En jäkla bra dag på Lidingö

Det var med lite osäkerhet jag satte mig på bussen i fredags morse för att med femtiotalet klubbkompisar åka upp till Lidingöloppet. Osäkerheten berodde på två saker:

1. Jag har bara sprungit loppet en gång förut, 2009, och var då ganska säker på att gå under 2 timmar men hade underskattat banan ganska kraftigt och kom in på 2:01:54 om jag minns rätt. Detta efter en riktigt tung sista mil. Milarna gick då på ungefär 39, 40 respektive 43 minuter har jag för mig.

2. Känslan i kroppen var svårbestämd. Tyckte att jag kände nåt i halsen och en viss tunghet i kroppen. Jag vet att detta kan vara tävlingsnerver, att man känner efter för mycket men tillsammans med att större delen av min omgivning gått runt och hostat och snuvat sista veckorna var jag ändå tveksam.

Jag var också lite orolig att det rätta tävlingssuget inte infann sig trots en vecka med två vilodagar och bara kortare formtoppningspass. Det bra i det hela var dock att jag inte kände nån större press på mig själv i det hela. Säsongsmålet är som sagt Frankfurt och skulle jag exempelvis bryta skulle jag inte hänga läpp för detta nån längre tid.

Hur som helst - efter nummerlappshämtning på Lidingövallen och middag på Bosön på fredagskvällen med starspotting inkluderande bland andra Isabellah Andersson, Charlotte Kalla och David Nilsson infann sig helt plötsligt lite feeling. Hoppade dock över planerad kvällsjogg till fördel för vila.

Lätt uppvärmningsjogg de dryga 4 kilometrarna från Bosön bort till starten. Sen satt jag på en sten och tittade rakt ut i luften en halvtimma innan det var dags att lämna in överdragskläderna och ställa sig på startlinjen. Nu hade jag faktiskt en riktigt bra känsla i kroppen, nästan ingen nervositet utan bara sugen på att se vad kroppen hade att erbjuda idag. Till syvende och sist finns det faktiskt inte så mycket mer man kan göra. För mig är oftare problemet det omvända, att jag är överladdad och tänker för mycket.

Jag hade tänkt att börja lugnt, något långsammare än planerad snittfart för att komma in i det hela och sen plocka placeringar hela vägen. Nu visade detta sig vara svårgjort när man startar längst fram och man har 1B och C bakom sig som alla kämpar för att få en bra plats innan banan smalnar av till grusväg efter knappa kilometern. Det långsammaste jag lyckades prestera på den första kilometern blev 3:26. Jag ändrade mig för övrigt angående klocka, hade ju tänkt springa utan men med facit i hand var det nog smart att ha med den för att fatta att det absolut inte gick för långsamt när jag låg nånstans på uppskattningsvis 200:ade plats efter startrusningen. Jag räknade nu iskallt med att i ett senare skede av loppet ha passerat de allra flesta av de som nu låg framför mig. Detta visade sig som vanligt helt sant. De första man passerar efter sådär 2 km är typiskt ganska grova killar i bomulls-T-shirt med flåsande andning som enligt mina fördomar är fotbollsspelare i division 5 som köpt en startplats i 1B. Men all heder åt dem för deras satsning.

Tanken de första kilometerna hos mig var att jag måste ta det lugnare. Snittiden på klockan låg efter 3-4 kilometer fortfarande kvar på dryga 3:30/km. Känslan var dock att detta flöt hur lätt som helst och jag kunde i princip andas genom näsan och flyta på i detta tempo. Kan detta hålla blev istället tanken som sen skulle följa mig igenom i stort sett hela loppet. Det var liksom svårt att sakta ner, men jag vet så väl att det är svårt att känna "rätt" i början av ett lopp när man är full av adrenalin.

Tempot sjönk väl en aning så snart fältet dragits ut och jag började plocka löpare en efter en istället för att sick-sacka genom en hord. Första 5,2 km enligt GPS:en gick dock (såg jag i efterhand) i 3:37/km. Strax härefter stod klubbkompis Marcus och ropade att jag låg på 57:e plats. Farten höll i sig även andra 5:an som gick i 3:36/km. Jag hade nu kommit ikapp Hälle IF:s Fernando Dinis som jag alltid fått storstryk av på längre sträckor, detta faktum gjorde att jag kände efter en extra gång om inte farten var för hög men känslan var fortfarande hur bra som helst. I detta youtubeklipp räknar jag till att jag ligger 49:a. (Noteras här kan även att det är ett visst avstånd mellan de två ledarna och de första svenskarna.) Jag passerar efter ca 6:45 (nr 117) tillsammans med Fernando Dinis.

Nästa femma som fortsatt är ganska lättlöpt gjorde jag i 3:40-snitt och jag tror det var under denna som jag inte kunde hålla mig utan drog ifrån Dinis. Kanske lite överilat med jag kände att jag var tvungen att testa att "go with the flow", man kan ju inte vara en tråkig kalkylerande typ hela tiden. Tror även det var här som jag passerade före detta världsmästaren i 24-timmarslöpning Henrik Olsson TV-88.

15-20 km är av många ansett som Lidingöloppets tuffaste bit, inte på grund av några enskilda backar utan på grund av att det nästan aldrig är platt, upp och ner i korta men ofta branta backar hela tiden. Här fick jag också lätta varningssignaler från kroppen att jag måste hålla mig i skinnet om jag ska orka hela vägen. Jag kände att jag började flåsa ganska mycket och sänkte medvetet tempot en aning. Jag plockade dock löpare en efter en så samtidigt fick jag positiv feedback att jag gick starkare än de flesta andra. Passerade bland annat en tungt flåsande Cedric Schwartzler från Enhörna som vanligtvis är en betydligt starkare löpare än jag själv. Sånt ger kraft. Hittills hade jag heller inte blivit passerad av en enda löpare sen startrusningen lagt sig förutom en afrikansk löpare vid 5 km som jag fick höra senare trott att loppet skulle gå på söndagen och därför fått skynda sig till starten och missat denna med 2 minuter och därefter fått springa om hela grupp 1A, B och C, mestadels ute i buskarna bredvid banan. Han slutade sen femma på 1:44 vilket är en enorm bedrift. Jag lyckades i alla fall hålla 3:47/km på denna femma och jag tror att jag passerade halvmaran på strax över 1:18.

Strax innan Abborrbacken vid 25 km kom Fernando ikapp mig igen. Jag klockade av en knapp femma vid foten av backen och den gick på 3:48/km. Även 20-25 är ganska backigt så jag höll fortfarande bra tempo relaterat till kuperingen, totala snitthastigheten låg nu på 3:42/km. Det var bra att få sällskap uppför backen för att förstå att det går långsamt för alla uppför denna. Tillsammans med Fernando passerade jag även två löpare uppför backen (Möjligen Ulf Troeng från Studenterna?).

När backen plattar ut och det blir asfalt en kort bit fick jag dock känna på för första gången att detta ändå är ett ganska tufft lopp. Mjölksyra upp till öronen och skitnödig (antagligen pga mjölksyran) dröjde det ett tag på platten innan jag fick upp farten igen och kunde komma ikapp Dinis. Efter regn kommer dock solsken och jag lyckades bli av med syran ganska snabbt i de efterföljande nedförsbackarna. Självklart var jag nu trött men vi höll ändå bra fart på det relativt platta partiet fram till Karins backe med 2 km kvar. 2 km är ju ingenting och jag var långt piggare än vid samma ställe vid förra försöket. Här har jag hittat en video av Anders Szalkai. Jag kommer in i bild vid 3:58. Observera att videon är klippt så avstånden är inte så korta som det verkar.

Såg nu att jag här nästan fått en lucka till Fernando bakom men det visade sig att han ändå var starkare och strax efter backen drog han ifrån. Jag lyckades dock passera ytterligare ett par löpare härifrån till mål. Detta skedde med viss hjälp av tidigare nämnd klubbkompis Marcus Morin som sprungit genom skogen för att heja på även med ca 600 meter kvar till mål. Man kan höra honom i bakgrunden i denna video (jag passerar vid ca 3:15):

Överraskad över hur snabbt och relativt smärtfritt det hela gått kom jag in på Grönsta gärde och kom efter en spurt nästan ikapp Lars Södergård. Jag slutade som 25:a på 1:52:37 vilket var en putsning av perset från 2009 med nästan 10 minuter. Grymt nöjd med detta. I princip var detta så snabbt som jag i yttersta extremen tänkt att det kunde gå. Målet var ju under 1:55. Snittfarten enligt GPS:en blev 3:42/km. GPS:en räknade också bra i längd - 30,36 km. Detta stämmer bra överens med mätningen som gjordes med Jones-Counter för några veckor sedan (30,45 från 1C-starten som är ca 100 meter bakom 1A där jag startade.

Sammanfattningsvis känns detta lopp som ett lyft på samma sätt som Berlin kändes i fjol. Om jag kan springa 30 km terräng med nästan 400 höjdmeter i 3:42/km borde det vara realistiskt att hålla 3:40/km i 42 km platt asfalt om 5 veckor. Jag kan även notera att jag inte hade någon före mig i resultatlistan som jag så att säga borde slå. Däremot flera efter mig som jag tidigare varit jämn med eller som snarare borde slå mig.