Två dagars helvila blev det. Inte för att jag absolut var tvungen. Så sliten var jag inte. Men det kan kanske vara bra att ta en liten paus och sätta punkt för ett projekt innan man drar igång nästa.
Ingen stelhet var kvar någonstans i kroppen, snarare kändes benen lite degiga och utan stuns. Hängde på klubbens intervallträning, kanske inte det naturligaste uppstartspasset efter en mara men tanken var inte att pressa max utan mest flyta igenom och få upp pulsen lite grann. Med tanke på att mångas mål nu är Lidingöloppet körde vi tusingarna på den backigaste delen av grusåttan; mellan 3 och 5 km-markeringarna, fram och tillbaka två gånger med ca 1 minuts vila emellan, 8 stycken totalt alltså. Uppförstiderna låg mellan 3:30 och 3:36 och nedförstiderna mellan 3:09 och 3:19. Hyfsad fart i benen men lite tyngre än normalt kanske det gick.
Det jag funderar på nu är om ett marathonlopp bygger upp eller bryter ner kroppen? På kort sikt bryter den ju självklart ned men man borde väl kunna se maran som ett riktigt bra träningspass. Man förlorar ju mycket träning i och med vilan både innan och efter loppet men kanske det vägs upp av träningseffekten? Eller kan man träna för hårt? Så länge det inte bryter ned psyket tänker jag att det bara är att tuta och köra.
Som jag nämnt tidigare är planen för juni att ta det relativt lugnt, träna mest på känsla, inte pressa in massa mil om jag inte känner för det. Men lite tävlingar blir det. Anmälde mig precis till Karlstad stadslopp där jag hoppas kunna putsa mitt 10 k landsvägspers ganska rejält (idag är det 34:42).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar