Rotterdam marathon 2011

Tillbaks från Rotterdam. De som har letat efter mig i resultatlistorna har väl upptäckt att jag inte finns där. Ska gå i genom helgen och orsakerna till detta. Som jag skrivit tidigare så fick jag min första kraftigare förkylning på nästan ett år lämpligt i början av veckan. Tänkte att det bara var en bagatell som skulle gå över innan start. Men tji fick jag, den flyttade helt enkelt runt som den behagade. Jag kom ner till Rotterdam på fredag kväll och mötte upp Niklas och Robert på femstjärniga Manhattan Rotterdam, fint ska det vara. (Vi bokade tidigt så det var faktiskt inte jättedyrt.) Hotellet låg precis bredvid centralstationen och bara ca 400 meter från starten på Coolsingel. Det är faktiskt en ganska fin stad och det fina vädret, uppåt 20 grader och sol, på lördagen gjorde att vi fick en riktigt trevlig dag när vi turistade runt.

Niklas och Robert.

Undertecknad blickar ut över världens näst största hamn.

Lördagen var således mycket trevligt trots en ständig ambivalens kring hur jag mådde förkylningsmässigt och funderingar kring om jag över huvud taget skulle starta och om jag i så fall skulle följa ursprunglig plan och springa enligt 2:35-schema eller bara jogga runt eller nånting där i mellan. Pre-race-nerver har en inte obetydlig del i sammanhanget där man lätt övertolkar kroppens signaler. En holländsk man, tillika servitör (och möjligen före detta elitcyklist) rådde mig att ta två aspirin med massa c-vitamin kvällen innan. Han sa att om man gjorde detta skulle man svettas ut förkylningen på natten och må prima dagen efter. Han tyckte även att jag borde raka av allt hår på huvudet. Trots den oklara auktoriteten i detta uttalande följde jag det till viss del och tog två diklofenak och en panodil innan jag gick och la mig. Mådde något bättre på morgonen och bestämde mig för att starta med intentionen att köra på i det tempo som kändes bra men bryta om det blev för jobbigt, vill inte pressa kroppen för hårt om jag inte är helt frisk.

Efter en viss förvirring angående hur man skulle komma in i rätt startfålla kom jag till slut in i startgrupp B och kom nästan längst fram i denna grupp som bestod av ett par hundra löpare direkt bakom elitfältet. Sen blev det ca 20 minuters väntan som på grund av min ödmjuka inställning till det hela i och med min inte helt optimala hälsa inte blev lika nervös som vanligt. Starten gick till slut och jag var över startlinjen bara ca 5 sekunder efter startskottet och kunde löpa på relativt obehindrat efter bara hundratalet meter. Första kilometern avverkades på 3:43 och det kändes relativt behagligt. För att inte fokusera allt för mycket på tider hade jag bestämt mig för att skippa GPS-klockan (som ändå inte visar exakt samma som kilometermarkeringarna) och bara klocka av 5-kilometersavsnitten med en vanlig digitalklocka med mellantider. 3:40-fart ger 18:20 på 5 km och första femman gick på 18:17. Sen hamnade jag i den fällan som man ofta gör i marathonlopp att det är så kul att plocka placeringar att man gärna gör detta lite väl fort. Andra femman gick därför på 18:03 (och första 10 km därmed på 36:20). Det skall i och för sig noteras att banan i Rotterdam inte alls är lika platt som i Berlin och att det faktiskt finns flertalet lättare motlut, bland annat springer man över Erasmusbron två gånger, med en klättring på cirka 15 höjdmeter per gång. Det kändes dock fortsatt bra och jag avancerade från klunga till klunga, andra och tredje femman gick på 18:04 respektive 18:12 (andra milen gick således på 36:16). Runt halvmarapasseringen (1:16:53) började det dock gå lite tyngre och jag sänkte därför medvetet farten något. Detta tillsammans med att jag nu mestadels var själv i en lätt motvind och även några mindre motlut gjorde att femte femman rasade iväg till 18:44. Här nånstans började beslutet att inte fullfölja bli mer och mer definitivt. Skovalet, som till slut blev de supertunna Asics Piranha (130 gram) var kanske inte heller det smartaste. Jag hade förvisso dessa skor i Berlin men då hade jag tränat ganska mycket i dem innan. Nu har jag knappt haft på mig dom sen Berlin och vaderna började kännas av ganska bra efter 25 km asfalt. Vid andra passeringen över Erasmusbron, efter 26 km, stod Robert och hejade på, detta gav lite extra krafter men ändrade ändå inte mitt beslut att försöka hålla farten till 30 km och där kliva av och se det hela som ett bra träningspass.

Hoppet är ju som bekant det sista som överger människan så självklart hoppades jag nånstans att krafterna skulle återkomma. Det är aldrig kul att bryta ett lopp men jag har heller inga direkta principer mot detta. Att kämpa sig igenom de sista 12 km hade kanske varit görbart utan att tiderna hade runnit iväg allt för mycket men det kostar samtidigt mycket i återhämtningstid och eftersom säsongen är ung och Stockholm marathon bara är sju veckor bort tycker jag fortfarande att det var rätt beslut att bryta. Speciellt som kroppen inte var hundra från början. Sjätte och för mig sista femman gick på 18:32, tredje milen därmed på 37:16 och 30 km gick på 1:49:55. Nytt pers på 30 km är ju en tröst i det hela. Snittet per km precis under 3:40, alltså fortfarande 2:35-schema men med nedåtgående trend. Trött men inte helt slut träffade jag Cecilia Fager från Hässelby som också brutit vid 30 km en stund efter mig, hon hade siktat mot 2:43 (vilket skulle varit en förbättring av hennes pers med två minuter) men inte heller hon hade haft nån bra dag. Tillsammans fick vi skjuts till målet tillsammans med nån kvinnlig marockansk topplöpare (Ros i efternamn?) och hennes farthållare.

Det var historien om Rotterdam marathon 2011. Sex månaders bra träning och sen en förkylning. Så kan det gå. Jag är dock inte allt för bitter, hade en grymt trevlig helg med Niklas och Robert och träningen mot Stockholm marathon startar så fort den här jäkla förkylningen släpper. Kan ju säga att den inte blev direkt bättre av mitt lilla träningspass på 30 km. Men förhoppningsvis är jag igång redan på onsdag, och då jävlar ska det tränas.

Rotterdamgänget 2011 väntar på tåget till flyget.