3 veckor kvar

Efter halvmaran igår i tunnaste skorna (Asics Piranha) var det ganska stelt idag på långpasset. Kanske borde jag ha vilat helt idag för att riktigt suga upp superkompensationen från gårdagens maxning. Men då förra helgens 31 km faktiskt är det längsta träningspass jag kört sen i början av maj kändes det viktigt att få till åtminstone ett lite längre långpass innan maran. Visst är formen god, det har både Lidingöloppet och gårdagens halvmarathon med all önskvärd tydlighet visat. Men 42 km asfalt handlar inte bara om kondition i form av typ syreupptagningsförmåga. Det handlar mycket om att ha ben som tål att nötas sisådär 15 000 gånger vardera mot ett ickeförlåtande underlag. Därför var det idag nästan sista chansen att en sista gång misshandla dessa ben om de ska ha chans att återhämta sig. Tänkte att det på nåt sätt kanske t o m ur träningshänseende är positivt att börja långpasset med redan misshandlade ben. För det var på gränsen till masochism idag. Varje steg gjorde lite ont. 35 km var planerat och nästan 36 blev det. Både jag och Joakim var i samma läge eftersom vi båda tävlat igår. Mot slutet valde vi omvägar för att få springa på stigar istället för asfalt. Men precis som masochister gillar att bli piskade så gillar vi också att ha lite ont. Så lite trevligt var det ändå på nåt slags skruvat sätt. 107 km slutade veckan på - inte nån jättemängd men hög kvalitet på träningen, inte minst då gårdagens tävling som lämnade en god känsla.

Nu är det alltså exakt tre veckor kvar till säsongens sista självplågerifest. Det mesta av jobbet måste anses vara gjort. Jag har ingen exakt plan för återstående tid innan maran. Grovt planerat handlar det om ungefär normal träning en vecka till och sen nedtrappning av mängd med ungefär 70-80% av normal träningsmängd nästnästa vecka och 60-70% marathonveckan (inräknat maran själv).

Känslan för dagen kommer få styra mer än vanligt - jag vill hitta känslan och suget att vilja springa riktigt fort riktigt länge. Att köra så specifik träning som möjligt vad gäller fart och underlag låter logiskt. Kanske blir det nåt längre genrepspass nästa helga, dock troligtvis inte så långt som de 30 km i marathonfart jag körde innan Berlin. Då gjorde jag det tre veckor innan tävlingen och om jag gör det nästa helg är det bara två veckor innan och det känns på gränsen till för nära inpå. Dessutom är jag rädd för de mentala konsekvenserna av att misslyckas med ett sådant pass.

Nu ska jag fundera på skofrågan. Vågar jag Asics Piranha i 42 km? Det gick bra i Berlin men det var på gränsen. I Stockholm använde jag Nike Lunaracer med betydligt mindre ömma ben som resultat.