Veckan

Inte så mycket att rapportera idag men en liten veckosummering gör jag ändå. 99 km slutade veckan totalt på efter dagens 6 km i 5:30-fart med dottern cyklandes bredvid. Försöker nu söka självförtroende i siffrorna bakåt sista halvåret: 110 km i snitt. Av de åtta sista veckorna har alla förutom den sista (99 km) landat på över 100 km, 111 km i snitt per vecka. Ca 40 km per vecka, i snitt, av detta i sub 4:00-fart. Känslan från igår när 16 ganska kuperade kilometer i 3:32-fart kändes ansträngande men kontrollerat tar jag även med mig i kommande veckas löpdeprivation när jag antagligen kommer känna mig rastlös och stundtals få för mig att musklerna förtvinar om jag bara joggar lätt och inte pressar max.

Så nu har jag kommit till den punkt i det här projektet, som jag startade efter maran i Berlin i seprember i fjol, när det inte längre är så mycket upp till mig längre. Till skillnad från många andra anser jag inte att långdistanslöpning är speciellt mycket psykologi. Allt snack om pannben, att vara mentalt hård och så vidare tycker jag mest är snack. I tävlingssituationen är marathonlöpning, enligt mig, 99% fysiologi. Marathonträning är dock mycket psykologi, att vilja träna disciplinerat under en lång period för att vänja kroppens alla vävnader och organ för den specifika påfrestning det är att springa långt i relativt hög fart. När det kommer till psykologi (filosofi?) ansluter jag mig i och för sig till de som anser att saker och ting på ett kosmiskt plan faktiskt är förutbestämt. Att jag är ute och springer mycket har sina orsaker. De som inte är ute och springer varje dag har sina orsaker till det. Sen att människor kan bli påverkade, att börja springa, eller att sluta, upphäver inte denna kausalitet som styr världen. Orsak och verkan. Människor handlar så som de tror är bäst. Man tror att man tar ett beslut men egentligen är det orsakerna som formar ett beslut i ens hjärna i en process som alltid är logisk även om den inte alltid är det på ett uppenbart sätt.

Tillbaks till marathonlöpning så tror jag att om man vill få ut sin kapacitet så mycket som möjligt över 42 km så ska man tänka så lite som möjligt, det tar bara kraft. Riktigt bra löpare tycker jag påfallande ofta är religiösa. Jag tror det hjälper dem att slappna av och minska prestationsångesten om de har en gud att lämna över skeendena till. Om det ska funka bra så måste man nog i och för sig vara troende på riktigt och inte bara som en strategi för att bli en bättre löpare.