Göteborgsvarvet, som var anledningen till att jag började med löpning för 12 år sedan gick idag. Jag är i sämre form än på många år och har tvekat lite om jag skulle våga ställa upp. Har ingen skada att skylla på. Bara mig själv. Jag har sprungit 57 mil hittills i år, jämfört med cirka 200 vid den här tiden på året de år jag varit i bra form. Så siktet var inte högt ställt. Tänkte att jag kanske skulle kunna klara mig under 1:20. Drogs med lite grann i starten, även om jag hade tänkt hålla igen. Ganska snabbt var pulsen uppe över 160 vilket är 95% av max för mig. Och då gick det ändå inte särskilt fort. Försökte sakta ner lite men det är så jäkla trist att bli omsprungen av så många. Plus att det bara tar längre tid tills man är i mål. Passerade milen strax under 37 minuter. Men då var jag rejält trött. Uppför Göta Älvbron kände jag mig helt slut och fick sätta mig ner nån minut för att ladda om. Sen kom jag inte riktigt igång igen. Jag var helt enkelt trött. Trött i benen, trött i kroppen, trött i huvudet. Kändes inte direkt som någon triumf när jag till slut kom i mål på 1:21:28, sämsta tiden sedan 2007. Men nöjd med att jag ändå genomförde det, och gjorde mitt bästa. Lärdomen är att ens resultat oftast är ganska rättvisa. Det är ganska lite man får gratis på gamla meriter. Har man inte tränat så blir det tungt.
Efteråt känner jag mig delvis sugen på att springa bättre nästa år. Vill tillbaka till känslan att vara i riktigt bra form. Men samtidigt vet jag att det har sitt pris, man måste vara ganska dedikerad för att orka med den träning som krävs. Så det är något slags val. Jag är inte säker på att jag har energin i mig att träna så mycket längre.
