Funderingar från lågsäsong

Fortsätter min halvvila med träning ungefär varannan dag. Det har dock blivit ganska kvalitativa pass hittills. Idag 20 km med insprängt 4+4km i ungefär halvmarafart. 3:28 respektive 3:24 gick dessa på per kilometer. Vi körde då 2 varv på åttan med start av de snabbare partierna på högsta punkten så det var en del nerför vilket gjorde att farten blev rätt bra trots att formen är lite sisådär just nu. Funderar vad det beror på förresten. Sliten från maran fortfarande eller är det på grund av minskningen i träningsmängd. Jag har ju inte helvilat mer än fyra dagar i streck. Och efter det ändå kört nästan bara kvalitet när jag väl tränat. Är det så att min kropp just nu inte klarar av att tillgodogöra sig hårda pass utan behöver en lugn uppbyggnadsperiod. Eller är det någon slags psyko-fysiologisk process som inträder när man är färdig för säsongen och inte har några nära mål som sporrar? Inte vet jag. Det känns ändå roligast att köra dessa typer av pass när man bara kommer ut 3-4 gånger per vecka. Så jag kommer nog fortsätta så månaden ut.

Troligtvis blir det ett återbesök till Rotterdam den 15:e april. Är inte anmäld än men vi är några från klubben som planerat detta som nästa stora mål. Visare som jag är i år, jämfört med förra året vid samma tid, om hur segt det är att kapa minuter på sin marathontid när man nått en viss nivå så lägger jag än så länge tidsmålet där till sub 2:35. Än så länge har jag ju inte ens kommit igång med riktig träning än och är också osäker på hur hårt jag kommer orka satsa under vintern och våren så detta modesta mål får räcka för nu.

Annars så är det en lite annorlunda tillvaro just nu jämfört med egentligen de senaste två åren tillbaka. Det var nämligen för ungefär två år sedan som jag höjde ribban för min satsning något och 10 mil per vecka blev det nya 7 mil per vecka vad gäller träningsdos som man kunde vara riktigt nöjd med. Nu är jag inne på tredje veckan i rad där det självvalt blir en veckomängd under 7 mil. Någon sådan period har jag tidigare under dessa två år inte haft. (Jag hade fyra veckor i maj förra året med nästan ingen löpning alls men det berodde på en stressfraktur och var alltså inte självvalt.) Detta känns både skönt - man slipper fundera och stressa för att på något sätt få in sina mil mellan alla andra saker som man vill och måste göra. Men det känns också lite oroande för min tvångsmässiga sida och min identitet som semisatsande löpare - kommer jag trivas så bra med att bara hobbyträna att jag sen inte kommer vilja öka träningsmängden. En analys på denna rädsla är att jag alltså är rädd för att jag möjligen kommer vilja något annat än det jag vill att jag ska vilja. Då kommer mitt liv att vara på ett lite annat sätt. Jag inser hur absurt jag tänker. Är inte bara själva den tanken att jag vill vilja något ganska konstig? Det är inte lätt att vara tvångsmässig. Men det finns kanske värre öden.