Färdigtävlat för ett tag

Efter 12 tävlingar på lika många veckor har jag bestämt mig för att det är färdigtävlat på ett tag. Det har varit en bra tävlingsperiod med PB:n på 3000 m, 5000 m, 10 000 m, 10 km landsväg, halvmarathon samt även två triathlonstarter. Men även om jag tror på att tävling är bästa träning så tror jag också på att periodisera tävlandet och ibland få lugn och ro att ägna sig bara åt träning. Grundträning antar jag att det kallas. Min erfarenhet är att om man håller på med samma sak länge så stagnerar man. Då behöver man en paus för att både kropp och själ ska få lite perspektiv på vad man sysslar med och sen orka springa inte bara på en säkerhetsnivå utan sträcka sig lite extra. Jag upplevde under senaste tävlingen Åsaloppet att jag, även om det gick hyfsat snabbt, inte ansträngde mig lika hårt som under de första loppen under denna tävlingsperiod. Så för att ta nästa steg och höja mig från att vara en 33-löpare till att bli en 32-löpare och kanske också en 31-löpare innan säsongen är slut behöver jag ta några steg tillbaka för att komma tillbaka med full kraft. 

Detta är ju så klart bara en teori. Men också är det en känsla av att det är rätt väg att gå. Plus att det blir dyrt att tävla varje helg. Men mycket spring ska det bli ändå, bara utan nummerlapp ett tag framöver. På återseende. 

Åsaloppet och Bokenäsrundan

I helgen var det dags för årets femte landsvägslopp över 10 km. Åsaloppet som hade premiär förra året skulle enligt rapporter vara ganska lättlöpt. I och för sig var det några hundra meter för kort förra året så riktigt så snabbt som fjolårets tider skvallrar om är det inte. Nu hade man lagt till en extrasväng strax innan mål och kontrollmätt banan. Något som såklart uppskattas av oss tidsfetichister till löpare. Precis som i fjol var det ett riktigt starkt startfält för att vara en så pass liten tävling. Bland toppnamnen fanns Mustafa Mohammed, Patrik Andersson, Daniel Lund och Marcus Millegård. 

Då det inte var nåt perfekt löparväder, dryga 20 grader, sol och ganska blåsigt bestämde jag mig för att starta förutsättningslöst och inte jaga nån speciell tid. Jag hade även bestämt mig för att ta det lite lugnare, åtminstone från start än tidigare 10k-lopp. 

Direkt från start drog Musse inte helt oväntat iväg i ensamt majestät. Därefter en klunga på övriga ovan nämnda samt några till. Jag valde att inte hänga på utan helt göra mitt eget lopp. Detta innebar i och för sig att jag fick göra en lång raksträcka i början av loppet helt själv rakt mot vinden. Sen följde en fin bana, mestadels asfalt men även lite gropig grusväg och en kortare passage nästan på sandstranden längs med havet. Jag sprang ganska kontrollerat och lyckades avancera från ungefär 10:e plats till 5:e under första halvan. Sen var jag helt själv och kunde inte se någon framför och inte höra någon bakom. Men det var ganska bra publikstöd när man sprang genom sommarstugeområdena där folk satt och fikade på sina gräsmattor. Banan var dock ganska knixig med många tvära svängar och det var inte alltid helt självklart vart man skulle och vid ett tillfälle lyckades jag missa och sprang några meter åt fel håll innan någon ropade åt mig att det var fel väg. I och med att jag varken hade någon att jaga eller någon som jagade mig blev jag aningen bekväm under loppets andra del och körde inte riktigt 100 procent. Men så klart fanns tankarna att jag kanske skulle kunna fixa en sub 33-tid som motiverade mig att pressa åtminstone lite över bara snabbdistansfart. Efter en liten spurt kom jag jag in som femma på 33:14 vilket innebär några sekunders putsning av landsvägs-PB:t. Känner mig helt nöjd med detta och det känns nu att jag är ganska stabil på låga 33-tider på 10 km och redo att snart ta nästa steg. 

På söndagen fick jag ett infall att testa att tävla två dagar i rad. Efter lite nätsökande hittade jag ett litet lopp på Orust, Bokenäsrundan, som lät som allra charmigaste typen av brödrostlopp. Så jag tvingade med dottern att för andra dagen i rad vara min support-crew på tävling och vi körde de tio milen upp till en motorcrossbana mitt i skogen på Orust. Loppet där var en fin bana om 4,8 km med mestadels terräng som avslutades med ett varv på motorcrossbanan. Jag fick en lucka direkt från start så efter ca 2 km sänkte jag farten en aning och bara kontrollerade ledningen in i mål. Något som ändå tydligen gav banrekord och en segermarginal på ca en minut över två killar från Hälle. För besväret fick jag en vacker orkidé som jag nu ska försöka ta hand om. Jag började med att sätta på den säkerhetsbälte i bilen på hemvägen. 

Veckan totalt landade på ca 13 mil efter lite distanslöpning på söndagskvällen. Mycket bra träningsvecka då dessa mil innefattade inte mindre än tre ganska hårda pass (backintervaller måndag, 8x1000 tisdag samt snabbdistans torsdag) utöver de två tävlingarna på helgen. Således totalt 30 mil senaste två veckorna vilket är det mesta jag tränat nånsin under en tvåveckorsperiod. Nu är det bara att hoppas att det fina flytet i träningen fortsätter. Jag tänker inte säkra med att lägga in nån planerad lugnare period. Kör på helt på känsla och hoppas på det bästa. Livet är för kort för att vara försiktig. ;)

Midnattsloppet i Kvänum

Igår var det dags för fjärde landsvägstiokilometersloppet för i år. Placeringsraden från föregående tre är: 3:a, 3:a och 3:a. Som jag skrev i föregående inlägg har jag tränat ganska mycket sista veckan, ca 14 mil på de fem föregående dagarna (söndag till torsdag) och dagen innan loppet (torsdagen) körde jag tre pass (8+8+14 km) där alla tre passen innehöll fartinslag, inga riktigt hårda pass men mellanhårda i alla fall. Jag hade dock känt mig pigg sista dagarna men började ändå tveka på torsdagskvällen om detta var så klokt egentligen. Och om jag tvekade på torsdagskvällen tvekade jag desto mer på fredag morgon när jag vaknade och kände mig stel som ett kylskåp. Valde då att i alla fall skippa transportlöpningen till och från jobbet för att vila hela dagen fram till loppet som skulle gå på kvällen.

När man skyndar hem från jobbet och slänger i sig lite mat för att sen åka 10 mil för att springa en tävling kan man ibland undra varför man gör så och om det inte vore skönare att göra en mer svenssonaktig fredag med kanske nåt gott att äta och en öl eller två. Just så tvekade jag ganska mycket igår på väg upp i bilen till Kvänum. Men jag hade trevligt sällskap av Svante från "grannklubben" Högsbo och min bror och hans sambo. Så jag var inte ensam i det som jag för en stund tyckte kanske var lite galet, speciellt som jag hade tänkt att jag skulle skippa tävlingar ett tag och bara träna. Brorsan var väldigt avslappnad till det hela och bestämde sig till och med för att käka en hamburgare och milkshake en timma innan start. Jag försökte också att vara avslappnad och det hela skulle ju bara vara en rolig grej och ett test för att se hur det skulle gå att tävla mitt i en tung träningsperiod. Men mina nerver är inte alltid med mig där.

Väl framme i Kvänum såg jag Julius Strömberg från Hälle IF vid efteranmälan som jag trodde var en löpare ungefär i min klass även om jag inte kan minnas att jag tävlat mot honom någon gång. Efter en stund såg jag även Markus Torgeby aka "Vilden". Detta var tydligen hans första lopp sedan Sandsjöbacka Trail Tour i början av 2011, där vi sprang tillsammans första milen och där han senare vann efter att ha tagit ett extra varv runt Sisjön. Han var tydligen inställd på att göra något av en tävlingscomeback och springa fler lopp i sommar. Kul!

När det drog ihop sig till start klockan 20:40 dök det också upp ett Hässelbylinne från skogen, det var Peter Gross som vunnit tävlingen de två föregående åren. Förutom dessa hade även den unge Hafiz Ibrahim som bara ca 20 minuter innan vunnit den korta distansen på 5,3 km bestämt sig för att springa även den långa banan.

Då banan efter bara ca 100 meter efter starten på en gräsplan smalnar av till rotig skogsstig bestämde jag mig för att starta ganska snabbt så att jag skulle se var jag sätter fötterna i skogen. Detta ledde till att jag för en kort stund ledde loppet i den inledande ca 400 meter långa skogsslingan innan vi kom ut på asfalten. Väl ute på asfalten bildades det en tätklunga på ca 10 personer som när vi svängde in på en grusväg minskade till 5-6 personer och där även jag bestämde mig för att släppa några meter. Efter hand och som vanligt droppade dock en efter en av denna klunga och jag kunde avancera först förbi en Wilske-löpare, sen förbi Julius Strömberg tills jag låg på fjärdeplatsen. Det kändes som att jag höll ganska bra fart och låg ganska nära gränsen för vad jag skulle klara av att hålla i ytterligare 8 km när vi passerade genom ett bostadsområde efter två kilometer.

Banan var en tvåvarvsbana där det första varvet var aningen längre då det innehöll den första lilla terrängslingan. Efter den var det knappt 3 km mycket lättlöpt först på grus och sen asfalt. När man kom tillbaka till start/mål-området skulle man in i skogen igen för en i och för sig ganska platt men inte helt lättsprungen 2 km terrängslinga då den innehåll både rötter och berghällar och små korta backar som begränsade farten. Sen var man tillbaka till start/mål och skulle ut igen på först den lättsprungna delen och till sist åter in i den mer tekniska skogsdelen. Fördelningen var väl ungefär 40% stig 30% platt grusväg och 30% platt asfalt.

Så efter ca 2 km låg jag på fjärdeplats men siktade Peter Gross som hade släppt Torgeby och Ibrahim i täten. Jag närmade mig ganska snabbt och när jag kom upp i rygg bestämde jag mig för att skita i all taktik och bara gå om direkt. Peter Gross är ju vanligtvis en mycket bättre löpare en mig, tror han har gjort låga 30 på milen, men det kändes som att jag även om jag gick ganska hårt ändå höll en fart som kanske skulle hålla hela vägen. Jag hade ju min vana trogen ingen klocka men det kändes inte som att det gick i den 31-minutersfart som Gross vunnit loppet på det två föregående åren. Troligtvis var han väl bara inte riktigt i form (vilket jag också fick bekräftat efter loppet). Jag fick några meter direkt innan vi nu efter 3 km skulle in i skogen. Det var en ganska skön skogsslinga där man fick jobba med lite andra muskler och fick lite avledning från att bara fundera på om ens ansträngningsnivå var rätt, men ändå gick det att hålla hyfsad fart. Jag tycker att man kan få en så skön fartkänsla i skogen när man susar tätt förbi träden.

Jag kollade bakåt lite då och då (vet att man inte ska göra det) men kunde konstatera att avståndet nog ökade långsamt och när vi kom ut på den lättlöpta delen igen var det uppskattningsvis 10 sekunder. Jag var jäkligt trött men ändå på rätt sida gränsen så att jag kunde hålla farten bara jag koncentrerade mig på här och nu, steg för steg istället för att fundera på hur lång en kilometer egentligen är och hur många sådana det var kvar. Framför mig hade jag Ibrahim knappa hundratalet meter och framför honom ytterligare ca 100 meter kunde jag ibland se Torgeby. Skulle jag kanske rent av satsa framåt istället för att oroa mig bakåt. Men nej, det var för svårt, avståndet minskade inte och jag låg verkligen på gränsen.

Till slut var det bara skogsdelen kvar och jag började känna mig lite säker i min tredjeplats. Men i skogen är det svårt att veta om förföljaren är en hel minut bakom eller kanske bara 5-10 sekunder så jag behöll pressen ända tills att jag kom ut på gräsfältet med ca 200 meter kvar till mål. Kom alltså in som trea (min fjärde tredjeplats i rad när det gäller millopp) på 33:48 efter Markus Torgeby på 33:07 och Hafiz Ibrahim på 33:35. Gross distanserad bakåt med till slut 17 sekunder. Men usch vad jobbigt det var, nästa gång ska jag ta det lite lugnare ;).

Angående mitt test att tävla efter att ha kört 14 mil träning de fem föregående dagarna så får jag väl säga att det varken påverkade så mycket varken uppåt eller neråt. Det är svårt att veta vad 33:48 på en sån här halvsnabb bana (som jag inte heller vet om den verkligen är exakt 10 km) står för men om jag jämför med andras resultat så tycker jag att det är ganska så mycket i nivå med de tävlingsresultat jag har gjort sista tiden. De flesta verkar ha sprungit ungefär en minut långsammare än vad de gör på en helt platt mil. Betyder detta i så fall att nedtrappning av träningsmängd inför 10 km-lopp inte har så stor betydelse?

Idag tog jag en riktigt lugn återhämtningsrunda på ca 15 km och imorgon blir det ett lugnt långpass på ca 30 km. Landar i så fall min första träningsvecka någonsin över 100 miles (160 km).

Bilder: Björn Amfors

Nya koncept

Jag vet inte om det bara är jag som känner så här men både när det gäller löpning och livet i stort så tycker jag att de råd man får från olika håll om hur man ska göra och förhålla sig till olika saker ganska ofta visar sig vara rätt så dåliga. Inte alltför sällan är folk också ganska säkra på sin sak när dom ger råd. Och ibland tänker jag att det är just de råden som är de allra sämsta. Jag ska försöka hålla mig till att diskutera löpning nu men jag har svårt att undvika att dra paralleller till livet i övrigt.

Jag har nu hållit på med den här sporten i snart tio år på ett ganska så regelbundet vis och med en ökande grad av seriositet. Då har man ju fått ett och annat råd. Allt från träningsmängd till stretchning till vila till skor, med mera, med mera. Jag har aldrig fått ett råd som har stämt helt. Vissa stämmer lite grand, andra stämmer inte alls. Klart är att man är olika. Men vissa saker har ju till och med visats inte stämma alls även på ett generellt plan, på så sätt att de visats felaktiga i studier, till exempel nyttan av att stretcha. Men nu tänker jag mest på de saker som inte stämmer för mig. Och där kommer jag liksom inte till nån klarhet alls. Min kropp fortsätter att förvåna mig. Jag sprungit riktigt bra intervallpass bakfull, men jag har också sprungit riktigt dåliga i samma tillstånd. Jag har vilat mig i form och presterat bra, jag har vilat mig i form och sprungit skitdåligt. Det saknas liksom konsekvens. Och det gör mig lite irriterad. En sak har dock förblivit så pass konsekvent att jag nästan vill upphöja den till sanning. Man måste träna för att bli bra. Och man måste oftast träna ganska mycket. Och det verkar finnas ett ganska så proportionerligt förhållande mellan träningsmängd och hur bra man blir. En del har där lyckan att ha en brantare kurva medan en del har en flackare. Olika falla ödets lotter. Jag ligger väl nånstans i mitten gissar jag. Ibland får jag höra att jag har talang eller att jag har bra gener men det tror jag inte särskilt mycket på. Oftast har jag tränat bra mycket mer än de som säger sånt.

Hur som helst - det jag ville komma till är att jag fortfarande inte vet hur jag ska träna. Detta eftersom min kropp fortsätter att ömsom överraska mig och ömsom göra mig besviken. Men jag försöker att se det positiva i detta. Försöker öppna mig inför den ovisshet som det innebär att leva (förlåt - löpträna). Man måste själv springa in i muren för att se om den verkligen står där. Jag kan inte lita på det bara för att nån har sagt det. För folk säger så mycket dumt.

Sista dagarna har det gått riktigt bra med träningen. Har sprungit cirka 14 mil de senaste fem dagarna vilket nog borde vara det mesta jag någonsin tränat under fem dagar. Trots detta kände jag mig relativt fräsch på dagens alla tre pass (till och från jobbet plus 14 km på kvällen). Som det riktigt intressanta testet i detta tänkte jag springa ett 10 km-lopp imorgon kväll, Midnattsloppet i Kvänum. Det kan nog gå hur som helst. Men går det dåligt har jag den mest klassiska sportursäkten av dem alla att ta till - jag är inne i en tung träningsperiod nu, tog det här loppet bara som ett bra träningspass. Ha!

En midsommarnattsdröm 5000

En tävling med det namnet bara måste man ju springa. Perset på 5000 meter var lika gammalt som sist jag sprang 5000 meter vilket också var just på den här tävlingen för två år sedan. 16:12 gjorde jag då och var halvnöjd. Enligt tider på andra distanser, t ex nysatta PB:n på 3000 och 10 000 borde jag vara i bättre form nu. Alltså skulle allt annat än nytt personligt rekord vara en besvikelse. Men kruxet med sport är ju att det inte så mycket handlar om vad man borde kunna göra på pappret. Det handlar om att skärpa nerverna och göra det när det gäller. Och det skapar för mig en inte oansenlig dos prestationsångest. Under 16:12 var absoluta skamgränsen men egentligen skulle jag vara missnöjd om jag inte tog mig en bit under 16 minuter. 

Så jag gick och småfrös och mådde dåligt hela dagen, lär mig aldrig att hantera det här med tävlingsnerver. Men när jag kom till Stenkullens IP i Lerum släppte faktiskt pressen lite. Min enda taktik inför loppet var att springa helt på känsla, utan klocka och i den fart som jag skulle känna för. 

Det blev en ganska lugn start på loppet så jag placerade mig ganska långt fram, efter Hälle-duon Oliver Lämber och Daniel Lund samt klubbkamraten och superveteranen Göran Sander. Strax skruvades dock farten upp och jag släppte då förbi Sävedalens Björn Hammar och en Tjalve-löpare. Hängde ändå nästan på dessa ytterligare några varv innan jag gjorde vad jag fortfarande tror var ett klokt beslut att släppa några meter. Blev ändå inte ensam utan kunde växeldra med Jonathan Weichbrodt från MAIK, vi hade då sänkt farten något men höll i alla fall 76-77-varv enligt sekonderingar från Mats Erixon i bortre kurvan. Och i sista kurvan kunde jag till och med pressa ur mig en liten spurt och därmed distansera Jonathan med ett par sekunder. En sjätteplats och 15:42 enligt brorsans klocka blev det och det känner jag mig riktigt nöjd med. Innan hade jag i hemlighet spekulerat i att jag kanske med en riktig fullträff skulle klara 15:30 men allt under 16 skulle jag vara riktigt nöjd med. Jag känner att jag fick ut nästan allt jag hade i kroppen på ett ganska väldisponerat sätt även om det är lite hängmatta i tiderna som ni kan se nedan. 

Borås City Triathlon

En sport som består av tre sporter är på sätt och vis rätt rolig men på ett annat sätt lite konstig, om man är halvbra på tre grejer kan man slå ihop dem och bli lite mer än halvbra i sporten som innehåller alla tre grejerna. Kanske inte nåt man ska fundera ihjäl sig på men idag stod jag i alla fall på startlinjen för säsongens andra triathlontävling. Något som inte alls funnits med från början i min (förvisso ganska luddiga) tränings och tävlingsplanering. Inför förra tävlingen hade jag kört ett cykelpass men inte ett enda simpass. Inför idag hade jag ökat fokus en aning och under veckan innan tryckt på lite extra när jag transportcyklat mig, inte egentligen så det var värt att kallas träningspass men i alla fall så jag fick känna lite svid i låren. I måndags körde jag dessutom faktiskt det som i triathlonvärlden kallas brick-pass, brick som i engelskans tegelsten, detta som beskrivning av känslan man ska ha i benen innan man börjar springa. Irrade runt i Sävedalen i 20 minuter och försökte trycka bra i pedalerna, sen hoppade jag av vid Vallhamra IP och gick direkt på 5000 meter, självklart på bana 3 som krävs för att ett varv på Vallhamra ska bli 400 meter. Det gick bättre än väntat och jag gjorde 5000 på 16:36 ganska lätt. Men det berodde väl i och för sig mest på att jag inte ansträngde mig tillräckligt på cyklingen innan för det var inte alls samma stumma känsla i benen som jag hade på Råda träningstriathlontävlingen för några veckor sedan. Inte nog med detta, i torsdags körde jag till och med ett litet simpass i Härlanda tjärn efter att ha fått låna våtdräkt av klubbkompisen Martin. Tvärs över tjärnen fram och tillbaks, ca 400 m x 2. Största lärdomen av det var att jag måste crawla riktigt långsamt för att lyckas med andningen och få in mer luft än vatten i lungorna.

Så idag låg jag alltså och plaskade i kanalen i Borås city (!?) och väntade på att Borås bästa triathlet Jonas Colting skulle blåsa i visselpipan för motionsklassen. Distansen var en tiondels Ironman, alltså 380 meter simning, 18 km cykling och 4,2 km löpning. 380 meter simning känns ganska överkomligt även för en novis som jag. Hade till och med självförtroendet att placera mig nästan längst fram i starten. Tänkte lugna fina armtag och fokus på att få luft. Det funkade väl sådär med tanke på att det var nästan 100 andra par armar och ben som plaskade runt omkring mig. Jag fick en kort panikångestattack ungefär halvvägs där jag fick samla mig med några bröstsimtag men annars crawlade jag hela sträckan. Kom upp som ungefär femtonde i motionsklassen och gjorde en hyfsad växling med bara lite strul att kränga av våtdräkten. Cyklingen sen förflöt ganska fint och kontrollerat på en landsväg ut ur Borås och sen vändning och samma väg tillbaka. Jag försökte trycka på så att låren sved lite grand hela tiden men ingen all-out satsning för jag ville ha lite ben kvar att springa med. Plockade nog ett tjugotal placeringar, blandat motionsklass och elit, som hade startat 5 minuter innan oss. Vid avhoppet från cykeln kände jag åter den karakteristiska känslan som jag upplevde på Råda triathlon, som att benen inte riktigt tillhörde mig, men det gick ändå att hålla halvbra fart när jag sprang med cykeln in till växlingsområdet. Fick åter till en hyfsad växling, av med cykelskor och på med löpskor, där jag faktiskt hade varit seriös nog att förse de senare med såna där knappgrejer så man inte behöver knyta skorna. Hade lite bättre känsla i benen nu än sist under Råda och kunde hålla nästan normal löptävlingsfart på den relativt platta men lite knixiga löpbanan. Sprang förbi ytterligare ett tio- femtontal deltagare på löpdelen och kunde till slut komma i mål på 53:50 med den snabbaste löpspliten av både motion och elit. Men även om jag lyckades vinna motionsklassen så var jag hopplöst efter de bästa i elitklassen. Mot segraren Andreas Lindén tappade jag 2 minuter på simningen och nästan 6 minuter på cyklingen.

Analys av detta då: Väldigt roligt faktiskt. Och jag känner ingen press på mig att prestera placering eller tid. Finns ju uppenbart också stor utvecklingspotential i de två första grenarna om jag skulle vilja lägga lite träning på det. Tror att jag ganska lätt, med kanske 5-10 simpass skulle kapa en minut på simtiden och med lika många cykelpass kanske kapa 2-3 minuter på cykeln. Men då är ju frågan om jag vill det. Och det ska jag fundera lite på. Men det är nog än så länge ändå löpning som ligger mig varmast om hjärtat och där jag känner att jag fortfarande har mycket ogjort.

Alingsåsloppet 2013

Fortsätter min plan att springa många korta lopp i hopp om att bli snabbare. Korta är i det här fallet 10 km eller mindre då jag på nåt sätt och även med tanke på bloggens namn främst ser mig själv som marathonlöpare. Idag var det dags för tredje tiokilometaren för i år, tidigare har jag slutat trea på både Mölnlyckeloppet (32:22 på 300 meter för kort bana) och Säffle Stadslopp (34:05 på knixig bana med trappor). Skulle jag idag kunna klättra högre på prispallen? Enligt speakern var jag tydligen en av favoriterna. Hade inte kollat startlistan innan men speakern nämnde någon för mig okänd orienterare också och väl på startlistan fick jag syn på Mattias Borg från Ullevi som dock gjorde ett gott jobb med att snacka ner sig själv. Men har man gjort låga 30 på milen är man nog rätt vass trots "bara tre veckors träning efter fem månaders uppehåll".

Från start var det som vanligt ett gäng löpare, 6-7 stycken som startade neråt 3:00-fart men som vanligt hade de flesta av dessa dämpat sig efter nån kilometer. Då var det jag, Borg och "orienteraren" som jag senare skulle lära känna som Daniel Wernersson från GMOK i en klunga ytterligare en bit tills vi släppte Borg. Jag tyckte då att mitt sällskap lät rätt så ansträngd i flåset och tippade att också han skulle släppa strax, därför brydde jag mig inte så mycket om honom utan försökte hålla min egen fart och inte bry mig så mycket om taktiskt rävspel. Han lyckades dock fortsätta klistra min rygg på den ganska vindutsatta banan trots att det lät som att han skulle spränga sig när som helst. Banan bestod av två olika varv och var relativt lättlöpt men med några mindre backar. När vi hade gjort första varvet och passerade 5 km-skylten fick jag höra 16:26 av Jogg-Krister som stod där. Jag hade min nuvarande vana trogen ingen klocka så detta var första tidsangivelsen jag fick och den kändes positiv men inte helt överraskande. Det kändes att vi höll bra fart och jag hade inte blivit ledsen om det hela plötsligt transformerats till ett 5 km-lopp och vi kunde få gå i mål. Men det kändes inte heller helt överjävligt och jag trodde nog att jag med lite fokus skulle kunna hålla samma fart 5 km till och därmed få till en riktigt bra 10 km-tid.

Andra varvet började med att vi svängde in på ett grusspår där det var lite småbackar, nu måste han väl ändå släppa tänkte jag. Att ta någons rygg på platten kan hålla rätt länge om man är bra på att frikoppla huvudet och bara följa med. Men det brukar spricka rätt fort om det blir lite backigt. Men icke sa nicke, det var nog aldrig längre än två meter mellan oss inne i skogen. Efter ett tag kom vi ut i ett bostadsområde och asfalt igen, där vid andra vätskekontrollen försökte jag mig på ett litet ryck medan Daniel hällde ett glas vatten över huvudet, men inget fick jag för det. Ok, verkar bli spurt av det här - inte min starka sida men jag borde ändå vara lite piggare i benen än honom. Ungefär samtidigt som de tankarna snurrade i huvudet började jag känna nåt illavarslande i magen. Skit också! -Bokstavligen! Hoppades först att det skulle gå över men strax innan 9 km-markeringen blev behovet så påträngande att jag fick ge efter för det. Två steg in i skogen, som vi då lyckligtvis var i, och ner med brallorna. Tappade nog inte mycket mer än 20-25 sekunder på det hela men det var tillräckligt för att tappa både andraplatsen och en tid under 33 minuter för första gången. Kom in på 33:17 istället, vilket i och för sig är PB på 10 km landsväg (det förra var på 33:35) men ändå jäkligt retligt att missa sub 33 pga en krånglande mage. Hela resultatlistan här.

Kör lite veckosammanfattning när jag ändå bloggar:

Måndag: Drygt 20 km med 10-talet korta fartökningar.

Tisdag: 5 km morgonjogg. Klubbträning på kvällen: 4x4x400 m på grus med 45' vila och 90' setvila.

Onsdag: Ca 60 min traillöpning i lugn fart.

Torsdag: En dryg mil på delar av Salomon Trail Tour-banan på förmiddagen tillsammans med Olle och Mattias K som skulle springa loppet på lördagen. På eftermiddagen grusåttan progressivt, från ca 4:00 till ca 3:20.

Fredag: Vila

Lördag: Uppe med tuppen och körde nästan maxfart på Skatås-femman innan klockan slagit sju, hade ingen klocka så tiden är okänd. Tog det lugnt resten av dagen med dottern som var sjuk.

Söndag: 12 kilometer distans på morgonen med lite fartökningar mot slutet. På eftermiddagen Alingsåsloppet 10 km på 33:17.

Totalt ca 11 mils löpning under veckan. En intressant detalj är att det gick så pass bra (mag-raset borträknat) på tävlingen trots att jag körde 12 km i delvis bra fart bara ca 6 timmar innan.