Stockholm Marathon 2011

Här kommer rapport från vårens stora fokuslopp för min del efter nederlaget i Rotterdam i april. Stockholm marathon, tillika SM i marathon. Håll till godo.

Joakim, Ragnar och jag möttes upp på 17:42-tåget från Göteborg för att åka till Stockholm och springa marathon. För Joakim var det marathondebut och han hade olyckligtvis åkt på nån luftvägsinfektion under formtoppningen mot maran men ansåg sig nu vara frisk nog för att springa, en kvarstående hosta till trots. Men han är ju läkare till yrket så man får väl anta att vet sitt bästa (eller?). På tåget upp var det det vanliga pre-race-snacket om upplägg, negativa splits eventuella förtjänst och hur tjocka egentligen ett par marathonskor ska vara. Vad gäller det sistnämnda hade jag själv den här gången bestämt mig för ett par lite tjockare och mer dämpade skor - Nike Lunaracer 2. Jag hade bara packat ner dessa skor för att bespara mig själv beslutsångesten på tävlingsmorgonen.

Vi lyckades sova ganska bra på ett vandrarhem/hotell på gångavstånd från starten. Jag åt 4 mackor med ost och marmelad, ett glas nyponsoppa och två koppar kaffe till frukost, Joakim skulle bestämt pressa i sig pasta med bacon till frukost. Sen var det vandring till starten och tävlingsnerver i ökande grad ju närmare man kom.

Vid starten hade jag i år, pga att jag lyckats kvala in till SM via mina 2:37:45 från Berlin, förmånen att byta om och värma upp med eliten inne på Stadion. Detta kändes riktigt kul och jag blev starstruck både en och två gånger. T ex stod jag och smörjde in ljumskarna med vaselin bredvid en av förhandsfavoriterna Lars Johansson. Jag kände mig som en katt bland hermelinerna med det högsta startnumret (82) i det manliga elitfältet. Försökte dock passa in så gott det gick och tog en kilometers uppvärmningsjogg i Lill-Janskogen, för det gjorde de andra. Vankade sen nervöst av och an inne på stadion och gick på toa ett par gånger innan folk började röra sig ut till starten på Lidingövägen. Hälsade på bloggkollegan Johan aka Swyzak för första gången IRL.

Tio minuter innan start när jag joggade lite försiktigt fram och tillbaka på Lidingövägen infann sig exakt den känsla som jag vill ha innan ett lopp. Av någon anledning får jag bara just den känslan innan marathonlopp. Det är en blandning av exakt rätt mängd nervositet, fokus och upprymdhet. Det är ett stort privilegium att kunna röra på sig lite tills alldeles precis innan start, så som man får i elitledet.Kände mig taggad till tusen men ändå ganska avslappnad. Hittills hade allt vad gäller formtoppning, uppladdning och matintag innan gått enligt plan, nu var det bara sista delen i projektet kvar, själva loppet.

Som alltid i en lite lätt overklig men ändå helt banal känsla så har startskottet helt plötsligt gått och man springer. De flesta springer alldeles för fort som vanligt. Jag höll tempot ganska bra, första km på cirka 3:42, och snart kom Joakim och Ragnar som startat i första grupp bakom eliten upp bredvid mig. Det blev en ganska bra klunga som höll ganska exakt 3:44/km. De första 5 km passerade jag således på 18:40 som 78:e man. Detta var ju tänkt hastighet men då första femman är ganska lättlöpt, netto minus 20 höjdmeter, så bestämde jag mig för att öka lite grann trots att det skulle innebära sololöpning då ingen klunga var inom synhåll framåt.

Upp för Västerbron första gången efter 8 km fick jag syn på damtäten; Isabellah Andersson, en Japanska och en manlig löpare. Jag höll sen ungefär jämna steg med dem längs Norr Mälarstrand där jag passerade 10 km på 37:13 som 60:e man. Andra femman alltså något snabbare (18:33) trots passage över den 30 meter höga Västerbron. Allt kändes dock fortsatt helt stabilt och jag löpte kontrollerat och lite avvaktande, precis enligt plan. Trots detta ökade jag nog en del här omedvetet då det var mycket publik.

I det lätta men långa motlutet på Torsgatan passerade jag Skillingaryds veteran Christer Ryman som redan här såg trött ut, imponerad av att han ändå slet sig in på 2:43 till slut. Efter Odenplan, strax innan 15 km går det lätt nerför på ett sätt som gör att man behagligt kan rulla på ganska snabbt. Då avståndet fram till Isabellah fortfarande var oförändrat och jag kände mig pigg tog jag här beslutet att jag ikapp för att ha en klunga med ryggar att gömma mig bakom i den förväntade motvinden ute på Gärdet och Djugården. Det var en kalkylerad risk då man kan få betala dyrt för såna fartökningar så pass tidigt i loppet. Nu visade ju sig varken Isabellahs eller Japanskans rygg vara så mycket att gömma sig bakom (det är inte några storvuxna damer) men jag kom i alla fall relativt lätt ikapp och passerade på vägen 15 km som 58:e man med en tredje femma på 18:17.

Först planerade jag att helt egoistiskt lägga mig i rygg på tjejerna och inte dra en meter men jag vet inte om det var TV-kameran på följemotorcykeln eller gentlemannen i mig som gjorde att jag ändå gick fram och drog ganska mycket på vägen ut mot Gärdet. Jag hittade ett youtubeklipp från 18 km som bevis att jag faktiskt var uppe och drog. Jag kommer in i bild vid 9:55.

Fjärde femman gjorde jag på 18:29 och andra milen gick således på 36:46. 3-4 löpare till anslöt till vår klunga, både såna vi kom ikapp och ett par som kom ikapp oss, bland annat en rysk tjej som slutade trea. Halvmaran passerade vi på 1:18:13 och jag kände mig fortfarande ganska oberörd. Sen sjönk dock farten något då ingen ville dra så femte femman gick på 18:56 (strax efter att vi passerat en joggande Anders Szalkai som uppenbarligen gett upp hoppet om en tid motsvarande fjolårets 2:26). Passerade 25 km fortfarande på 58:e plats. Det var kul att få springa framför kameran en mil men nu fick det räcka tyckte jag så jag ökade farten lite och lämnade damerna bakom mig. Sen följde ett pärlband av trötta löpare som jag vevade in som en fiskare, lade mig ibland bakom någon ett par sekunder men tyckte att det gick för långsamt och gick vidare till nästa. 25 till 30 km gick på 18:31 (tredje milen på 37:27) och jag gick här från 58:e till 45:e plats. Det var dock glesare mellan löparna efter 30 km och på Söder Mälarstrand på andra varvet började jag faktiskt känna mig lite trött för första gången. Längtade faktiskt lite grann till Västerbron bara för att få använda lite andra muskler i klättringen upp för bron.

Upp för bron fick jag syn på tidigare nämnde Johan/Swyzak som innan loppet sagt att han skulle gå för 2:35 i sluttid. Jag hade nu kommit till den punkt där man liksom inte orkar räkna så mycket på sluttider men jag visste att jag fortfarande hyfsat höll farten för nånstans mellan 2:36 och 2:38 och det är alltid stärkande för självförtroendet att komma ikapp löpare som vanligtvis är ett strå vassare än en själv. Nånstans runt 35 km (passerade som 39:e man, 7:e femman gick på 19:04 inklusive Västerbropassage) kom jag ikapp Johan och gled förbi. Vid centralstationen hörde jag ett jubel en bit bakom mig och en speakerröst som sa att Isabellah var första dam. Jag kände mig lite jagad, är ju ändå viss prestige i att slå Isabellah även om hon är långt ifrån toppform efter sin nyliga knäoperation.

Motlutet uppför Torsgatan vid 38 km som jag på första varvet upplevde som lätt upplevde jag nu som betydligt kraftigare, kanske delvis pga att det nu var mer motvind, men kanske mest pga att jag nu sprungit 25 km mer. Det var riktigt tungt här men jag visste att det snart skulle komma en skön utförslöpa efter Odenplan och nu var det ju faktiskt bara 4 km kvar och jag höll faktiskt nästan farten. Vid 40 km var jublet bakom riktigt nära, jag passerade som 38:e man efter en 8:e femma på 18:43 (fjärde milen på 37:47) vilket faktiskt är jäkligt bra med tanke på att det är rätt mycket uppför på den femman. Strax härefter var dock tjejstryket ett faktum då Isabellah passerade och jag inte hade en chans att hänga på. Jag hade dock en annan fin skalp inom synhåll i form av Kongahällas Anders Soovik som jag aldrig tidigare slagit i ett lopp han fullföljt. Han såg tröttare ut än vad jag kände mig när jag passerade honom vid 41 km och gjorde inte minsta försök att hänga på. Bara en kilometer kvar men en kilometer kan kännas tungt när man sprungit 41 redan. Svagt motlut också sista biten upp mot stadion men mycket publik som bar mig fram. Ytterligare ett youtube-klipp, jag kommer in i bild efter ca 5:00:

Det är en häftig känsla att svänga in på Stockholm stadion, värt varenda av de 42 000 metrarna man slitit sig igenom för att komma dit. Placeringsmässigt var jag helt ohotad bakifrån men när jag svängde in på slutrakan såg jag att jag hade chans till några sekunders putsning av personbästat och tömde därför ut de sista krafterna i en liten spurt och kom in som 37:e man, 16:e i SM på 2:37:36. Åtta sekunder efter damsegrarinnan Isabellah Andersson men 9 sekunder bättre än min tid från Berlin i höstas på en betydligt tuffare bana. Grymt nöjd helt enkelt. Ingen negativ split denna gång; första halvan på 1:18:13 och andra på 1:19:23 men ändå väldisponerat med tanke på att det är betydligt svårare att löpa jämnt på denna backigare och blåsigare bana.

Tack till alla jag känner som stöttade ut med banan, det betyder jättemycket! Idag vilar jag men jag känner mig faktiskt inte så sliten som jag har gjort efter tidigare marathonlopp så det kanske blir lite jogg redan imorgon.