Mattias träffar vilden, springer fel och DNF:ar på Sandsjöbacka Trail Marathon.

Japp, så gick det. Och det var inte gårdagens fest som var orsaken till detta, kroppen och benen kan jag inte klaga på. Det var lite ovant att gå upp kl 5:00 en söndagmorgon efter 4 timmars sömn och ta första morgonvagnen och sen första morgontåget till Kungsbacka. I Mölndal steg det på ett stort gäng som såg ut som dom skulle göra samma sak som jag. Toan på tåget var ur funktion så jag fick helt enkelt skita bakom en buske i Kba centrum (vad ska man göra?). Uppskattningsvis 25 löpare hade tagit an utmaningen att springa 43 km på frusna stigar från Kungsbacka till Mölndal. Av de jag sett var föranmälda var det främst Peter Oom (som slog mig på Göteborg Marathon 2009) och Patrik Gustavsson Björkkvist som jag kände igen som vassa långlöpare. Den senare slog mig med en trekvart på Soteleden terrängmarathon 2009, och har dessutom ett SM-silver på Stockholm Marathon för några år sen. Nu verkade inte Patrik ha dykt upp, likt flera andra som verkar tycka att man inte kan springa ute så fort det är lite is och snö (Joakim!).

Hur som helst, 07:10 kom vi iväg och en för mig okänd långhårig kille drog iväg i en jäkla fart på den inledande asfalten ut ur Kungsbacka. Jag och Peter Oom samt ytterligare en kille tog det lite lugnare men höll ändå 4:00-fart. Den hittills okände menade dock att han som stack iväg snart skulle vara upphunnen, och det skulle han få rätt i. Peter släppte ganska snart men jag och den okände plogade fortsatt i 4 blankt-fart på de första 9 kilometerna asfalt. Hade planerat att ta det lite lugnare här men det kändes ändå avslappnat och vi sprang och småpratade. Under detta samtal kommer det fram att denna okända man gjort 30:30 på 10 000 meter. -Men sån form är du inte riktigt i nu va? Frågar jag. Men det menade han att han ändå inte var allt för långt ifrån i dagsläget. Det är inte många som gör 30 minuter på milen i Sverige så jag tänker att jag nog borde känna till den här killen. Så vad heter han? Markus, Markus Torgeby. Shit, jag har träffat "vilden", killen som hoppade av som lovande elitlöpare för att bo i en kåta i Jämtland några år och springa 25 mili veckan i fjällen. Kändes som jag hade mött Yeti.

I och med klargörandet av att denne för mig tidigare okände man är inget mindre än en löparlegend i Sverige, som dessutom tydligen inte var långt ifrån fornstora dagars form så bestämde jag mig att ta det lite lugnt och släppa honom när vi efter 9 km i 4:00 fart kom in i skogen, där vi skulle spendera resten av denna förmiddag. Samtidigt kom vi ikapp och förbi den långhårige som stuckit iväg i början. Så att jag nu låg på en andraplats bakom Markus Torgeby kändes helt ok, kan liksom acceptera att få stryk av honom.

Så vi trampade på genom skogen, jag först och den långhåriga på varierande avstånd bakom, blandat underlag, ganska bra stora delar, med packad snö men rätt mycket blankis också så jag var nöjd att jag valde dubbskorna. Efter drygt 12 km sprang vi lite fel men hittade tillbaka utan att ha tappat mer än 3-4 minuter, surt men sånt händer. I samband med detta kom ytterligare en kille, en fransman ikapp oss. Allting kändes ganska bra, teknisk stiglöpning och jag kände att kroppen fortfarande var med på noterna. Efter ett tag släppte den långhårige killen så det var bara jag och fransmannen när vi sprang över Sandsjöbackadrumlinen och in till första vätske/energi-depån efter 17 km. Fyllde på min flaska med sportdryck och tog en halv banan i handen, hela stoppet tog max 20 sekunder. Fortfarande tillsammans med fransosen korsar vi vägen mellan Lindome och Billdal i höjd med Spårhaga efter 20 km, fortsätter på en grusväg bland bondgårdar och hagar. Ser inga snitslar på ett tag men tänker att dom inte satt upp några här för att det inte finns några vägskäl. Känns fortfarande riktigt bra i kroppen och på grusvägen går det att springa ganska snabbt så jag ligger nog runt 4:00-fart här igen. Efter ett par km kommer vi fram till en stor bilväg som ser misstänkt lik ut den vi korsade för några km sedan. Inga snitslar. Stannar. Fan.

Jag och fransosen studerar kartan, tittar oss omkring, och gör sen den klassiska manövern som är det slutliga beviset på att man inte har en aning om var man är, vi vänder på kartan. Det kommer dock en tjej med en hund och hjälper oss med att visa åt vilket håll Lindome ligger vilket gör att vi åtminstone kan hålla kartan åt rätt håll. Efter lite snabbt överläggande beslutar vi oss för att följa bilvägen en bit mot Lindome för att förhoppningsvis komma dit vi korsade vägen förra gången. Detta lyckas och efter 24 km är vi på det ställe där det förra gången vi passerade bara hade gått 20 km. Ytterligare 4 km omväg och lite småsur som man kan bli över sånt så drar jag på och fransosen släpper och jag passerar 3-4 löpare som tidigare låg 20 minuter bakom mig. Tänker nu att jag ska se det som ett bra träningspass och köra på hårt fram till andra depån vid Sisjön och bryta där. Har ingen lust att slita ut mig helt bara för att gå i mål på en tävling som ändå bara var tänkt som en träningstävling. Kommer slutligen till depån vid Sisjön samtidigt som den långhårige killen jag hade hängt av 2 timmar tidigare lämnar densamma. Dricker en halv kopp kaffe och får höra att även Torgeby sprungit fel och sprungit ett extra varv runt Sisjön. Då fler än jag tydligen springer fel bestämmer jag mig ändå för att fortsätta lite till, funkisarna i depån påminner mig dock att jag snart ska svänga av höger så jag inte gör samma miss som Torgeby. Så jag lämnar depån och tittar sökande åt höger hela tiden men ser ingen avtagsstig, kollar kartan, testar en avtagsväg utan snitslar en bit, sen tillbaka och ytterligare än, också den fel. Bestämmer mig att tredje gången gillt vad gäller felspringningar får gälla, nu är jag less på det här. Joggar tillbaka till depån och gör mitt DNF officiellt. Nästan 38 km har jag nu sprungit vid den punkt där det den rätta vägen skulle ha sprungits 31. Ingen lust med 12 km till bara för att gå i mål. Kroppen var fortfarande helt ok men jag var less på att springa fel.

Som avslutande kommentar vill jag säga att arrangörerna ändå gjort ett kanonjobb och att det är en jättefin sträcka att ha ett traillopp på. Det var första året som tävlingen hölls och det är väl oundvikligt med en del barnsjukdomar. Jag hoppas att dom arrangerar nästa år igen och jag lovar att komma tillbaka och springa skiten ur den där banan. Önskar dock att dom antingen snitslar tydligare eller går ut tydligare med att det är ett stort orienteringsmoment i det hela. Man fick förvisso en karta med noggranna beskrivningar om varje sväng man skulle göra men jag trodde att denna mest var för säkerhets skull och jag tittade inte på denna förrän jag sprang vilse. Det blev i alla fall ett bra långpass på 38 km som gjorde att veckan slutade på 130 km och jag anser det fortfarande som rätt beslut att jag bröt för att inte förstöra nästa veckas träning allt för mycket. Train don't strain! Imorgon är det på det igen och då börjar mängdtävlingen mot de klubbkompisar som nästa vecka är på träningsläger i Las Playitas. 8 veckor kvar till Rotterdam.