartre: "Den som säger att den inte har existentiell ångest ljuger." Sug på den!
Trevlig sommar!
söndag 10 juli 2011
Vecka 27
Veckan avslutades med ganska tunga 15 kilometer terräng idag på förmiddagen. Idag var även 23:e dagen i sträck med träning. I början av januari i år hade jag 28 dagar i sträck vilket jag tror är mitt rekord. Inte så att jag har något emot vilodagar men det kan vara bra att ha små delmål att uppnå för att orka träna mycket. Så då är det lite kul att jaga den typen av rekord.
105 km slutade veckan på. Helt ok vecka med både långpass och kvalitetspass men mest bara ren distans i mellanfart. Valde bort att tävla i helgen. Planen var egentligen att springa Varbergsloppet, 10 km men jag hade inte riktigt någon tävlingslust. Detta tillsammans med att min säsong i år sträcker sig från mars till slutet av oktober gör att jag tänker att det kan vara bra att ha ett litet avbrott mitt i där jag endast fokuserar på träning. I och för sig kanske tävling är bästa träningen men om man tävlar hela tiden så upplever jag det som att tävlandet går lite för mycket på rutin istället för att vara ett tillfälle då man får ut en längre tids uppsamlad laddning.
Under veckan har jag funderat en del på det här med att satsa så mycket som jag tycker att jag gör på en "hobby" vid sidan av heltidsarbete, familj och då och då lite sociala aktiviteter. I ren löptid tar min träning i snitt 8-9 timmar i veckan. Det är egentligen inte mer än att man lätt kan ta det från typ "TV-kontot". Men de siffrorna ljuger lite grann. Till detta ska läggas den tid det tar att planera träningen, den tid jag ägnar åt att ha dåligt samvete för att jag inte hunnit träna så mycket som jag hade velat samt den tid det tar att ha dåligt samvete för annat man försakar. Alla som satsar på motionärselitnivå är nog mer eller mindre bekanta med dessa tankar.
Löpningen tar och löpningen ger. Frågan är vad som väger över, om man slutar på plus eller minus. Jag är inte så frälst att jag tror att den alltid ger mer än vad den tar. Inte helt sällan funderar jag över hur fortsättningen ska bli med min lilla löparsatsning. Om jag till exempel ska ta typ ett sabbatsår från den och se vad jag känner sen. Jag erkänner lätt att det finns en tvångsmässighet i min träning som i och för sig nog mycket gynnar min utveckling prestationsmässigt men samtidigt kanske inte alltid är helt sund.
Ett led i att hantera tvångsmässigheten har varit att jag vid några tillfällen sista veckorna faktiskt varit ute och sprungit utan vare sig GPS- eller vanlig klocka. Och ibland till och med på rundor som jag inte vetat hur långa dom varit. Det var riktigt skönt faktiskt. Jag har till och med lekt med tanken att helt sluta föra träningsdagbok. Vilket väl nästan är som att svära i kyrkan i löpnördkretsar.
Jag kommer nog inte sluta föra träningsdagbok. Jag är för mycket teoretiker för det, jag gillar siffrorna. Och jag kommer nog fortsätta springa mycket, även när det tar emot lite. Kanske är det ett sätt att förhålla sig till en meningslös värld. Att fortsätta att rulla stenen uppför berget även om man vet att ens ansträngning i slutändan är meningslös.
105 km slutade veckan på. Helt ok vecka med både långpass och kvalitetspass men mest bara ren distans i mellanfart. Valde bort att tävla i helgen. Planen var egentligen att springa Varbergsloppet, 10 km men jag hade inte riktigt någon tävlingslust. Detta tillsammans med att min säsong i år sträcker sig från mars till slutet av oktober gör att jag tänker att det kan vara bra att ha ett litet avbrott mitt i där jag endast fokuserar på träning. I och för sig kanske tävling är bästa träningen men om man tävlar hela tiden så upplever jag det som att tävlandet går lite för mycket på rutin istället för att vara ett tillfälle då man får ut en längre tids uppsamlad laddning.
Under veckan har jag funderat en del på det här med att satsa så mycket som jag tycker att jag gör på en "hobby" vid sidan av heltidsarbete, familj och då och då lite sociala aktiviteter. I ren löptid tar min träning i snitt 8-9 timmar i veckan. Det är egentligen inte mer än att man lätt kan ta det från typ "TV-kontot". Men de siffrorna ljuger lite grann. Till detta ska läggas den tid det tar att planera träningen, den tid jag ägnar åt att ha dåligt samvete för att jag inte hunnit träna så mycket som jag hade velat samt den tid det tar att ha dåligt samvete för annat man försakar. Alla som satsar på motionärselitnivå är nog mer eller mindre bekanta med dessa tankar.
Löpningen tar och löpningen ger. Frågan är vad som väger över, om man slutar på plus eller minus. Jag är inte så frälst att jag tror att den alltid ger mer än vad den tar. Inte helt sällan funderar jag över hur fortsättningen ska bli med min lilla löparsatsning. Om jag till exempel ska ta typ ett sabbatsår från den och se vad jag känner sen. Jag erkänner lätt att det finns en tvångsmässighet i min träning som i och för sig nog mycket gynnar min utveckling prestationsmässigt men samtidigt kanske inte alltid är helt sund.
Ett led i att hantera tvångsmässigheten har varit att jag vid några tillfällen sista veckorna faktiskt varit ute och sprungit utan vare sig GPS- eller vanlig klocka. Och ibland till och med på rundor som jag inte vetat hur långa dom varit. Det var riktigt skönt faktiskt. Jag har till och med lekt med tanken att helt sluta föra träningsdagbok. Vilket väl nästan är som att svära i kyrkan i löpnördkretsar.
Gudarna hade gett Sisyfos till straff att utan uppehåll rulla ett klippstycke upp till toppen av ett berg, varifrån stenen rullade ner igen på grund av sin egen tyngd. De ansåg med en viss rätt att det inte finns någon hemskare dom än ett onyttigt och hopplöst arbete.
(...)
Sisyfos är, som vi ser, den absurde hjälten, både i sina lidelser och i sitt lidande. Hans förakt för gudarna, hat mot döden och passion för livet var orsakerna till detta ohyggliga straff, som bestod i att hela hans jag sattes i verksamhet för att ingenting uträtta. Det är det pris, som måste betalas för denna världens lidelser. (...) Man ser framför sig hans kropp, alltid spänd i ansträngningen att lyfta den jättelika stenen och åter och åter rulla den uppför sluttningen; man ser hans sammanbitna ansikte och hans kind som pressas mot stenen, axeln som stöder det leriga blocket, foten som tar spjärn, de sträckta armarna som flyttas till ett nytt grepp, den mänskliga tillförsikten i två händer som tar törn mot världen. Vid slutet av denna långa kamp, vars mått är ett rum utan himmel och en tid utan djup, når han fram till sitt mål. Sisyfos ser på stenen, som störtar ner mot den nedre värld, varifrån den återigen skall tvingas upp mot höjderna. Han går ner till slätten.
Denna väg tillbaka, denna paus i mödan är det som intresserar mig hos Sisyfos. Ansiktet hos den som trälar bland stenarna är självt av sten. Jag ser denne man återvända mot ett lidande som han inte får se slutet på; hans steg är tunga men jämna. Detta är medvetandets stund, regelbundet återkommande som andedragen eller som Sisyfos' olycka. Varje gång han lämnar höjderna och så småningom stiger ner till gudarnas nästen visar sig Sisyfos som sitt ödes överman. Han är starkare än sin klippa.
(...)
Sisyfos vänder tillbaka till sin klippa liksom människan vänder tillbaka till sitt liv. I detta svindlande ögonblick betraktar han den rad av handlingar utan enande band, som utgör hans öde, som är skapad av honom, förenad i hans minnes blick och snart nog förseglad genom hans död. Han är övertygad om det mänskliga upphovet till allt mänskligt, han är en blind som önskar se och som vet att natten är utan slut. Och han vandrar alltjämt. Klippan rullar alltjämt.
(...)
Sisyfos förkunnar den högre trohet, som förnekar gudarna och lyfter klipporna. Också han menar att allt är gott. Den numera herrelösa världen tycks honom varken ofruktbar eller fåfäng.
Myten om Sisyfos (Albert Camus)
Jag kommer nog inte sluta föra träningsdagbok. Jag är för mycket teoretiker för det, jag gillar siffrorna. Och jag kommer nog fortsätta springa mycket, även när det tar emot lite. Kanske är det ett sätt att förhålla sig till en meningslös värld. Att fortsätta att rulla stenen uppför berget även om man vet att ens ansträngning i slutändan är meningslös.
måndag 4 juli 2011
Vecka 26
Lite sommardvala på bloggen. Men jag tränar på ändå. Följer planen ganska bra med ytterligare en liten ökning av mängden denna vecka. 112 km totalt. Faktiskt 12 pass totalt då jag sprang t/r jobbet 4 dagar. Dock ibland endast 5 km så det är väl på gränsen om det kvalar in som träningspass. Sprang ett varv i tröskelfart på åttan i fredags som kändes lätt och snabbt, har dock ingen tid att redovisa eftersom jag körde utan klocka. Klockan har jag faktiskt lämnat hemma flera gånger den här veckan. Det känns riktigt skönt i dessa GPS-tider att strunta i tiden och bara gå efter vad kroppen vill ha just den dagen. På samma tema har jag även övergett att räkna km på mina skor. Det krävdes lite mod att lämna detta trygga rum av siffror och ge sig ut i en föränderlig och obeständig omvärld men jag tror att det var rätt beslut.
Nu ska jag ta ett varv på milen - utan klocka. Trevlig sommar!
Nu ska jag ta ett varv på milen - utan klocka. Trevlig sommar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)