Sedan i söndags lever jag efter antagandet att överträning bara är en myt. Svajig sömn och kronisk trötthet under dagarna betyder bara att man tränat för lite. Hur djupt ner i hålet kan man komma? Det var ett tag sen jag körde två pass per dag regelbundet och det känns att jag är ovan. Men det finns nån bisarr njutning i apatin som kommer av detta självskadande beteende. Så jag testar att köra på ett tag till - biter hårdare i den tand som värker. Egentligen kör jag väl inte så där otroligt hårt men det har varit fram och tillbaks till jobbet varje dag den här veckan, snitt lite över 20 km per dag, har oftast ingen klocka med men det blir fart efter humör, oftast lite progressiv style. Jag har varit lite bekväm under sommaren och - hör och häpna - ibland tänkt att jag tränar för att må bra i första hand. Men precis som det inte går att somna när man vill somna mår man inte alltid bra av att försöka må bra. I alla fall tror jag att vissa av oss fungerar så. Alltså blir det projekt träna ner sig. Tills jag byter inställning igen.
Tror att det kan hända, att man övertränar eller tömmer depåerna för djupt. Känns så för mig nu och tror att det är Ultraintervallerna i juli (8 x 10 km på ett dygn) som brände ut mig. Efter flera dars vila fortsatte jag att träna som tidigare men blir bara tröttare och långsammare. Nu har jag ett fjällopp på lördag om 16 km och efter det blir det ner- och uppträning till Finalloppet. Funkar inte kroppen då så utsträcker jag rampen uppåt men långsammare och siktar på vårens glädjeämnen.
SvaraRaderaMen hav förtröstan, Olle kommer tillbaka på måndag och han behöver pep-träning efter ett år med isbjörnar!
Bengt D.
2 pass-dagar tycker jag är väldigt sympatiskt. Speciellt eftersom man då kan köra dagens andra pass utan krav på varken kvalitet eller kvantitet, typ 8 km mysjogg :)
SvaraRaderaNu är ju mina träningsmängder inte mycket i jämförelse med dina. 35 km är väl typ mysjogg för dig. :-)
SvaraRadera