Hatkärlek är väl det bästa ordet att beskriva mitt förhållande till 10 000 meter på bana. Jag har i och för sig aldrig gillat att tävla i sport. Jag har en genuin passion för löpning men att jag tävlar i det är ganska mycket en motsägelse. Då och då händer det att jag under ett lopp kommer in i ett flow och kanske nästan känner ett "runners high". Men oftast är det bara skönt när det är över och en plåga under tiden. Så summan är att jag gör nåt regelbundet som jag hatar, men ändå älskar.
Bortre kurvan med 5000 meter kvar är den bild som dyker upp i huvudet när jag tänker på ett 10 000 meterslopp. Mjölksyran börjar komma, det är 12 och ett halvt varv kvar. Jag vill så gärna sänka farten lite, ta det lite lugnare. Egentligen är jag en väldigt lat människa. Men en annan sida av mig vill kämpa på. Så det är krig i huvudet. Egentligen är inte varje steg så smärtsamt. Det är tanken på att det är så många steg kvar som gör att paniken kommer. Men jag vill vara hård och känna mig nöjd efteråt. Så jag tar det steg för steg.
16:29 gick första halvan på idag. Det var alltså fart precis för sub 33. Jag växeldrog med Olle D. Men jag kände att göra en halva till på samma tid skulle vara riktigt tufft. Bryttankar. Hade ju outat min onda vad innan och kunde kanske skylla på den. Men sanningen var att den gjorde inte ont nu. Jag var bara trött. Skärp dig nu Mattias, håll ryggen framför. "Du får vila sen!" - som Gunde sa till den väggande Jörgen Brink. Kan knappt föreställa mig att förutom tröttheten och sin egen press på sig själv ha pressen från laget och en hel nation. Nä, hobbynivå räcker för mig. Inte för att jag fått så många förfrågningar från landslaget.
Några varv till, igen i bortre kurvan. Tänker att man lever bara en gång. Vad gör lite mjölksyra i evigheten. Så jag sliter på och lyckas nästan hålla farten, lyckas till och med via en långspurt distansera Olle med nån sekund. I mål som femma på ca 33:15. Pers med 1 sekund. Tränat cirka 400 mil sen samma tillfälle förra året då jag gjorde 33:16. Resultatet är en jävla sekund.
Efteråt är jag ändå nöjd. Sub 33 fanns inte i kroppen idag. Jag är inte bäst och kommer aldrig bli det. Men jag kan springa rätt så snabbt. Inser hur mycket jag älskar 10 000 meter på bana. Och hur skönt det är att det inte blir nåt nytt 10 000-lopp förrän till våren. Innan jag cyklar hem i höstmörkret stannar jag och hejar på de som springer i andra heatet. Plågade men beslutsamma ansikten. Som Sisyfos.
Fantastiskt bra skrivet!! Jag klev att ett 10000m-lopp med sju varv kvar i juni trots att jag låg på PB-schema och hade draghjälp av en kompis. Jag var inte övertrött heller men kunde bara inte förmå mig att kämpa i sju varv ytterligare.
SvaraRaderaJag tror det var lite för nära Stockholm marathon (4 veckor) där jag gick under tre timmar för första gången och som en bekant sade: "på 100000m bana måste man verkligen ha skallen med sig, alternativt lämna den hemma och hoppas på att någon plockar en av banan när man är klar" :-)
Bara att hålla med Staffan! Ett av dina bästa inlägg. Bara att lämna skallen hemma och kötta :)
SvaraRaderaDet krävs alltså 6400 mil (16x400) så har du sub-33 nästa år :).
SvaraRaderaSkall läsa detta som uppladdning inför nästa gång jag ger mig på 10000 m så kanske jag persar med mer än en sekund.
SvaraRaderaMen du, Gunde sa väl det där när han hejade fram Mogren när de vann stafetten i Calgary 88. Så det är en mer positiv mental bild än en väggande Brink.
Gött skrivet! Haha, precis samma tankar som jag hade under loppet, skillnaden är en hel del fart bara ;).. Men jag tackar för all support under min tortyr! Beskrev det ganska likt på http://calle-misc.blogspot.se/ :)
SvaraRadera