Laddar om

Jag trodde först att jag skulle drabbas av en liten motivationssvacka efter det lyckade Lidingöloppet. Det var lite så efter Berlin marathon förra året. Jag var fortfarande i bra form efter loppet och det slet inte mer på kroppen än att jag bara några dagar efteråt kunde köra ett riktigt fint snabbdistanspass som kändes som ingenting. Men jag tappade ändå tävlingssuget lite. Det där som gör att man verkligen vill ner i brunnen för att se hur djup den är. Träningen flöt på bra hela hösten och vintern efteråt men det dröjde till våren innan jag verkligen kände för att testa gränserna igen på tävling. Jag hade lite samma känsla igår - nöjd men lite tom.

Det regnade när jag cyklade hem från jobbet idag och jag funderade på att ta en vilodag för att invänta det rätta träningssuget. Det är en svår balansgång det där. Ena extremen är att man blir en "feel-good-löpare" som bara lyssnar på kroppen hela tiden och vars främsta mål är att vara i harmoni med sig själv och universum i varje givet ögonblick. Andra extremen är den tvångsmässiga som kör enligt plan no matter what. Jag ligger nånstans emellan och i min ambivalenta natur pendlar jag också ganska mycket mellan polerna. Var är då sanningen - kan man fråga sig.

Jag hoppas att jag med tiden blivit bättre på att disponera mina krafter i träningen. För jag tror ändå att det finns smart träning. Jag tror att kroppen pallar med olika typer och intensiteter av träning vid olika tidpunkter. Att det finns en absolut rätt träning vid varje tillfälle. Och att ibland kan den rätta träningen vara att våga vila. David Nilsson fick pga en skada tre veckors ofrivillig helvila bara några veckor innan han gjorde vad han själv sade var sitt livs lopp på Lidingö den gångna helgen. Jag kan själv tänka mig att mitt fyra veckors skadeuppehåll förra våren hjälpte mig till en bättre form hösten därefter. Man hinner samla ganska mycket mental energi under ett sånt uppehåll och de första smärtfria löppassen efteråt är ren njutning i varje steg. Å andra sidan är kontinuiteten den kanske viktigaste faktorn för en löpares långsiktiga utveckling. Så det är inte lätt hur man ska göra. Och all den här tankkraften kring hur jag ska träna lägger jag ner på något som bara kostar pengar, tid och en jäkla massa kalorier.

Jag tog mig i alla fall ut på en lugn runda runt gamla åttan. Det regnade fortfarande och det var höstens första pass i långa tights. Markus W Pettersson vänder efter hundra meter om det inte känns rätt. Och han vägrar springa om det regnar. En feel-good-löpare som gör 1:10 på halvmaran. Han har nog hittat sin grej. Jag gillar regn och har jag väl kommit ut kör jag nästan alltid ungefär det pass jag har tänkt. Idag var tanken en lugn jogg och så blev det. Lidingöloppet kändes fortfarande lite i kroppen och jag väntar nog med mer intensiv träning ytterligare ett par dagar. Men mot slutet av rundan idag började 42 km asfalt kännas som en riktigt rolig utmaning och jag kände för en stund för att höja ribban riktigt rejält inför Frankfurt bara för att göra det hela ännu roligare. Kanske är det hybris men 2:35 som jag varit inställd på ett tag nu känns som alldeles för realistiskt för att kicka igång mig på allvar. Det känns som att jag har gjort kloka lopp hela säsongen och nu vill jag vara riktigt dum. Fast samtidigt är det en oslagbar känsla att vara stark på sista milen av ett marathonlopp. Undrar hur Patrick Makau tänker om dessa saker?