Planerar för träning

Som jag ser det finns det två huvudalternativ inför nästa säsong: Att ha en plan eller att inte ha det. Hittills i min löparkarriär har jag inte haft mycket till plan - mer än att springa så mycket som möjligt. Jag har tävlat lite som det fallit mig in och även tränat på samma sätt. Visst, inför marathonloppen har jag haft en grovplan med vissa pass som jag velat få in samt en formtoppningsperiod över 2-3 veckor med nedtrappning av träningsvolym.

Då jag nu känner att jag nått ungefär taket för den träningsmängd som jag mäktar med under de förhållanden som finns så börjar jag samtidigt fundera lite på om jag kan disponera träningen på ett så bra sätt som möjligt för att nå så bra resultat som möjligt vid ett givet tillfälle. Det är för mig redan ganska klart att det tillfälle som jag vill vara i absoluta toppform till nästa år är Berlin marathon 30:e september. Så hur lägger jag upp träningen fram till dess. Det återstår nästan elva månader.

Till att börja med gör jag just nu något som jag aldrig testat förut. Jag vilar. Trots att jag inte är skadad och trots att jag tidsmässigt har möjlighet och även känner ett visst sug efter träning så lever jag i träningscelibat. Jag bröt faktiskt celibatet i torsdags och sprang 15 km i lite blandad fart (4:40/km i snitt). Det kändes segt och det var inte lätt alls när jag ibland närmade mig marathonfart i korta stunder. Detta gjorde mitt beslut starkare. Jag kommer kanske inte att helt avstå löpning men fram tills nästa söndag blir det max lugn jogg.

"You don't wanna be a january national champion" Detta citat tog jag från Mark Allens sida. Den gamle Ironman-legendaren. Kände igen mig lite i detta, inte på så sätt att jag är nära att vara någon "national champion" men på så sätt att jag tror att jag var i nästan lika bra form förra vintern/våren som jag var nu under hösten. Nu kanske detta citat är riktat mer till dem som egentligen nått sin topp för vad de klarar av och sen bara har kvar att spela på tidpunkten när de vill ha sin formtopp. Jag inbillar mig och hoppas att jag kan höja min grundnivå flera snäpp till och därför handlar det kanske för mig mer om att bara jobba på som jag gjort och försöka få in så många mil som möjligt. Planerar i onödan i så fall om det inte finns några genvägar. Men samtidigt finns det en annan grej som jag tror just att Mark Allen har sagt och det är att kroppen bara klarar av att vara i toppform i ett visst antal veckor och därefter dalar kurvan. Då måste man gå tillbaka till nån slags grundträning för att - om man ska se det bildligt - bygga en stabilare grund som ett högre torn kan stå på. Nu är ju detta bara bilder och liknelser och det är möjligt att det inte alls förhåller sig så med kroppen bara för att liknelsen är vacker. Men spontant för mig känns detta rätt och jag tycker att jag i perioder fastnat i "intervallträsket" där jag kört liknande intervallpass vecka ut och vecka in utan att tiderna egentligen förbättras nämnvärt.

Så hur bygger man då grund? Jag tänker att det handlar om tid snarare än fart och intensitet. Att spendera mycket tid ute och att göra detta på ett sätt som man finner lustfyllt och rogivande. Visst kan det vara kul att springa mjölksyraintervaller, men kanske främst på de sätten att det är kul när det går undan och (kanske främst) det är skönt när det är över. Men det jag längtar efter mest just nu är långa och lugna pass i varierad terräng där känslan för dagen bestämmer hur länge jag ska vara ute. Ingen stress, inga planer - löpsemester på det sättet att man gör det man vill och förhoppningsvis är det man vill att springa mycket - för annars faller ju hela grejen eftersom jag egentligen ändå gör det här för ett bestämt mål. Lite motsägelsefullt då kanske.

Hur som helst: En vecka till av noll eller nästan noll träning, och ytterligare lite tid till att fundera över detta och förhoppningsvis bli riktigt laddad att börja bygga det torn som ska vara säsongen 2012.