Fick frågan i en kommentar hur kroppen pallar med så pass mycket mängd som jag kör just nu. För det första så när jag kör mycket mängd går 90% i ganska lugn fart. Men jag ligger kanske ibland på gränsen och går oftast runt lite småstel och trött. När sömnen börjar svaja brukar jag ta det som ett tecken att det är dags för en lite lugnare dag. Samtidigt finns det ju dom som kör betydligt mer både mängd och kvalitet, så successiv ökning av träningen över lång tid är nog huvudsvaret. Har ju hållit på regelbundet i snart 7 år nu, förde ingen träningsdagbok första åren med gissar att jag låg på ca 2-3 mil/vecka första året, fördelat på 3-5 pass/vecka, ökade sen successivt och låg på ett årsveckosnitt av kanske 5 mil/vecka under ett par års tid, ökade sen till ca 7 mil/vecka och låg på den mängden 2008 och 2009. I slutet av 2009 gjorde jag en ganska medveten satsning mot främst mer mängd och snittade därifrån fram tills i höstas på ca 10 mil/vecka. I höstas efter Berlin Marathon ökades mängden åter upp till ett snitt på mellan 11 och 12 mil. Vet att en del pallar med betydligt snabbare ökning av mängd. Har hört att t ex Erik Sjökvist när han började elitsatsa från att vara hobbyfotbollsspelare som joggade lite ibland, direkt gick upp i mängder runt 15 mil/vecka. Så jag ser mig inte som någon talang i jämförelse med honom i att klara mycket träning. Njuta av dagens träning och planera långsiktigt är mina ledord. Sen är det ju mycket rätt trist brödträning också. Men man kan inte ha kul hela tiden har jag hört. Därför funkar det bra nu med transportjoggen t/r jobbet. Inget att fundera på, bara dra på sig trikåerna på morgonen och sätta igång.
Igår var en sån dag när kroppen protesterade genom att ha svårt att varva ner på kvällen. Kunde inte somna förrän efter kl 02 trots att jag gått upp kl 07, sprungit 8 km på morgonen, jobbat 9 timmar och sen sprungit ytterligare 22 km på kvällen. Det var därför dags för en lugnare dag idag vilket passade bra eftersom jag inte hade mycket tid över till träning. Så idag blev det 8 km morgonjogg, som kändes hyfsat bra ändå, men sen bara 2 km raka vägen hem. Lite skönt ibland när yttre villkor begränsar träningen så man tvingas att ta det lite lugnt. Lugn fredagkväll blir det, laddar inför att orka med lite pizzabak, annars minimal ansträngning. Planerar endast lite lugn jogg imorgon för att vara pigg inför ett rejält söndagslångpass med inslag av marafart.
fredag 18 februari 2011
torsdag 17 februari 2011
Torsdag och mer mängd
Lite piggare ben efter bara två lugna pass (jobbet t/r, 8,5 km x 2) igår. Morgonjoggen kändes idag lite lättare, drygt 8 km. Sen direkt hem knappa 2 km, en apelsin intogs på vägen (bokstavligen), snabbt stopp hemma och sen till distanspass med Solvikingarna, totalt precis under 22 km i 4:33-snitt på kvällen. Totalt alltså 30 km idag. 80 km på senaste tre dagarna, 118 km på senaste 5 dagarna inklusive en vilodag. Imorgon blir det lugn dag med bara fram och tillbaka till jobbet 8,5 km x 2. Enligt rykten ska säröbanan vara relativt isfri så jag har lite planer på att köra ett långpass med insprängd marafart där på söndag förmiddag. Nån som vill haka på?
tisdag 15 februari 2011
Tisdag
Det har blivit lite utav en tradition att köra både mycket mängd och kvalitet på tisdagarna. Igår tog jag faktiskt vilodag då benen var rätt slitna efter söndagens äventyr även om jag inte tog mig i mål utan "bara" sprang 38 km. Men i morse var det dags att starta upp träningen igen. 8,3 km till jobbet i 4:30-fart. Samma väg hem i 4:38-fart, sen mellanmål i form av två päron, 10 minuter med fötterna på bordet sen iväg till Solvikingarnas tisdagsträning och intervallstege: 4'+3'+2'+1', pausjogg, 1'+2'+3'+4'. Kunde köra på ganska bra i dubbskorna på åttan mellan 5 och 6 km-markeringarna, vid Stora Delsjön där det var relativt isfritt. Benen, särskilt låren var fortfarande lite slitna efter söndagen men så fort jag kom upp i fart så kände jag inte längre stelheten. Det är ont om isfria områden just nu så vår grupp fick trängas med en grupp orienterare som också körde intervaller. Knappt 17 km på det passet gav 33 km totalt idag. En riktig Kenya-dag med andra ord, förutom att det var 30 grader kallare. Känner att jag ligger på gränsen nu för vad som är nyttigt att göra med ben som inte var helt fräscha från början. Men bästa sättet att lära sig är att göra fel - eller? Sista kilometern hem var den allra tyngsta när adrenalinet släppt och jag hade svårt att gå upp för sista backen. 66 kg på vågen efteråt.
söndag 13 februari 2011
Mattias träffar vilden, springer fel och DNF:ar på Sandsjöbacka Trail Marathon.
Japp, så gick det. Och det var inte gårdagens fest som var orsaken till detta, kroppen och benen kan jag inte klaga på. Det var lite ovant att gå upp kl 5:00 en söndagmorgon efter 4 timmars sömn och ta första morgonvagnen och sen första morgontåget till Kungsbacka. I Mölndal steg det på ett stort gäng som såg ut som dom skulle göra samma sak som jag. Toan på tåget var ur funktion så jag fick helt enkelt skita bakom en buske i Kba centrum (vad ska man göra?). Uppskattningsvis 25 löpare hade tagit an utmaningen att springa 43 km på frusna stigar från Kungsbacka till Mölndal. Av de jag sett var föranmälda var det främst Peter Oom (som slog mig på Göteborg Marathon 2009) och Patrik Gustavsson Björkkvist som jag kände igen som vassa långlöpare. Den senare slog mig med en trekvart på Soteleden terrängmarathon 2009, och har dessutom ett SM-silver på Stockholm Marathon för några år sen. Nu verkade inte Patrik ha dykt upp, likt flera andra som verkar tycka att man inte kan springa ute så fort det är lite is och snö (Joakim!).
Hur som helst, 07:10 kom vi iväg och en för mig okänd långhårig kille drog iväg i en jäkla fart på den inledande asfalten ut ur Kungsbacka. Jag och Peter Oom samt ytterligare en kille tog det lite lugnare men höll ändå 4:00-fart. Den hittills okände menade dock att han som stack iväg snart skulle vara upphunnen, och det skulle han få rätt i. Peter släppte ganska snart men jag och den okände plogade fortsatt i 4 blankt-fart på de första 9 kilometerna asfalt. Hade planerat att ta det lite lugnare här men det kändes ändå avslappnat och vi sprang och småpratade. Under detta samtal kommer det fram att denna okända man gjort 30:30 på 10 000 meter. -Men sån form är du inte riktigt i nu va? Frågar jag. Men det menade han att han ändå inte var allt för långt ifrån i dagsläget. Det är inte många som gör 30 minuter på milen i Sverige så jag tänker att jag nog borde känna till den här killen. Så vad heter han? Markus, Markus Torgeby. Shit, jag har träffat "vilden", killen som hoppade av som lovande elitlöpare för att bo i en kåta i Jämtland några år och springa 25 mili veckan i fjällen. Kändes som jag hade mött Yeti.
I och med klargörandet av att denne för mig tidigare okände man är inget mindre än en löparlegend i Sverige, som dessutom tydligen inte var långt ifrån fornstora dagars form så bestämde jag mig att ta det lite lugnt och släppa honom när vi efter 9 km i 4:00 fart kom in i skogen, där vi skulle spendera resten av denna förmiddag. Samtidigt kom vi ikapp och förbi den långhårige som stuckit iväg i början. Så att jag nu låg på en andraplats bakom Markus Torgeby kändes helt ok, kan liksom acceptera att få stryk av honom.
Så vi trampade på genom skogen, jag först och den långhåriga på varierande avstånd bakom, blandat underlag, ganska bra stora delar, med packad snö men rätt mycket blankis också så jag var nöjd att jag valde dubbskorna. Efter drygt 12 km sprang vi lite fel men hittade tillbaka utan att ha tappat mer än 3-4 minuter, surt men sånt händer. I samband med detta kom ytterligare en kille, en fransman ikapp oss. Allting kändes ganska bra, teknisk stiglöpning och jag kände att kroppen fortfarande var med på noterna. Efter ett tag släppte den långhårige killen så det var bara jag och fransmannen när vi sprang över Sandsjöbackadrumlinen och in till första vätske/energi-depån efter 17 km. Fyllde på min flaska med sportdryck och tog en halv banan i handen, hela stoppet tog max 20 sekunder. Fortfarande tillsammans med fransosen korsar vi vägen mellan Lindome och Billdal i höjd med Spårhaga efter 20 km, fortsätter på en grusväg bland bondgårdar och hagar. Ser inga snitslar på ett tag men tänker att dom inte satt upp några här för att det inte finns några vägskäl. Känns fortfarande riktigt bra i kroppen och på grusvägen går det att springa ganska snabbt så jag ligger nog runt 4:00-fart här igen. Efter ett par km kommer vi fram till en stor bilväg som ser misstänkt lik ut den vi korsade för några km sedan. Inga snitslar. Stannar. Fan.
Jag och fransosen studerar kartan, tittar oss omkring, och gör sen den klassiska manövern som är det slutliga beviset på att man inte har en aning om var man är, vi vänder på kartan. Det kommer dock en tjej med en hund och hjälper oss med att visa åt vilket håll Lindome ligger vilket gör att vi åtminstone kan hålla kartan åt rätt håll. Efter lite snabbt överläggande beslutar vi oss för att följa bilvägen en bit mot Lindome för att förhoppningsvis komma dit vi korsade vägen förra gången. Detta lyckas och efter 24 km är vi på det ställe där det förra gången vi passerade bara hade gått 20 km. Ytterligare 4 km omväg och lite småsur som man kan bli över sånt så drar jag på och fransosen släpper och jag passerar 3-4 löpare som tidigare låg 20 minuter bakom mig. Tänker nu att jag ska se det som ett bra träningspass och köra på hårt fram till andra depån vid Sisjön och bryta där. Har ingen lust att slita ut mig helt bara för att gå i mål på en tävling som ändå bara var tänkt som en träningstävling. Kommer slutligen till depån vid Sisjön samtidigt som den långhårige killen jag hade hängt av 2 timmar tidigare lämnar densamma. Dricker en halv kopp kaffe och får höra att även Torgeby sprungit fel och sprungit ett extra varv runt Sisjön. Då fler än jag tydligen springer fel bestämmer jag mig ändå för att fortsätta lite till, funkisarna i depån påminner mig dock att jag snart ska svänga av höger så jag inte gör samma miss som Torgeby. Så jag lämnar depån och tittar sökande åt höger hela tiden men ser ingen avtagsstig, kollar kartan, testar en avtagsväg utan snitslar en bit, sen tillbaka och ytterligare än, också den fel. Bestämmer mig att tredje gången gillt vad gäller felspringningar får gälla, nu är jag less på det här. Joggar tillbaka till depån och gör mitt DNF officiellt. Nästan 38 km har jag nu sprungit vid den punkt där det den rätta vägen skulle ha sprungits 31. Ingen lust med 12 km till bara för att gå i mål. Kroppen var fortfarande helt ok men jag var less på att springa fel.
Som avslutande kommentar vill jag säga att arrangörerna ändå gjort ett kanonjobb och att det är en jättefin sträcka att ha ett traillopp på. Det var första året som tävlingen hölls och det är väl oundvikligt med en del barnsjukdomar. Jag hoppas att dom arrangerar nästa år igen och jag lovar att komma tillbaka och springa skiten ur den där banan. Önskar dock att dom antingen snitslar tydligare eller går ut tydligare med att det är ett stort orienteringsmoment i det hela. Man fick förvisso en karta med noggranna beskrivningar om varje sväng man skulle göra men jag trodde att denna mest var för säkerhets skull och jag tittade inte på denna förrän jag sprang vilse. Det blev i alla fall ett bra långpass på 38 km som gjorde att veckan slutade på 130 km och jag anser det fortfarande som rätt beslut att jag bröt för att inte förstöra nästa veckas träning allt för mycket. Train don't strain! Imorgon är det på det igen och då börjar mängdtävlingen mot de klubbkompisar som nästa vecka är på träningsläger i Las Playitas. 8 veckor kvar till Rotterdam.
Hur som helst, 07:10 kom vi iväg och en för mig okänd långhårig kille drog iväg i en jäkla fart på den inledande asfalten ut ur Kungsbacka. Jag och Peter Oom samt ytterligare en kille tog det lite lugnare men höll ändå 4:00-fart. Den hittills okände menade dock att han som stack iväg snart skulle vara upphunnen, och det skulle han få rätt i. Peter släppte ganska snart men jag och den okände plogade fortsatt i 4 blankt-fart på de första 9 kilometerna asfalt. Hade planerat att ta det lite lugnare här men det kändes ändå avslappnat och vi sprang och småpratade. Under detta samtal kommer det fram att denna okända man gjort 30:30 på 10 000 meter. -Men sån form är du inte riktigt i nu va? Frågar jag. Men det menade han att han ändå inte var allt för långt ifrån i dagsläget. Det är inte många som gör 30 minuter på milen i Sverige så jag tänker att jag nog borde känna till den här killen. Så vad heter han? Markus, Markus Torgeby. Shit, jag har träffat "vilden", killen som hoppade av som lovande elitlöpare för att bo i en kåta i Jämtland några år och springa 25 mili veckan i fjällen. Kändes som jag hade mött Yeti.
I och med klargörandet av att denne för mig tidigare okände man är inget mindre än en löparlegend i Sverige, som dessutom tydligen inte var långt ifrån fornstora dagars form så bestämde jag mig att ta det lite lugnt och släppa honom när vi efter 9 km i 4:00 fart kom in i skogen, där vi skulle spendera resten av denna förmiddag. Samtidigt kom vi ikapp och förbi den långhårige som stuckit iväg i början. Så att jag nu låg på en andraplats bakom Markus Torgeby kändes helt ok, kan liksom acceptera att få stryk av honom.
Så vi trampade på genom skogen, jag först och den långhåriga på varierande avstånd bakom, blandat underlag, ganska bra stora delar, med packad snö men rätt mycket blankis också så jag var nöjd att jag valde dubbskorna. Efter drygt 12 km sprang vi lite fel men hittade tillbaka utan att ha tappat mer än 3-4 minuter, surt men sånt händer. I samband med detta kom ytterligare en kille, en fransman ikapp oss. Allting kändes ganska bra, teknisk stiglöpning och jag kände att kroppen fortfarande var med på noterna. Efter ett tag släppte den långhårige killen så det var bara jag och fransmannen när vi sprang över Sandsjöbackadrumlinen och in till första vätske/energi-depån efter 17 km. Fyllde på min flaska med sportdryck och tog en halv banan i handen, hela stoppet tog max 20 sekunder. Fortfarande tillsammans med fransosen korsar vi vägen mellan Lindome och Billdal i höjd med Spårhaga efter 20 km, fortsätter på en grusväg bland bondgårdar och hagar. Ser inga snitslar på ett tag men tänker att dom inte satt upp några här för att det inte finns några vägskäl. Känns fortfarande riktigt bra i kroppen och på grusvägen går det att springa ganska snabbt så jag ligger nog runt 4:00-fart här igen. Efter ett par km kommer vi fram till en stor bilväg som ser misstänkt lik ut den vi korsade för några km sedan. Inga snitslar. Stannar. Fan.
Jag och fransosen studerar kartan, tittar oss omkring, och gör sen den klassiska manövern som är det slutliga beviset på att man inte har en aning om var man är, vi vänder på kartan. Det kommer dock en tjej med en hund och hjälper oss med att visa åt vilket håll Lindome ligger vilket gör att vi åtminstone kan hålla kartan åt rätt håll. Efter lite snabbt överläggande beslutar vi oss för att följa bilvägen en bit mot Lindome för att förhoppningsvis komma dit vi korsade vägen förra gången. Detta lyckas och efter 24 km är vi på det ställe där det förra gången vi passerade bara hade gått 20 km. Ytterligare 4 km omväg och lite småsur som man kan bli över sånt så drar jag på och fransosen släpper och jag passerar 3-4 löpare som tidigare låg 20 minuter bakom mig. Tänker nu att jag ska se det som ett bra träningspass och köra på hårt fram till andra depån vid Sisjön och bryta där. Har ingen lust att slita ut mig helt bara för att gå i mål på en tävling som ändå bara var tänkt som en träningstävling. Kommer slutligen till depån vid Sisjön samtidigt som den långhårige killen jag hade hängt av 2 timmar tidigare lämnar densamma. Dricker en halv kopp kaffe och får höra att även Torgeby sprungit fel och sprungit ett extra varv runt Sisjön. Då fler än jag tydligen springer fel bestämmer jag mig ändå för att fortsätta lite till, funkisarna i depån påminner mig dock att jag snart ska svänga av höger så jag inte gör samma miss som Torgeby. Så jag lämnar depån och tittar sökande åt höger hela tiden men ser ingen avtagsstig, kollar kartan, testar en avtagsväg utan snitslar en bit, sen tillbaka och ytterligare än, också den fel. Bestämmer mig att tredje gången gillt vad gäller felspringningar får gälla, nu är jag less på det här. Joggar tillbaka till depån och gör mitt DNF officiellt. Nästan 38 km har jag nu sprungit vid den punkt där det den rätta vägen skulle ha sprungits 31. Ingen lust med 12 km till bara för att gå i mål. Kroppen var fortfarande helt ok men jag var less på att springa fel.
Som avslutande kommentar vill jag säga att arrangörerna ändå gjort ett kanonjobb och att det är en jättefin sträcka att ha ett traillopp på. Det var första året som tävlingen hölls och det är väl oundvikligt med en del barnsjukdomar. Jag hoppas att dom arrangerar nästa år igen och jag lovar att komma tillbaka och springa skiten ur den där banan. Önskar dock att dom antingen snitslar tydligare eller går ut tydligare med att det är ett stort orienteringsmoment i det hela. Man fick förvisso en karta med noggranna beskrivningar om varje sväng man skulle göra men jag trodde att denna mest var för säkerhets skull och jag tittade inte på denna förrän jag sprang vilse. Det blev i alla fall ett bra långpass på 38 km som gjorde att veckan slutade på 130 km och jag anser det fortfarande som rätt beslut att jag bröt för att inte förstöra nästa veckas träning allt för mycket. Train don't strain! Imorgon är det på det igen och då börjar mängdtävlingen mot de klubbkompisar som nästa vecka är på träningsläger i Las Playitas. 8 veckor kvar till Rotterdam.
lördag 12 februari 2011
Race Ready
Utrustningen blir den nedan. Prognosen säger -9 grader vid starten kl 07:00. Kör med vanliga löpartights men ett par korta under de långa, benen brukar inte vara problemet vid kallt väder. På överkroppen blir det favvo-understället och en långärmad tröja från Gore i nåt slags fleece-material. Utanpå det en reflexväst som jag fäster nummerlappen på. Reflexvästen är tydligen ett krav då vi springer innan gryningen på bilvägar första 9 km.
Efter mycket velande har jag nu bestämt mig för de dubbade Inov-8 Oroc-skorna. Enda chansningen med dom är att jag aldrig sprungit längre än 10 km i dom. Men dom är i princip likadana i lästen som X-talon som jag aldrig haft problem med. Förebygger dock med skavsårplåster över hälsenorna och extra med mig. 6 dl nyponsoppa i handhållen flaska. Extra vindjacka i midjeväska tillsammans med mobiltelefon. Pannlampa. Mössa. Vantar. Buff. GPS-klocka. That's it.
Nu ska jag på fest. Blir perfekt uppladdning. Kommer antagligen inte fatta nånting när klockan ringer 05:00 i morgon bitti. Eller så kanske jag inte sover alls.
Efter mycket velande har jag nu bestämt mig för de dubbade Inov-8 Oroc-skorna. Enda chansningen med dom är att jag aldrig sprungit längre än 10 km i dom. Men dom är i princip likadana i lästen som X-talon som jag aldrig haft problem med. Förebygger dock med skavsårplåster över hälsenorna och extra med mig. 6 dl nyponsoppa i handhållen flaska. Extra vindjacka i midjeväska tillsammans med mobiltelefon. Pannlampa. Mössa. Vantar. Buff. GPS-klocka. That's it.
Nu ska jag på fest. Blir perfekt uppladdning. Kommer antagligen inte fatta nånting när klockan ringer 05:00 i morgon bitti. Eller så kanske jag inte sover alls.
fredag 11 februari 2011
Helg och laddning inför en skogsmara
Gillar mitt jobb, men det är skönt med helg. Löpningen sen sist har varit ganska ointressant. Jogg fram och tillbaka till jobbet endast. 8+8 km onsdag, 5+5 km torsdag och 5+8 km idag. Bara lugn transport för att inte slita för mycket och skapa lite relativ återhämtning inför söndagens trailmarathon på Sandsjöbackaleden. Skovalet där är en svår fråga. Rapporterna från tävlingsledningen om banans kondition har varit att det trots sista tidens töväder ändå återstår mycket is i skogen, och töande is är bland det halaste som finns vilket skulle tala för mina nyinskaffade Inov-8 Oroc 280 som har metalldubbar men i övrigt är ganska lika mina andra Inov-8: X-Talon 212, som är den andra huvudkandidaten. De senare är grymt sköna, lätta och insprungna efter att de är de skor som jag genomfört 95% av senaste 3 månadernas träning i. Dock är gummidubbarna rejält nedslitna efter över 100 mils löpning. Nu är det minusgrader och ska tydligen så vara även över tävlingsdagen. Har även snöat lite. Helst slipper jag Orocen med ståldubbar eftersom dom är grymt osköna att löpa på asfalt med och ca 12-13 km av tävlingssträckan faktiskt går på asfalt. Frågan är bara hur mycket is det kommer vara i skogen, och möjligen även på asfalten. Svårt val som kan ha stor betydelse för hur det går på loppet. Loppet har två vätske/energistationer och utöver dessa måste man vara självförsörjande, man måste ha med sig en viss mängd vätska och energi samt mobiltelefon, pannlampa och extra vindjacka. Jag kommer nog ha vätskebälte med 2-4 18 cl flaskor nyponsoppa och/eller saft plus tunnaste vindjackan nedstoppad i en av flaskhållarna.
Jag har också tagit det mogna beslutet att avstå från morgondagens 3000 meterlopp. det är kanske ändå inte den bästa uppladdningen inför ett marathonlopp. Möjligen blir det en kort jogg imorgon, alternativt helvila, beror lite på känslan i morgon. Återkommer med lång tävlingsrapport på söndag.
Jag har också tagit det mogna beslutet att avstå från morgondagens 3000 meterlopp. det är kanske ändå inte den bästa uppladdningen inför ett marathonlopp. Möjligen blir det en kort jogg imorgon, alternativt helvila, beror lite på känslan i morgon. Återkommer med lång tävlingsrapport på söndag.
onsdag 9 februari 2011
Kvalitetsbaksmälla
Konstigt vore väl om inte 4 dagars kvalitetsträning i rad sätter sig i kroppen. Ser det som en del i att man tjoffar till sin lekamen för att den ska tvingas svara och bli starkare. Tror i huvudsak på kontinuitet och att träna sig på att ha lite tråkigt i sin träning och bida sin tid tills lyften kommer. Men det är också stimulerande att variera upplägget lite efter vad man råkar känna för. Så nu blev det 2 veckors uppdämt behov av att kötta som kom till utlopp i de senaste fyra dagarnas hårdkörning. Sista två dagarna blev det dessutom ganska bra mängd med 23 plus 29 km. Men allt har sin tid och nu känns det skönt att bara rasta kroppen på lite jogg till och från jobbet onsdag till fredag. På lördag blir det antingen 3000 meter eller ytterligare ett lugnt joggpass som förberedelse inför söndagens kraftprov, har inte bestämt mig än vilket det blir. Gillar lite experimentella upplägg inför tävlingar som inte är riktiga fokustävlingar, finns mycket att lära i hur ens kropp funkar i det tycker jag. Och jag gillar att köra på mitt eget sätt och inte lyssna för mycket på experterna. Jag tänker enligt axiomet att de som är säkrast på sin sak är de som vet minst.
Tillbaks till rubriken så var det lite stela ben som bar mig 8 km till jobbet i morse, men det var ändå en skön morgonjogg med lite friska minusgrader och ljust ända från start för första gången. Hemjoggen samma väg var tyngre och jag fick kännningar av kolhydratbonkning på bara denna korta jogg. Så nu ligger jag i soffan och är löparbakis, orkade inte ens duscha. Ska jag ju ändå göra det efter morgonjoggen imorgon så jag ser inte riktigt poängen. Kanske blir nya trenden i linje med allt stenålderstänkande som pågått i träningsvärlden sista året, stenålderskost, stenåldersträning, stenåldershygien. Yeah.
För övrigt har jag faktiskt börjat käka D-vitamintillskott. Tror inte mycket på andra vitamintillskott men just D-vitamin finns det en del stöd för att många lider brist på under vintermånaderna när man knappt får nåt solljus på huden. Jag ser ju nästan bara solen på helgerna, likt många andra som vistas inomhus hela dagarna.
Tillbaks till rubriken så var det lite stela ben som bar mig 8 km till jobbet i morse, men det var ändå en skön morgonjogg med lite friska minusgrader och ljust ända från start för första gången. Hemjoggen samma väg var tyngre och jag fick kännningar av kolhydratbonkning på bara denna korta jogg. Så nu ligger jag i soffan och är löparbakis, orkade inte ens duscha. Ska jag ju ändå göra det efter morgonjoggen imorgon så jag ser inte riktigt poängen. Kanske blir nya trenden i linje med allt stenålderstänkande som pågått i träningsvärlden sista året, stenålderskost, stenåldersträning, stenåldershygien. Yeah.
För övrigt har jag faktiskt börjat käka D-vitamintillskott. Tror inte mycket på andra vitamintillskott men just D-vitamin finns det en del stöd för att många lider brist på under vintermånaderna när man knappt får nåt solljus på huden. Jag ser ju nästan bara solen på helgerna, likt många andra som vistas inomhus hela dagarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)