Tävlingspremiär

Även om jag smygtävlat lite med 1500 och 3000 meter inomhus samt en Trailmara, som jag bröt efter 38 km, så kändes det idag som tävlingpremiär på riktigt för säsong 2011. Det var vårtävling över 8 km (eller 7,8 för att vara exakt), ett varv på åttan i Skatås. Fint väder: sol, några plusgrader, nästan vindstilla och ganska torrt grus som underlag. Jag sprang inte förra året, men året innan tog jag mig runt på 27:51. Betydligt bättre form nu och en tid under 27 minuter kändes som ett krav jag hade på mig själv. Sprang ett varv i vintras, på packad snö, på ca 27:20 utan att pressa max, så t o m låga 26 kändes möjligt. Men löpning är inte bara kalkyler, man ska göra det när det gäller också. Jag kommer ur en av de tyngsta, kanske den tyngsta, träningsperioderna jag nånsin haft, 170 km på sju dagar, torsdag förra veckan till onsdag denna vecka. Bara två korta joggingrundor i torsdags (9 + 3 km) och helvila igår. Jag förväntade mig kanske inte att superkompensationen av denna period redan skulle ha infunnit sig och även om jag var utvilad efter nästan 12 timmars sömn till idag (händer typ en gång per år) så var kroppen mycket riktigt ganska trött och seg på uppvärmningen. Jag joggade 4 km i ~4:30-fart och fick den där känslan jag får ibland innan tävling när det känns helt orealistiskt att kroppen ska orka springa någon längre sträcka snabbare än så. Försökte väcka systemen med några fartökningar men jag kände mig fortfarande seg när jag stod på startlinjen kl 11:00.

Hade inte direkt någon plan om jag skulle hänga på täten och slåss om placeringar eller fokusera på att hitta ett så jämnt tempo som möjligt för att få en så bra tid som möjligt. Av de startande kände jag bara till Hälle IF:s Daniel Lund som den enda som kanske är en nivå över mig, han vann förra helgen varvets seedningslopp (kvartsmara) helt överlägset på 34:40. Efter honom var det en ganska stor bunt löpare som jag är ganska jämn med. När starten gick blev det ändå så att jag försökte hänga på längst fram, lika bra att vara lite amerikansk, spänna bågen och gå för seger. Första kilometern var snabb, ca 3:08, och det var ett stort gäng längst fram, förutom jag själv och nämnde Daniel Lund även hans klubbkompisar Mikael Eriksson och Fernando Dinis, Ullevis Jens Petrusson, MAIK:s Haile Abay, Carl Senorski från ÖIS och möjligen någon till. På andra kilometern splittrades fältet upp något, Daniel fick ett försprång till Jens som i sin tur hade 20-talet meter ner till oss övriga. Även andra kilometern gick ganska snabbt, 3:15-3:20 och lätt uppför och för att inte stumna helt fick jag släppa Mikael och Senorski. Jag, Haile och Fernando Dinis turades sedan om att dra där bakom. Halvvägs, på banans högsta punkt hade den totala snittfarten enligt GPS:en sjunkit till 3:26 och ordningen och avstånden var i princip oförändrade: Daniel - 50 meter - Jens - 30 meter - Mikael och Senorski - 30 meter - Haile, Dinis och jag. Härifrån fick jag bita i rejält för att bara hänga med. Haile släppte så småningom och jag och Dinis turades om att försöka rycka från den andre. I sista uppförsbacken efter 6 km tog vi faktiskt in en del på de framförvarande men kom inte riktigt ikapp. Sista kilometern går lätt utför nästan hela vägen och som utförslöpning är min svaghet fick jag släppa några meter till Dinis samtidigt som MAIK:s ungtupp Matz Larsson kom ångande förbi oss båda från ingenstans. När sen även Björn Hammar från Sävedalen kom upp jämte mig med ~400 meter kvar lyckades jag mobilisera de sista dropparna adrenalin till en spurt där jag i farten även drog om Dinis 5-10 meter från mål. Kom in som sexa på 26:38. Daniel Lund vann överlägset på 25:41 men jag var bara 11 sekunder bakom tvåan Jens Petrusson. Det var tätt bakom segrande Lund, 8 löpare inom 14 sekunder. Hela resultatlistan finns här.

Tiden var helt ok men inte superbra. Inga lätta ben och jag fick slita hela vägen. Mest nöjd är jag kanske över att jag faktiskt fick till en hyfsad spurt, har ju sen tidigare inte direkt sett mig själv som en spurtare. Det var också roligt med den jämna kampen om placeringarna bakom ettan.

Dagens tävling var också sista deltävlingen i GFIF:s Terrängserie som startade i höstas men på grund av dåligt väder inte kunde slutföras förrän nu. Jag vann faktiskt denna serie, som i och för sig inte haft samma uppslutning bland distriktseliten i år som tidigare år, men ändå. Kul tyckte jag.

Hälmodifierade Brooks T7 Racer samt den vackra segrarbucklan i Terrängserien.

 

Jag sprang idag i mina nya Brooks T7 Racer som jag innan hade vågat sätta brödkniven i för att skära bort 0,5-1,0 cm av ytter-/mellansulan under hälen för att få dom lite plattare. Det kändes som en klar förbättring och dom är nu huvudfavoriterna till att bli det par jag använder i Rotterdam om 15 dagar. Oj, oj, oj, snart dags för tapering.